Titanic – olyckan blev en världsnyhet

År 1912 spreds nyheter fortfarande först och främst via mun-till-mun-metoden. Vad som hade hänt på Atlanten natten mellan den 14 och 15 april var således oklart under det första dygnet efter händelsen.

När en brittisk journalist den 16 april rapporterade från kanadensiska Montreal till Daily Sketchs redaktion i England kunde han redogöra för att förekomsten av isberg var betydande, men måhända fanns det hopp.

Enligt uppgifter hade flera fartyg hörsammat nödropen, anlänt till det svårt sargade skeppet och kunnat rädda passagerarna. Ett rykte gjorde till och med gällande att ett av undsättningsfartygen, The Virginian, bogserade Titanic med destination New York.

Till den inledningsvis hoppfulla rapporteringen hörde en betydande uppmärksamhet för den trådlösa telegrafen. Jack Phillips, som sänt SOS-meddelanden från Titanic, porträtterades i ord och bild parallellt med en historik över vilken betydelse telegrafen haft vid tidigare förlisningar till sjöss.

Under en dryg tioårsperiod hade besättningar och passagerare på ett halvdussin fartyg kunnat räddas tack vare detta hjälpmedel. Kanske var det även fallet med Titanic?

Dagen därpå kom sådana förhoppningar på skam. Då stod det klart att Titanic sjunkit och att många ombord omkommit, bland dem flera berömda män och kvinnor ur den brittiska och den amerikanska societeten. 868 personer hade enligt de första uppgifterna räddats, det fanns inget hopp om att finna fler i livet.

I takt med att mer information blev tillgänglig, främst genom intervjuer med överlevare som anlände till New York den 19 april, började bilden klarna. Skakande rapporter om ett otillräckligt antal livbåtar fyllde tidningsspalterna.

Några bilder från förlisningen fanns inte att tillgå, varför olyckan illustrerades med foton på fartyget före jungfrufärden eller bilder från livet ombord. De senare hade tagits av en passagerare som lämnat fartyget i irländska Queenstown.

Någon vecka efter undergången blev berättelserna om hjälteinsatserna ombord allt fler. Kapten Edward J Smith, som hade stannat på bryggan in i det sista och följt fartyget i djupet, var ett exempel väl värt att efterlikna, menade man. Detsamma gällde medlemmarna i fartygets orkester som stävjat paniken då de musicerade medan fartygets dödskamp pågick.

De hjärtskärande scener som utspelats när kvinnor vägrat överge sina äkta makar återkom gång efter annan, men eftersom majoriteten trots allt följt riktlinjerna för vem som hade rätt att gå i livbåt fanns något hoppfullt att finna även i dessa fall.

De uppbyggliga berättelserna hade även sin motsats, ibland som en integrerad del av hjälteskildringarna. En man vid namn Daniel Buckley anklagades för att ha försökt komma med en livbåt på kvinnors bekostnad. I efterföljande tidningsreportage berättades det om hur en kvinna kastat en sjal till honom för att framhäva hans omanliga beteende.

En annan man som inte fick många vänliga ord var rederiet White Stars ordförande, J Bruce Ismay. I samband med olycksutredningen döptes han i amerikansk press om till J Brute Ismay, med innebörden att han var en feg girigbuk. Han borde ha låtit en annan passagerare ta hans plats i livbåten och likt kapten Smith, miljonären Benjamin Guggenheim och dennes betjänt gått under med stil och värdighet.

Reportagen handlade inte bara om miljonärer och känt folk. Eftersom Titanic i hög grad var ett emigrantfartyg fanns det gott om utvandrare ombord – så gott som alla i tredje klass. I ”etniska” och socialistiska tidningar trycktes snart reportage som gav en allt annat än smickrande bild av förlisningen.

Fattiga passagerare och hjältemodiga män i maskinrummet hade kämpat in i det sista med att släcka bränder och förse fartyget med elektricitet. Bland dem, underströk man, fanns många av dramats verkliga hjältar, fjärran från de aristokrater som gjort allt i sin makt för att få en plats i livbåtarna.

Under de två timmar och fyrtio minuter det tog fartyget att sjunka utspelades scener som visade människans bästa sidor, men också feghet, egoism och hänsynslöshet.

Mot denna bakgrund är det inte förvånande att samtidens intensiva mediebevakning har avlösts av en stor mängd filmer, musikaler och romaner. I dessa har den elit som bar upp den värld som sedermera gick under i första världskrigets skyttegravar mestadels spelat huvudrollen.

Visserligen har intresset mattats av efter succén för James Camerons storfilm från 1997, men romantik och äventyr i Titanics överdådiga men dödsdömda universum kommer troligen att fortsätta att locka en stor publik även framöver.

Publicerad i Populär Historia 1/2012