Nordiska sjuårskriget: Kampen om Östersjön

Nordiska sjuårskriget från 1563 till 1570 är det första stora kriget mellan Danmark, som då styrdes av Fredrik II, och Sverige, som regerades av Erik XIV. Båda sidor använde legotrupper, moderna vapen, omfattande flottstyrkor och mötte varandra i stora drabbningar till sjöss och till lands.

Vissa slag, som det vid Axtorna 1565 och det vid Getaryggen 1567, har kunnat återskapas i detalj tack vare slagfältsarkeologi. Det är lätt att komma händelser hisnande nära. Trots det är kriget förhållandevis okänt. En orsak är att det blev en neslig, långdragen konflikt som plågade och utmattade länderna utan att någon vann.

Det fanns många anledningar att starta ett krig om man ville. På Kristian III:s och Gustav Vasas tid hade den viljan saknats, men när de dött och lämnat makten i händerna på två ynglingar var det bara en tidsfråga innan striderna skulle börja.

Krisen i Baltikum

En krigsorsak låg i Baltikum. Här fanns möjligheter att ta nya landområden, men detta var omöjligt utan att trampa varandra på tårna. Krisen i Baltikum inleddes redan innan nordiska sjuårskriget bröt ut, och när freden slöts fortsatte man bråka här. Den baltiska fronten ingick alltså bara delvis i kriget. Konflikten var större än så.

Maktambitionerna i Baltikum förklarar varför Polen ställde sig på Danmarks sida i kriget. Även polackerna traktade efter landområden, och hotet från svenskarna var större än det från danskarna. Denna del av konflikten förklarar också varför hertig Johan och hans hustru, den polska prinsessan Katarina, fängslades. Johan drev en egen utrikespolitik i Baltikum, och han utnyttjades av polska intressen. Därmed blev han ett hot mot Sverige. Fängslandet var inte en lättvindig handling från Eriks sida. Johans sak prövades, och han dömdes.

Lübeck på Danmarks sida

En annan anledning till krig var handelskonkurrensen kring Östersjön. Erik XIV bedrev en expansiv merkantil politik och störde därigenom många andra intressenter utmed kusterna. Staden Reval (dagens Tallinn) hade blivit svensk, och härifrån försökte den svenske kungen kontrollera all handel med Ryssland. Hans fiender i norra Tyskland började se sig om efter någon som kunde stoppa honom. De fann Fredrik II av Danmark. Denna del av konflikten förklarar varför den mäktiga hansestaden Lübeck gick med i kriget på dansk sida.

Lybeckarna hoppades att den gemensamma dansk-lybska flottan skulle kunna skära av och omringa Sverige, helt enkelt sätta landet i blockad, så att övrig handel kunde återgå till det normala.

Tre kronor skäl till konflikt

Ytterligare ett krigsskäl utgjordes av ett infekterat gräl om heraldiska tecken. När kungarna själva gav sin bild av krigets orsaker var det detta de lyfte fram. Sverige hade använt vapnet Tre kronor sedan tiden före Kalmar-unionen. När Sverige, Danmark och Norge gick samman användes vapnet fortfarande av den som var kung, även om kungen råkade vara dansk.

Sedan Sverige lämnat unionen ansåg svenskarna att även kronorna skulle följa med ut ur samarbetet, men det tyckte man inte i Danmark. Danska kungar fortsatte följaktligen att ståta med vapnet. På svensk sida blev man förgrymmad och såg det som ett bevis på att Danmark fortfarande gjorde anspråk på Sverige.

Till slut började Erik XIV använda de danska och norska vapnen som hämnd. Heraldikgrälet var sannolikt inte tillräckligt för att verkligen gå i krig, men det fungerade som en katalysator.
I och med att temperaturen steg i de andra konflikterna fick tre kronor, danska leoparder och norska yxförsedda lejon en oanad sprängkraft när de lades i händerna på två unga kungar som inte litade på varandra.

Båda sidor längtade efter att visa den andra vad man gick för, och kriget såg alltmer ut att vara förutbestämt. Den 14 april 1563 skrev Fredrik till sin svåger August av Sachsen att »omständigheterna driver nästan av sig själva mot ett krig med Sverige«.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Dessutom trodde alla att kriget skulle gå snabbt och sluta med att man fick det mycket bättre än tidigare. Fredrik trodde att Sverige efter ett par månader skulle ligga för hans fötter. Erik såg framför sig hur den svenska kartan ritades om och att Blekinge och Skåne i framtiden skulle vara hans landskap.

Lübeck såg Rysslandshandeln säkras, och i Polen trodde man att svenskarnas dagar i Baltikum var lätträknade.

Slaget utanför Bornholm

En och en halv månad efter Fredriks brev till svågern föll de första skotten. Kriget till havs inleddes utanför Bornholm, och mycket tyder på att svenskarna provocerade fram händelsen.

Den 30 maj 1563 siktades en svensk flotta på väg till Rostock utanför Bornholm. Flottan hade
i uppdrag att föra Kristina av Hessen, Eriks tilltänkta brud, till Sverige. Troligen hade den även ett hemligt uppdrag, att retas med danskarna och få dem att tappa huvudet.

Bornholm var förpantat till Lübeck, men i hamnen i Rönne låg en liten skara danska krigsskepp. Deras uppgift var att spana på svenska aktiviteter i området. När danskarna fick syn på det betydligt större antalet svenska skepp, med flaggskeppet Elefanten i täten, seglade de ut för att möta svenskarna, som enligt seden skulle stryka flagg inför danskarna.

Urartade till sjöslag

Det struntade man i. Från danskt håll väckte det misstänksamhet, och amiral Jakob Brockenhuus på Herkules gav order om att varningsskott skulle avlossas.

Händelsen urartade till ett sjöslag. Enligt svensk historieskrivning sköt Jakob Brockenhuus omgående skarpt mot Elefanten, som besvarade elden. Enligt motsvarande danska källor sköts först lösa skott, men när man inte fick en reaktion sköts det skarpt.

Det troliga är att danskarna har rätt. Det hade varit självmord att inleda en strid så lättvindigt som de svenska källorna ger vid handen.

Resultatet blev förödande för danskarna. De tvingades ge sig, och ett stort antal krigsfångar fördes till Stockholm där de måste delta i en förnedrande parad. Fångarna sattes i arbete med skeppsbyggnation och gruvbrytning. Amiral Jakob Brockenhuus släpptes inte fri förrän efter kriget.

Kriget på land

Kriget till lands dröjde en tid. I början av augusti kom representanter från Lübeck och Köpenhamn till Stockholm med formella krigsförklaringar. Därefter landsatte Fredrik trupper på västkusten. Målet var att ta Älvsborg, det svenska fönstret mot Västerhavet.

Erik trodde att Älvsborg skulle klara sig själv och planerade i stället ett anfall söderut. Men Älvsborg föll, och det svenska läget försämrades drastiskt. Vägen västerut var avstängd om man inte lyckades slå upp ett hål i den danska kustlinjen.

Erik XIV:s plan slutade i fiasko

Erik XIV satsade på Halmstad, som belägrades i slutet av oktober. Belägringen, som enligt Eriks plan såg ut att ha goda möjligheter att bli framgångsrik, blev ett fiasko. Kanonerna kom inte fram, inte heller förstärkningarna på sjösidan. De svenska soldaterna blev så nervösa att de började desertera.

Kungen drabbades själv av en kollaps och fick dra sig tillbaka från fronten. Till slut närmade sig en dansk hjälpstyrka, och då hävdes belägringen. När danskarna hann upp de flyende svenskarna stod krigets första drabbning till lands, slaget i Mared (i dagens Oskarström) den 9 november. Det blev dansk seger.

Skillnad på svenska och danska arméer

När det första krigsåret gick mot sitt slut såg det ljust ut för Fredrik II och Danmark. Hans soldater utgjordes till stor del av kostsamma tyska legosoldater. Inför krigets början hade kungen hyrt omkring 20 000 man. Nu lät han avskeda många inför nästa år, dels för att spara pengar, dels för att han inte tyckte att de behövdes. Kriget gick ju så lätt!

Motståndet, Eriks så kallade soldater, bestod mestadels av inhemska män, vanliga svenskar som kallades in och tränades. Hittills hade de inte imponerat.

Denna skillnad mellan arméerna brukar lyftas fram, och den var i början av kriget markant. Erik förlitade sig på inhemskt krigsfolk av flera skäl. För det första var det billigare än att hyra legoknektar, för det andra var det inte säkert att knektar från kontinenten kunde fraktas till Sverige i krigstid. Och för det tredje räknade kungen med att svenskarna var lojalare än utlänningarna och mer villiga att slåss för sitt land.

Med tiden blev den svenska armén tämligen vältränad. Den bestod inte av en samling bönder med hötjugor. Ynglingarna fick ordentlig träning med riktiga vapen. Framförallt utmärkte sig de svenska fotsoldaterna. Rytteriet var sämre.

Fredrik II:s ekonomi gick hela tiden på knäna på grund av de dyra legoknektarna. Han behövde billigare alternativ. Norrmän fick tjänstgöra på krigsskeppen eftersom de var duktiga sjömän. Rena kidnappningar från förbipasserande handelsfartyg gjordes också.

I både Sverige och Danmark var de flesta utländska trupperna från Tyskland och Skottland. Värvningskampanjer gjordes även i Nederländerna och Frankrike. På svensk sida kämpade också folk från erövrade områden i Baltikum. De senare var emellertid notoriskt opålitliga eftersom de såg till sitt eget bästa och kvickt bytte sida om det gynnade dem. Ju längre kriget pågick, desto fler blev de utländska soldaterna i de svenska leden.

Långdragna konflikter

Kriget, som kungarna hade trott skulle avlöpa så snabbt, visade sig bli långdraget, trots att det under alla krigsår fanns starka krafter i Europa som kämpade för att parterna skulle mötas i fredsförhandlingar.

I bevarad brevväxling mellan Danmark och Sverige finner man ett stort antal mer eller mindre orealistiska fredsförlag som presenterades och avslogs. Ingen ville ge något. Båda parter ville ha allt.

Medan denna diplomati gång på gång misslyckades fortsatte kriget att nöta sönder länderna. Ibland gjordes pauser för att lokalbefolkningen skulle få en chans att återhämta sig.

När Älvsborg hade fallit sattes en omfattande svensk offensiv in mot de danska och norska kustlandskapen. Byar, gårdar och städer brändes till aska, byggdes upp och brändes ned igen. Uddevalla brann två gånger år 1564. Samma år stormades och brann Ronneby, den händelse som har gått till historien som Ronneby blodbad.

Norge invaderades. Den svenska lyckan var stor när Varberg slutligen föll i september 1565. Erik XIV satte upp en liten kaparflotta och såg till att handeln kom igång från stadens hamn.

Från Fredrik II:s horisont var förlusten av Varberg tung. Så länge han hade kontrollerat Älvsborg och svenskarna därmed var avstängda från Västerhavet kunde han få en fördelaktig fred. När fienden nu lagt beslag på Varberg ägde de en klenod att byta med. Freden måste skjutas upp tills staden hade återtagits. Kriget rullade på.

Elsebe Krabbes brev

Nordiska sjuårskriget drabbade individer på alla nivåer i samhället. Vissa personer kan vi komma nära. Låt oss ta exemplet danska adelsdamer. En stor del av den manliga danska adeln var indragen i kriget som befälhavare inom armén eller flottan. De satt i riksrådet och beslutade om skeppsbyggnad, hyrande av legoknektar och annat.

Medan dessa män deltog i kriget styrde deras hustrur över livet hemmavid. Alla kände alla, många var släkt med varandra, och det bästa sättet när man ville kommunicera var att skriva brev. Åtskilliga har bevarats.

Den 9 oktober 1566 skrev Elsebe Krabbe till Birgitte Gøye. Kvinnorna tillhörde det danska rikets yppersta elit. Birgitte var förtrogen vän med kungens mamma Dorotea. Utöver själva brevet har Elsebe skickat med en annan, mer privat text till Birgitte. Hon inleder med ord som sänder kalla kårar genom historien:

»Hjärtans kära syster, min arma Anne Skram skriver till mig att hon är så rädd att hon varken kan äta, dricka eller sova …«

Anne var Elsebes dotter, och vi vet varför hon var rädd. Anne Skram hade en storebror, Christiern, som deltog i ett fälttåg i Västergötland under Daniel Rantzaus befäl hösten 1566. Fält-tåget hade gått dåligt. Pest och andra sjukdomar härjade. Trossen plundrades. Ingen visste hur det gick för Christiern, som stod Anne nära.

Systern väntade på besked, ett brev, ett livstecken. Inget kom och hon var rädd att det värsta hade hänt.

När Elsebe skrev brevet var Christiern redan död. Han hade lyckats ta sig hem tillsammans med de övriga, men i fältlägret hade han insjuknat och dött. Beskedet kom en tid senare. Elsebe Krabbe var luttrad. Christiern var inte den första sonen som dog detta år, ej heller den sista. Två yngre bröder, Tyge och Knud, hade nyss avlidit och snart dog även yngste brodern Peder. Fyra unga män i samma familj försvann på mindre än ett år.

Kriget tog ingen hänsyn till om du var man, kvinna, gammal eller barn. Elsebe Krabbe, som bodde på Laholms slott i Halland, fick med egna händer försvara sig mot anfallande styrkor år 1565. Hon skrev senare en tacksägelsepsalm till åminnelse av den mirakulösa räddning av Laholm som hon deltagit i.

Adelskvinnornas brev avhandlar stort och smått, och kriget smyger sig in på alla sätt. Någon har fått information av sin make om svenska truppförflyttningar. En annan har fått veta att det är säkrast att skicka bohaget till Köpenhamn och själv komma efter då risken för anfall är stor. Information och överlevnadstips togs emot och spreds vidare.

Drottning Dorotea ville ha fred

Kung Fredriks mamma, drottning Dorotea, skrev också brev. Mest känd har hennes korrespondens med systersonen Erik XIV i Sverige blivit. Dorotea ville väldigt gärna ha fred, och när den egna sonen inte lyssnade vände hon sig till Erik.

Den svenske kungen visste inte riktigt hur han skulle hantera mosterns fredstrevanden, och han litade inte på henne. Den 1 juli 1566 skrev han i sin dagbok: »Kom bref ifrån drottningen i Danmark, hvaruti hon med söta och falska ord yrkade på fred.«

När Fredrik fick veta vad Dorotea hållit på med blev han rasande. Att hans mor fraterniserade brevledes med fienden tålde han inte och han förbjöd henne vidare kontakt med Erik. Om hon bröt mot det skulle hon ställas inför rätta.

Erik XIV drabbades av ett sammanbrott efter Sturemorden, en blodig uppgörelse med den svenska adeln på sommaren 1567. Men efter några månaders svaghet, då han släppte hertig Johan ur fängelset, återkom han med kraft på nyåret 1568.

Karl XIV störtas och Johan III blir ny kung

Daniel Rantzaus trupper, som tagit sig hela vägen till Östergötland, tvingades ut ur Sverige. Kriget såg ut att vända till svensk fördel, och Erik såg framtiden an med tillförsikt. Han höll ett offentligt bröllop och lät kröna sin hustru Karin Månsdotter till drottning på sommaren 1568.

Men därefter var hans dagar räknade. Bröllopet blev en ursäkt för uppror. Hertigarna Johan och Karl störtade brodern, och innan året var slut hade Sverige en ny kung, Johan III.

Därmed fick landet bättre relationer med Polen, men annars fortsatte kriget som om inget hänt. Nya fredsförslag lanserades och avslogs. Ingen av sidorna hade längre pengar och manskap nog att få till ett avgörande.

De sista åren plundrades och skövlades gränsbygderna så grundligt att det skulle ta decennier för vissa delar av Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Småland, Västergötland, Värmland och Dalsland att återhämta sig. Till och med under fredsförhandlingarna på senhösten 1570 plundrades Bohuslän en sista gång.

Freden i Stettin

I år, 2020, är det 450 år sedan freden i Stettin slöts, den 13 december 1570. Det var den fängslade Erik XIV:s födelsedag, men det är tveksamt om han firade något alls denna dag. Freden var ett nederlag för Sverige.

Förhandlarna var alla mer eller mindre prodanska. Eftersom svenskarna hade förlorat Varberg 1569 kunde den danska sidan kräva en dryg lösesumma för Älvsborg. I övrigt skulle allt återgå till hur det hade varit före kriget. Svenskarna hade vunnit betydligt mer än danskarna och fick därför lämna tillbaka mer, inte bara skepp och krigsfångar utan hela Jämtland och Härjedalen.

Endast i Baltikum lyckades Sverige behålla en del av vinsten, och härifrån skulle man senare expandera och skapa det svenska stormakts-väldet.

Bekymret med de heraldiska vapnen lyckades förhandlarna inte lösa, och frågan sköts på framtiden. Resultatet blev att danskarna behöll de tre kronorna och fortfarande har dem i sitt kungliga vapen.

På grund av den dåliga freden fanns ilskan och misstänksamheten kvar. Inget hade lösts, bara sopats under mattan. Nya krig skulle följa under de kommande seklerna, och ingen ville minnas de sju ärelösa och svåra åren som hade inlett tvekampen.

Publicerad i Populär Historia 5/2020