Kungliga ordnar – ordensväsendet gör comeback

Historien om de nuvarande kungliga svenska riddarordnarna tog sin början för precis 275 år sedan. Året var 1748 och instiftaren var kung Fredrik I. Då var i och för sig svenska ordnar inte någon nyhet. Flera sådana instiftades av monarker på 1500-, 1600- och 1700-talet, men dessa ordnar var kortlivade.

Erik XIV och Johan III grundade var sin riddarorden – Salvatorsorden 1561, respektive Agnus Dei-orden 1578. Inför sin kröning instiftade Karl IX Jehovaorden 1606, och precis ett halvt sekel senare grundade Karl X Gustav Jesu namns orden.

För att bringa reda i historiken kring de svenska ordnarna konsulterar vi Per Sandin. Han är fil dr i historia och vice ordenskansler vid Kungl Maj:ts Orden, ett så kallat ordenskapitel (ordensråd) inrättat 1748.

– Namnet på Karl X Gustavs Jesu namns orden kom från bokstäverna IHS i ordenstecknets mittparti. Bokstäverna uttyds Iesus, Hominum Salvator (”Jesus, människornas Frälsare”), berättar Per Sandin, och fortsätter:

– Ordenstecknet bar också Vasaättens vapenbild. Här finns tidiga likheter med de blivande Serafimer- och Vasaordnarna.

En mycket kortlivad orden var Solfjädersorden, en hovorden som instiftades av drottning Lovisa Ulrika 1744. Den lades ner två år senare i samband med prins Gustavs (III) födelse.

Och så är vi alltså framme vid 1748 och Fredrik I:s instiftande av tre svenska riddarordnar. Det finns flera skäl till införandet. Under drottning Ulrika Eleonoras regenttid hade det gått inflation i adlandet, och ett komplement ansågs behövas för att uppmärksamma olika medborgares förtjänstfulla insatser. Dessutom hade de flesta länder i Sveriges närhet ordnar som en del av sitt belöningssystem.

Belägg finns för att man redan under 1720-talet skissade på ett svenskt ordensväsende med tre ordnar. Framträdande symboler var serafer (ett slags sexvingade änglar), svärd och Nordstjärnan (Polstjärnan). Riksdagen 1738 behandlade ordensfrågan, men det stannade vid diskussioner och ärendet föll. Nästa viktiga händelse i historien om det svenska ordensväsendet var valet 1743 av Adolf Fredrik till tronföljare.

– Adolf Fredrik var riddare av den ryska Sankt Andreasorden. Vad hade det för relevans för Sverige, kan man undra. Jo, om han som svensk regent enbart bar en rysk orden kunde det uppfattas som att vårt land var underordnat Ryssland. Men om Adolf Fredrik också hade en svensk orden kunde han låta bli att bära den ryska, säger Per Sandin.

Motsvarande balansgång gällde också för svenska medborgare. Dessa borde kunna belönas med svenska utmärkelser, menade man. En orden från ett annat land signalerade att bäraren kanske hade hamnat i någon form av beroendeställning. Det hade förekommit försök från den ryske ambassadörens sida att med ordnar som muta skaffa politiskt inflytande. Svenska ordnar var således på tapeten flera gånger under tioårsperioden före införandet 1748.

Det var inte Fredrik I själv som tog initiativet till ordensväsendet. Bakom förslaget stod kanslipresidenten (motsvarande vår tids statsminister) greve Carl Gustaf Tessin – kanske med baktanken att ordnar kunde vara till nytta för ett regerande politiskt parti. Förslaget hade författats av antingen Tessin själv eller av riksrådet greve Anders Johan von Höpken. Men underskrivaren var överintendenten friherre Carl Hårleman, den berömde arkitekten, som också överlämnade förslaget till riksdagens sekreta utskott.

I förslaget nämndes Serafimerorden, Svärdsorden och en tredje icke namngiven orden – den blivande Nordstjärneorden. Ordnarna var tänkta att delas ut av regenten sedan denne hade rådgjort med riksrådet (regeringen). Sekreta utskottet tog frågan vidare till kungen.

Efter föredragning i riksrådet fick sedan en arbetsgrupp i uppdrag att ta fram statuterna. Tessin, von Höpken, Hårleman och riksrådet greve Gustaf Fredrik von Rosen var några av gruppens medlemmar.

– Deras förslag till regelverk presenterades för Fredrik I den 23 februari 1748, godkändes i riksrådet den 14 mars och undertecknades av kungen den 21 mars. Det är dock den förstnämnda dagen som anses vara det svenska ordensväsendets födelsedag, säger Per Sandin.

Enligt stauterna skulle den främsta orden, Serafimerorden, uteslutande tilldelas kungar och furstar och svenska män som ”af thet allmänna giort sig högt förtiente”. Den första utdelningen ägde rum redan den 17 april samma år, när 27 personer dekorerades.

Bland dessa fanns förstås kungen själv, tronföljaren Adolf Fredrik och tvåårige prins Gustav (III), samt Carl Gustaf Tessin, Anders Johan von Höpken och Gustaf Fredrik von Rosen. Dock kom Carl Hårleman inte i fråga för denna orden, eftersom han inte ansågs befinna sig på rätt nivå i hierarkin. Men samma dag tilldelades han Nordstjärneorden, och utnämndes till ceremonimästare för samtliga ordnar.

Nästa betydelsefulla steg i det svenska ordensväsendets historia togs den 29 maj 1772, när Gustav III instiftade Vasaorden. Kriterierna för att tilldelas Serafimerorden har berörts. Svärdsorden var för militärer och målgruppen för Nordstjärneorden var ämbetsmän som hade gjort sig förtjänta genom verksamhet till nytta för landet.

Utifrån detta menade Gustav III att det saknades en utmärkelse för dem som hade gjort viktiga insatser inom handel, bergsbruk, konst och jordbruk.

Namnet Vasaorden associerades till en av kungens företrädare på tronen, Gustav Vasa. Men det syftade även på åkerbruk – ätten Vasas vapen var nämligen en vase, en sädeskärve.

– Med lite god vilja skulle man kunna beteckna instiftandet av Vasaorden som ett uttryck för en demokratisering av ordensväsendet signerat kungen själv, förklarar Per Sandin.

Genom åren har statuterna för ordnarna justerats, senast alltså den 23 februari i år med Stadgar för de Kungl svenska riddarordnarna. Men sedan 1772 har inte någon ny kunglig orden tillkommit, om man undantar Carl XIII:s orden. Den instiftades 1811 av Karl XIII och tilldelas endast medlemmar av Svenska Frimurare Orden.

Ordensväsendet har aldrig varit oomtvistat. Den frisinnande tidningsmannen Axel Svenson (1852–1928) gav 1897 ut den 16-sidiga pamfletten Ordens-humbugen, där han gick till våldsamt angrepp mot företeelsen och krävde att den skulle avskaffas.

Förslag om ordensväsendets avskaffande debatterades från 1869 vid en rad tillfällen i riksdagen. Efter varje diskussion där konstaterades att man saknade behörighet att besluta i frågan, eftersom ordnarna var knutna till kungen personligen. Men detta skulle ändras.

– Från 1975 och fram till för inte så länge sedan avgavs det mer än hundra riksdagsmotioner där förslagsställarna krävde ett återinförande av ordensväsendet för svenska medborgare. Motionärerna kom framförallt från Moderaterna och Kristdemokraterna, säger Per Sandin.

Drivande var ordföranden i riksdagens konstitutionsutskott Björn von Sydow (S) och ledamöterna Andreas Norlén (M) och Tobias Billström (M). Björn von Sydow utsågs 2019 till ordförande i den statliga Förtjänstutredningen där samtliga riksdagspartier var företrädda.

Dess betänkande Ett modernt belöningssystem lades två år senare på regeringens bord, och blev grunden för ordensväsendets återkomst 2023. Utdelningen av ordnar kommer inte att vara lika omfattande som under den långa perioden före 1975.

– Vi kommer att vara mer restriktiva. Det blir också starkare fokus på den enskildas insatser, det goda exemplet, snarare än för lång och trogen tjänst eller att man har uppnått en viss position i samhället, säger Per Sandin som räknar med att de första mottagarna ska få besked före årets slut.

Just nu granskas alla inkomna förslag. Den första ordensutdelningen är alltså tänkt att ske i slutet av året eller början av 2024. Inför denna inviteras de nya mottagarna till en högtidlig ceremoni på Stockholms slott, där de får ta emot sina ordenstecken ur Carl XVI Gustafs hand.

Utdelningsceremonin blir i sig en historisk händelse. Inte sedan mitten av 1800-talet har något liknande genomförts. Under många år fram till 1975 fick mottagarna bara en avi med beskedet att ordenstecknet kunde kvitteras ut på närmaste postkontor.

Ordensväsendets comeback får således en festlig inramning. Per Sandin räknar med att de nya ordensmottagarna kommer att få stor uppmärksamhet både nationellt och regionalt.

Publicerad i Populär Historia 8/2023