Världens första banksedlar

Fram till mitten av 1600-talet var Sverige ett banklöst land. Gustav Vasa lär ha haft planer på en växelbank i Stockholm och i Johan III:s författningar från 1574 och 1575 talas det om inrättandet av en bank. Men troligen rörde det sig om ett växlingskontor för valutor.

Rikskansler Axel Oxenstierna, berömd för sin framsynthet och organisationsförmåga, lade 1619 fram ett förslag om att inrätta en bankrörelse grundad på räntebärande inlåning. Han återkom 1635, men inte heller då var tiden mogen. Elva år senare fick några utländska köpmän tillstånd att driva en bankrörelse i Sverige. Rätten utnyttjades dock inte.

År 1652 lades det fram två olika bankplaner inför drottning Kristina. Den ena var framställd av Kammarkollegiet och den andra – som hade Amsterdams girobank som förebild – inlämnades av livländaren Johan Palmstruch.

Han hade vistats i den holländska staden sedan 1635 och tidigt visat sig intresserad av system för penningtransaktioner. Under en period var han fängslad för ekonomiskt spioneri.

Palmstruch startade Stockholms Banco

Johan Palmstruch fick nobben av Kristina, men upprepade sitt förslag 1655 till den nye kungen, Karl X Gustav. Planen godkändes och den 30 november 1656 fick Palmstruch och hans samarbetspartner ett lånebanks- och ett växelbanksprivilegium. Med uttrycken avsågs inte två skilda banker, funktionerna motsvarade närmast utlånings- och inlåningsavdelningarna i en modern bank. Banken fick namnet Stockholms Banco, men har ofta kallats Palmstruchska banken.

”Bank” eller ”bänk” var namnet på den disk vid vilken expeditionen fanns och där affärerna avhandlades. Till en början var Stockholms Banco Palmstruchs privata företag. Det dröjde emellertid inte länge förrän kronan fick inspektionsrätt i banken och del av vinsten. Palmstruchs rörelse höll till i ett hus vid Norrbro (intill Västerlånggatan) som tillhörde dödsboet efter fältmarskalken greve Herman Wrangel.

Växling och utlåning

Banken var en kopia av föregångaren i Amsterdam, man hade till och med samma öppettider, och huset bevakades av soldater. Den bestod av två avdelningar – dels en växel- eller girobank, dels en lånebank. Växelbanken tog mot avgift emot räntelösa insättningar på så kallad giroräkning. De insatta pengarna skulle ägaren kunna disponera genom uttag eller genom anvisningar (checker). Med dessa kunde han överföra pengar från det egna kontot i växelbanken till någon annans giroräkning. Som framgår av namnet var lånebanken avsedd att låna ut pengar. Utlåningen skulle finansieras med det av ägarna tillskjutna kapitalet.

År 1659 började banken låna ut pengar och utlåningen blev 380 000 daler kopparmynt. Följande år hade den ökat till hela 830 000.

Kunderna var på det klara med att deras deponerade medel skulle lånas ut av banken mot ränta och både regering och riksdag var nöjda med resultatet.

Stockholms Banco visade sig fylla ett stort behov. Den anlitades flitigt i huvudstaden och avdelningskontor öppnade snart i Göteborg, Falun och Åbo. I Kalmar och Arboga hade banken tidvis representanter och i både Malmö och Landskrona planerade man filialer.

Kopparhalten sänktes i myntplåtarna

Banken mottog alltså pengar för förvaring utan ränta och lånade ut dem mot säkerhet och ränta. Den komplicerade penninghanteringen gav emellertid upphov till problem. När utmyntningsgrunden för de stora kopparmyntplåtarna ändrades 1660 uppstod en akut likviditetskris.

Plåtarnas kopparinnehåll sänktes då med 17 procent och därför ville bankens kunder omedelbart ta ut sina gamla, tyngre plåtmynt för att smälta ned dem och med vinst exportera kopparen – metallstyckena var mer värda som varor än som mynt. När en stor del av de gamla plåtmynten försvann ur cirkulationen hann staten inte tillräckligt snabbt ersätta dem med nya.

Penningbrist uppstod och Palmstruch hade svårt att ordna täckning för de krav som ställdes på banken, särskilt som utbetalningarna måste göras i samma slags mynt som banken mottagit.

Kreditivsedlar garanterade av banken

Då kom Palmstruch på att han kunde utfärda tryckta kvitton, så kallade kreditivsedlar, på lämpliga belopp. Kreditivsedlarna skulle ha samma värde som klingande mynt, det garanterade banken. Världens första banksedlar hade fötts! Året var 1661.

Sedlarna var en lysande uppfinning, om än begränsad till Sverige. (När Bank of England gav ut sina första sedlar 1694 var detta en händelse som skedde utan influens från Sverige, men med stora effekter på omvärlden.) Palmstruch lär ha fått idén från de så kallade Falu kopparsedlar som cirkulerade i Bergslagen som depositionsbevis.

Själva ordet kreditivsedlar skulle kunna översättas med ”betalningsmedel som grundar sig på allmänhetens förtroende för banken”. De gavs ut på fasta valörer i jämna belopp och kunde överlåtas på vem som helst. Sedlarna cirkulerade man och man emellan precis som våra dagars pengar och var tryckta i svart på vitt papper. För att försvåra förfalskningar var de försedda med vattenmärken och flera sigillavtryck. Nummer, datum och namnteckningar fylldes i för hand.

Stockholm Bancos undergång

Palmstruchs sedlar mottogs till en början med stor tillfredsställelse av köpmännen, som slapp att hantera de tunga och otympliga kopparmynten. Men bankdirektören behärskade inte riktigt det fina instrument som han själv uppfunnit. Några statliga bestämmelser om vad som skulle gälla fanns inte, banken kunde därför i praktiken utge sedlar utan begränsning.

På grund av alltför stor utlåning – delvis utan säkerhet – betalades lånen ut i form av kreditivsedlar och därmed råkade Stockholms Banco i svårigheter. Problemen ledde till slut till bankens undergång, då den på hösten 1663 – trots regeringens stödåtgärder –inte kunde inlösa kreditivsedlarna med präglade mynt.

Palmstruch dömdes till döden

Under den avvecklingsfas som kom att vara under några år utgav emellertid Stockholms Banco ett litet antal sedlar av annan typ, så kallade transportsedlar. Kunderna kunde sätta in ett valfritt belopp i banken och fick ett insättningsbevis som kunde transporteras – det vill säga överlåtas – till en annan person och följaktligen användas som betalningsmedel.

I mars 1667 gjorde en statlig undersökningskommission ett uttalande om att bankens bokföring skötts på ett lättsinnigt sätt och att man kunnat konstatera en betydande kassabrist. När den sista kreditivsedeln inlösts 1667 var också bankens avveckling klar.

Sveriges förste bankdirektör, Johan Palmstruch, gjordes ansvarig för förlusterna och dömdes till döden. Han benådades dock till livet och hölls i fängsligt förvar till 1670. Den 8 mars 1671 avled han.

Riksbanken bildas

Historien om bankväsendet i Sverige hade dock bara börjat. Vid 1668 års riksdag handlade diskussionen inte om huruvida landet skulle ha en bank eller inte, utan om hur bankväsendet skulle organiseras. Staten gav den 17 september detta år sitt tillstånd till att en ny bank skulle ställas under rikets ständers (riksdagens) förvaltning. Världens första ännu existerande bank – den svenska riksbanken – hade sett dagens ljus.

Den nya banken var knappast en fortsättning av Stockholms Banco. Man övertog ingenting från den palmstruchska tiden – varken tillgångar eller skulder, lokal eller personal. Banken förvaltades av sex bankofullmäktige: två från adeln, två från prästeståndet och två från borgarståndet. Bankofullmäktige skulle ha uppsikt över banken och verksamheten samt vara rådgivare åt bankokommissarierna, två från vardera de högre stånden.

I praktiken betydde det två adliga och fyra ofrälse kommissarier. Det var dessa som skulle vara den egentliga bankostyrelsen, men de fick aldrig den avsedda självständigheten. Fullmäktige lämnade bara de löpande dagliga göromålen åt kommissarierna och administrationen blev tungrodd.

Sedelutgivning förbjöds

All sedelutgivning förbjöds, då den ansågs ha varit orsaken till sammanbrottet för Stockholms Banco. Riksens ständers bank blev inte en centralbank i modern mening, snarare en affärsbank, grundad på eget kapital och insättningar. Banken ville undvika kontantbetalningar, därför använde man checker när betalningar skulle göras.

Men i stället för checker fick två olagliga betalningsmedel allt större betydelse. Det ena var så kallade approberade assignationer (ungefär ”godkända anvisningar”) för uttag av pengar, och det andra kassasedlar som uppkom vid insättning.

Kassasedlarna förbjöds 1701 och i deras ställe infördes transportsedlar, vilka aldrig blev populära under den karolinska perioden. Trots förbudet fortsatte man att använda kassasedlar och assignationer som betalningsmedel.

Kriget 1700–21 innebar stora påfrestningar för banken och år 1709 blev en vändpunkt i verksamheten. Vid nyheten om Karl XII:s nederlag vid Poltava ville insättarna omedelbart lyfta sina medel. Banken klarade inte att återbetala det insatta kapitalet och likviditetskrisen varade ända till frihetstiden. Förtroendet för banken förstördes dock aldrig helt, mycket beroende på den popularitet som kassasedlarna och assignationerna hade bland allmänheten.

Transportsedlar lagliga 1726

Från och med 1710 blev transportsedlarna vanligare, men först 1726 kom de i allmän användning och blev lagliga betalningsmedel.

Sedlarna färdigställdes först i den mån de skulle utlämnas av bankens kassa. Till det yttre behöll de karaktären av insättningsbevis ända fram till 1835 och för de lägsta valörerna ännu längre. Men i realiteten kom banken ganska snart fram till en sedelutgivning av samma slag som den i Stockholms Banco. Transportsedlarna blev i praktiken kreditivsedlar. Den insättning som skulle ligga till grund för en transportsedel kunde ju göras av banken själv.

På 1740-talet började banken även ge ut sedlar i fasta valörer. De minsta valörerna behövde, trots att namnet ”transportsedel” stod kvar i texten, inte överlåtas. Vid denna tid började man också färdigställa sedlar som skulle läggas i förråd.

Bankens sedlar var tryckta på vitt papper i tämligen enkelt boktrycksförfarande. Genom att prägla in olika figurer i papperet försökte man gardera sig mot förfalskningar. Nummer, datum och namnteckningar – samt för de högre valörerna även belopp – fylldes i för hand. Användningen gick dock trögt. Köpmännen drog sig för att behöva skylta med namn och datum för sina stora affärer.

Bankohuset och eget tryckeri

Först 1835 fick vi våra första sedlar på färgat papper. Samtidigt slopades uttrycket ”transportsedlar”, utom för de minsta valörerna, där den gamla typen bibehölls till 1849.

Banken hade under åren 1668–80 lokaler i Oxenstiernska palatset vid Storkyrkobrinken, men flyttade 1680 in i det nybyggda Bankohuset vid Järntorget. Där fanns den kvar ända till 1906.

År 1747 inrättade banken ett eget tryckeri i Bankohuset och 1755 ett eget pappersbruk i Tumba, strax söder om Stockholm. Man ville tillverka ett papper som var svårt att kopiera. Därför tog man in holländska pappersmästare till bruket. Det första papperet från Tumba hade många vattenmärken och vitstämplar för att försvåra förfalskningar.

På sedlarna fanns bankens valspråk, Hinc securitas et robur (”Härav säkerhet och styrka”, senare med ändrad ordföljd: Hinc robur et securitas), och dessutom en finstilt varning som började: ”Den som denna sedel efterapar eller förfalskar skall warda hängd.” I början på 1800-talet började sedlar av lägre valörer tillverkas i mindre format för att de inte skulle kunna förfalskas till sedlar av högre valör.

Gustav III:s myntrealisation

År 1772 genomförde Gustav III sin statskupp och därmed gled makten över banken bort från ständerna och över i kungens och hans ”finansminister” Johan Liljencrantz händer. Valutapolitiken blev bankens centrala uppgift, medan kreditpolitiken kom på andra plats.

Genom krig och hattpartiets misshushållning hade statens finanser råkat i olag och sedlarnas värde på marknaden sjunkit till endast halva nominella värdet. År 1776 bestämde Gustav III att bankens sedlar skulle lösas in med silvermynt till ett med 50 procent deprecierat värde. Realisationsbeslutet genomdrev kungen mot bankofullmäktiges vilja.

Alla sedlar i kopparmyntvalörer började inlösas till halva nominella värdet. Det bestämdes att sedlar i fortsättningen endast skulle få ges ut med silvermynt som täckning. Genom myntrealisationen ville kungen minska myntfloran och avskaffa pappersmyntfoten. Innan realisationen räknade man i dukater, riksdaler specie, riksdaler hamburger banco, daler silvermynt, daler kopparmynt, daler carolin och daler courant.

Riksdaler enda mynten

Riksdalern – indelad i 48 skillingar – blev nu rikets enda mynt, även om det tog lång tid innan den nya mynträkningen slog igenom hos befolkningen.

Inom den ram som 1668 års bankoordning bestämt bedrev Riksens ständers bank i stort sett sin verksamhet under hela 1700-talet. Banken var en institution av tämligen underordnad betydelse. Rörelsen var ringa och sedlarna trängdes ur marknaden – Kungliga Myntet (Myntverket) var ännu inte underställt banken. Privatpersoner kunde låna pengar från banken och som säkerhet inlämnades till exempel vackra golvur. De panter som aldrig löstes pryder fortfarande Riksbankens korridorer och tjänsterum.

Riksgäldskontoret upprättas

Det 1789 upprättade Riksgäldskontoret konkurrerade med Ständernas bank genom att det också utgav sedlar och bedrev utlåning. Glädjen med det enhetliga myntsystemet från 1776 varade alltså inte länge. Sverige räknade nu i tre sorters riksdaler: riksdaler specie (silver), riksdaler banko (riksbankens sedlar) och riksdaler riksgälds (riksgäldskontorets sedlar). År 1803 genomfördes dock en realisation av Riksgäldskontorets sedlar till femtio procents underkurs. Myntreformen 1834, då Sverige fick en ny valuta – banko – innebar att riksgäldskontoret för alltid upphörde med sina sedelutgåvor.

Under 1800-talet startade nya affärsbanker egen sedelutgivning och valutan ändrades flera gånger. År 1873 gick dock landet från kaos till ordning när decimalsystemet infördes samtidigt med valutan kronor, som vi haft sedan dess. I höst avgörs dess vara eller icke vara.

Publicerad i Populär Historia 5/2003

Fakta: Kronan infördes med valutaunion

Kronan infördes i Sverige 1873, då en valutaunion trädde i kraft mellan Sverige och Danmark. Två år senare anslöt sig även Norge. Samtidigt infördes guldmyntfot, som ersatte den tidigare silvermynfoten. Valutaunionen upplöstes efter första världskriget.

Krona som beteckning för en valuta har anor från medeltiden, då man i Frank-rike gav ut mynt kallade couronne d’or. Vid sidan av de skandinaviska länderna har i dag Tjeckien, Estland och Island valutor som kallas krona (eller liknande).

I samband med att kronan infördes präglades guldmynt i valörerna 20 kr och 10 kr, silvermynt i valörerna 2 kr, 1 kr, 50 öre, 25 öre och 10 öre samt bronsmynt i valörerna 5 öre, 2 öre och 1 öre. I dag finns som bekant endast 50-öringen, 1-kronan, 5-kronan och 10-kronan kvar (samt-liga helt utan ädelmetall). Då och då utges även jubileumsmynt i andra valörer, som till exempel 200 kronor.

Publicerad i Populär Historia 5/2003