Titanic – vägen mot katastrofen

 Onsdagen den 10 april 1912 påbörjade Titanic sin jungfruresa. Hon låg då i den brittiska hamnstaden Southampton, varifrån hon skulle gå via Cherbourg i Frankrike och Queenstown på Irland till destinationsorten New York. Redan vid avfärden inträffade en incident som kunde ha stoppat resan.

På väg ut från hamnen passerade Titanic ångaren New York, som låg förtöjd vid kajen. Titanics jättelika propellrar skapade ett sådant sug att det mindre fartygets förtöjningsvajrar slets loss. New Yorks akter svängde ut mot Titanic, och det var endast genom ett snabbt ingripande från kapten Smith och bogserbåtarna som en kollision kunde undvikas.

Drygt fyra dygn senare stävade Titanic fram över Nordatlanten med lite över 20 knops fart. Klockan var nästan 23.40 på kvällen den 14 april och man hade hunnit mer än halvvägs mot New York. Inuti det stora fartyget höll passagerarna på att komma till ro inför natten.

Att resa med Titanic kunde vara en luxuös upplevelse – för den som hade råd. I första klass fanns faciliteter som gymnastikhall, squashhall och simbassäng. I det turkiska badet kunde man koppla av med bastu och i skönhetssalongerna gick det att få massage. Blev förstaklasspassageraren hungrig fanns både en exklusiv à la carte-restaurang och ett kafé i fransk stil. Men nu var det tomt, med undantag för några nattsuddare som avnjöt kvällens sista cigarr uppe i rökrummet på A-däck. De flesta passagerare hade dragit sig tillbaka till sina hytter.

 Längst ned i fartyget – på däcken D, E, F och G – bodde tredjeklasspassagerarna under betydligt enklare omständigheter. De hade sin egen matsal och sina egna promenadutrymmen, liksom de som reste i andra klass. Åtskillnaden mellan första, andra och tredje klass var strikt, vilket avspeglades i biljettpriserna.

Tredjeklassbiljetten från Göteborg till New York kostade 181 kronor, en betydande summa för en dåtida industriarbetare. Andraklassbiljetten för samma resa varierade beroende på typ av hytt, men kostade cirka 320 kronor. Den som ville ha den dyraste förstaklassbiljetten under högsäsong fick betala mer än 16 000 kronor. Fast då ingick förstås även ett privat promenaddäck i priset.

I mastkorgen stod besättningsmännen Reginald Lee och Frederick Fleet och höll utkik. Det var en vacker men kylig stjärnklar kväll, havet var nästan spegelblankt. Lee och Fleet hade fått order att hålla skärpt bevakning.

Kapten Smith hade tidigare under dagen via telegrafen mottagit isvarningar från andra fartyg i området och tog därför en rutt några sjömil längre söderut än normalt. Vintern 1911–12 hade varit mild i det arktiska området. Ett resultat av detta var att mängden isberg på drift var större än vanligt.

De stilla väderförhållandena gjorde uppgiften att hålla utkik besvärligare. Utan vågor fanns det inga vita bränningar runt isbergen och de blev därmed svårare att upptäcka.

 Fleet var den som först såg isberget. Han uppfattade det som en svart massa, mörkare än den omgivande natten, som plötsligt befann sig rakt framför fartyget. Båda männen förstod vad det handlade om, slog tre slag på utkikens klocka – det betydde ”Fara förut” – och kontaktade bryggan. Fleet rapporterade kort:

”Isberg rakt förut, sir.” På bryggan var förste styrman William Murdoch den högste officeren i tjänst. Han gav maskinrummet order om ”Stopp” och ”Full fart back”. Samtidigt gav han kommandot ”Dikt styrbord!” till rorsmannen för att gira undan.

Titanic var nästan 270 meter lång och vägde cirka 46 000 ton. Ett så stort fartyg svänger inte så lätt och 37 sekunder senare kolliderade man med isberget.

Kanske kunde olyckan undvikits om isberget upptäckts bara en aning tidigare, om farten bara varit en aning lägre… Nu pressades fartygssidan obarmhärtigt mot det stora isberget, som orsakade massiva skador på skrovet under vattenlinjen. Men skeppet var så stort att en del av passagerarna knappt märkte kollisionen.

Uppe i första klass kändes bara en mild stöt. Inte ens utkikarna Lee och Fleet insåg allvaret utan trodde först att man nätt och jämnt klarat undanmanövern. ”Det där var på håret”, lät Fleets i efterhand legendariska replik.

Kapten Smith befann sig i sin hytt, men förstod genast att något hade hänt. När han kom upp på bryggan beordrade han halv fart framåt men stoppade sedan motorerna. En av mätarna visade att fartyget hade börjat luta en aning, 5 grader framåt och 2 grader åt styrbord. Tillsammans med konstruktören Thomas Andrews gick kaptenen för att inspektera skadorna. De fann vatten i sex av de främre avdelningarna.

Beskedet från Andrews var chockartat. Med fyra avdelningar skadade hade fartyget kunnat hålla sig flytande, förklarade han, men nu skulle fler och fler avdelningar vattenfyllas efterhand som fören pressades djupare och djupare ned i vattnet. Titanic var dömt att sjunka inom en och en halv timme. Ingenting kunde förhindra detta, det var en fråga om matematik.

Nu stod vidden av katastrofen klar för kapten Smith. De sammanlagt 20 livbåtarna rymde 1 178 personer, men det fanns sammanlagt 2 207 människor ombord.

Smith bad telegrafisterna skicka signalen att Titanic var i nöd. Klockan var nu strax efter midnatt, och kaptenen gav order om evakuering av fartyget.

Kanske berodde det på ryktet om osänkbarhet, kanske på att besättningen försökte lugna passagerarna – någon panik utbröt inte, i varje fall inte till en början. Titanic verkade förrädiskt nog vara en tryggare plats än de små livbåtarna och inte ens besättningen insåg att fartyget var på väg att sjunka.

De flesta räddningsbåtarna firades ned utan att utnyttja sin maximala kapacitet. Livbåt nummer 1 hade till exempel plats för 40 personer men lämnade fartyget med endast tolv människor ombord.

Under tiden som livbåtarna firades ned i vattnet fortsatte fören obevekligen nedåt. Vattnet steg, lutningen blev starkare och starkare. När klockan närmade sig två på natten kunde ingen längre tvivla på att fartyget skulle gå under. Situationen blev alltmer kaotisk. En överlevande som lyckades komma ombord på en av de sista livbåtarna berättade om ”en obeskrivlig panik”.

 Den sista livbåten kom i vattnet ungefär klockan 02.00. Många av dem som var kvar ombord samlades i aktern, som ännu var kvar ovanför vattenytan. De som satt i de närmaste livbåtarna hade en kuslig utsikt – Titanics mäktiga bronspropellrar hängde nu fullt synliga ovanför vattnet.

Under de sista ögonblicken vändes akterdelen nästan lodrätt uppåt, klockan 02.17 släcktes nödbelysningen. Tre minuter senare försvann det sista av aktern under vattenytan och började sin färd mot djupet.

Men dramat var inte över. Vattnet var fullt av vrakspillror och människor som kämpade för sina liv. Många höll sig flytande med hjälp av livbälten, men i det iskalla vattnet var de dödsdömda och skrek på hjälp.

De flesta livbåtarna höll sig på behörigt avstånd – en enda, livbåt nummer 14 under befäl av femte styrman Harold Lowe, gick efter ungefär en timme tillbaka för att söka i vattnet. Fyra människor drogs upp i farkosten, en av dem dog en stund senare.

Besättningsmännen fick senare kritik för att fler människor inte bärgades. De försvarade sig med att det hade varit självmord att ge sig in bland vrakspillrorna. Man vilade på årorna, medan hundratals människor i vattnet dog av utmattning och köld.

Vid fyratiden på morgonen nådde det första fartyget förlisningsområdet. Det var Cunard-linjens ångare Carpathia, som hade uppfattat nödsignalerna från Titanic. Strax efter klockan fyra siktades den första livbåten. Under tystnad firades de överlevande ombord och togs omhand.

 När de räddade passagerarna anlände till New York några dagar senare blev uppmärksamheten stor. White Star Line fick mycket kritik, både för bristfällig information om vad som hade hänt och för att ha orsakat katastrofen. En del menade att olyckan berodde på att fartyget hållit alltför hög fart. Man pekade också på att det inte hade funnits tillräckligt med livbåtar.

Men vad gällde räddningsfarkoster så hade rederiet faktiskt följt reglerna. Det fanns rentav fler livbåtsplatser ombord än vad bestämmelserna krävde.

Rederiets chef, Bruce Ismay, hade varit ombord och hörde till de överlevande. Han fick även utstå personlig kritik. Hade han utnyttjat sin ställning för att få plats i livbåten? Själv hävdade han att han gått i livbåten för att inga kvinnor och barn sågs till på däck just då.

I det brittiska sjöförhöret, som hölls av det engelska handelsdepartementet – enligt författaren Joseph Conrad ”en massa fulländat oansvariga gentlemän” – friades både Ismay och White Star Line från ansvar för olyckan. Exakt vad som låg bakom katastrofen är fortfarande inte helt klarlagt.

I efterhand framstår det som fatalt att Titanic kördes med hög fart nattetid trots isvarningarna. Det fanns en press från rederiet att klara resan på kortast möjliga tid, även om fartygets maskinstyrka inte räckte till för att slå några rekord.

Det var 1495 människor som dog när Titanic sjönk. Bland dessa fanns några av dåtidens rikaste personer, som de amerikanska affärsmännen Benjamin Guggenheim och John Jacob Astor. Den senare hade, när hans lik återfanns, 2 440 dollar och 225 pund i fickorna – en astronomisk summa för de flesta på den tiden.

De som klarade sig sämst var passagerarna från tredje klass. Eftersom deras hytter låg längst ned så kom de sist upp på däck, när många av livbåtarna redan satts i sjön. Följden blev att de flesta av dem som räddades kom från första eller andra klass.
 
Katastrofen har getts många betydelser, något som författaren och etnologen Claes-Göran Wetterholm belyser i boken Sagoskeppet från 2008. Titanics undergång har betraktats som en symbol för hjältemod i dödens närhet, men också som ett ödesmättat tecken på människans övermod.

De industriella och tekniska framstegen hade varit närmast hisnande under 1800-talet. Framtidsvisionerna var ljusa – inte minst sågs de väldiga atlantångarna som bevis på vilka mirakel den moderna ingenjörskonsten kunde åstadkomma.

Tanken att människan med teknikens hjälp skulle regera över världen fick sig en rejäl törn med Titanic. Hennes litenhet inför naturen – enligt vissa inför Gud – blev ett återkommande tema efter katastrofen.

Samtidigt krävde det brittiska edvardianska samhället sina hjältar. Genom berättelser om heroiska uppoffringar – helst gjorda av aristokrater med nobla personliga egenskaper – kunde olyckan i all sin tragik ändå ges någon sorts mening.

Även om kapten Smith trots upprepade isvarningar hållit hög fart genom det riskfyllda området fick han efteråt en sorts hjältestatus. En populär skröna beskrev hur kaptenen simmande hade räddat ett litet barn från att drunkna.

En annan historia handlade om hur Benjamin Guggenheim och hans betjänt klädde sig i sina bästa kläder för att ”dö som gentlemän” ombord på fartyget. Det berättades också om hur John Jacob Astor eskorterade kvinnor till livbåtarna för att sedan själv lugnt avstå från att stiga ombord. Dagens Nyheter skrev några dagar efter katastrofen: ”John Jacob Astors höga smärta gestalt var synlig i det längsta; han stod med handen böjd till militärisk honnör.”

Berättelserna kan ses som en strävan att upprätthålla det rådande klassamhället, som visserligen inte gick under med Titanic, men som hade börjat ifrågasättas.

Ett område där mytbildningen varit särskilt flitig handlar om vilken musik fartygets orkester spelade minuterna före förlisningen. Det mest envisa ryktet gör gällande att man spelade psalmen ”Närmare Gud till dig”. Men det finns inga säkra belägg för detta.

En överlevande, andretelegrafisten Harold Bride, har istället hävdat att orkestern spelade ett stycke som han kallade ”Höst”. Det fanns en vid den tiden populär vals, kallad ”Songe d’Automne”, som kan ha varit det som Bride syftade på.

Det är också värt att fundera över varför det varit så viktigt att lyfta fram att orkestern överhuvudtaget spelade under katastrofen. Hur musikerna ombord agerade är egentligen av begränsad betydelse i sammanhanget. Men den orkester som trots överhängande fara ändå fortsätter att spela uppvisar en form av behärskat hjältemod som man gärna ville se som typiskt brittiskt.

 En annan myt har varit att kvinnor och barn i högre grad än män överlevde katastrofen. I själva verket räddades nästan lika många män som kvinnor. Visserligen avvisades en del passagerare av manligt kön vid livbåtarna, i enlighet med den oskrivna regeln ”kvinnor och barn först”.

På babordssidan, där andre styrman Charles Lightoller var ansvarig, vägrades män att stiga i livbåtarna, medan förste styrman William Murdoch på styrbordssidan lät män stiga i där det fanns plats. Ungefär tvåhundra personer ur besättningen blev räddade, vilket inte alltid uppmärksammas. Totalt överlevde 712 personer. Av dessa var 323 män, 333 kvinnor och resten barn under tolv år.

 Katastrofen fick, trots allt, även en del positiva följder. Sjösäkerheten förbättrades på en rad punkter. I framtiden skulle det finnas tillräckligt med livbåtar till alla passagerare ombord, något som alltså inte var fallet enligt de föråldrade bestämmelser som gällde då Titanic förliste. Vid längre resor blev det obligatoriskt att hålla livbåtsövningar.

Regler infördes om att fartygens radiotelegrafer skulle vara bemannade dygnet runt. Det skapades en internationell ispatrull, som fortfarande är aktiv, med uppgift att bevaka de delar av Nordatlanten där det kan finnas isberg farliga för sjöfarten.

Titanic har av mediehistorikern Paul Heyer beskrivits som vår tids ”första kollektiva mardröm”. Fartygets öde har hemsökt oss alltsedan det gick under för över 100 år sedan, som en av de skarpaste bilderna av den moderna människans tillkortakommanden. Det återstår att se om, och i så fall hur, sagan om det stora fartyget kommer att berättas under kommande sekler.