Historiskt perspektiv på miljörörelsen

Juni 1972 möttes politiker, forskare och miljöaktivister i Stockholm för FN:s första miljökonferens. Under två veckor diskuterade deltagare från hela världen miljö- och naturresursfrågor utifrån rapporten ”Den enda jord vi har: vårda och värna en liten planet”.

Insikten om att människan höll på att förstöra sin livsmiljö hade sedan några år slagit rot i västvärlden, och speciellt i Sverige kände man sig manad att agera. Det var härifrån initiativet till toppmötet kom – ett möte som fem decennier senare, i juni 2022, får en uppföljare i konferensen ”Stockholm+50”.

Historikern David Larsson Heidenblad har i en studie granskat den korta perioden i slutet av 1960-talet när miljömedvetandet slog igenom i Sverige.

I sin bok Den gröna vändningen visar han hur en liten grupp forskare och journalister med tillgång till offentligheten drev fram en debatt om surt regn, kvicksilverförgiftad fisk och övergödning.

Enskilda frågor gled snart samman till ett större problemkomplex som hamnade högt på den politiska dagordningen

– Den gröna vändningen, som jag kallar den här perioden, var ingen gräsrotsrörelse, tvärtemot vad många kanske tror, säger David Larsson Heidenblad. Den drevs uppifrån, av en elit, och den var en förutsättning för gröna vågen.

Hur skiljer sig diskussionen idag från hur man pratade om klimat och miljö för femtio år sedan?

– På 1960-talet var fältet nytt och tilltron till politiska beslut och till vetenskapen större än idag. Det fanns en viss naivitet, man sa ”vi forskar först och sedan gör vi det rätta” – något som vi vet inte riktigt har fungerat. Idag har vi levt så länge med de här problemen att det har utvecklats en trötthet och en cynism, som när Greta Thunberg citerar världens ledare genom att säga ”bla, bla, bla”. Människors band till det kollektiva är mindre, medan kopplingen till marknaden är större.

Redan på 1960-talet fanns det både insikt och kunskap om miljökrisen. Varför har vi inte kommit längre idag?

– Om vi bara vet det rätta så gör vi också det rätta – så enkelt fungerar inte människor. På detaljnivå har det trots allt hänt mycket. Det var inte så länge sedan det varken fanns reningsverk eller sopsortering, och när det var direkt hälsovådligt att arbeta i en fabrik. Men på ett övergripande plan blir saker och ting annorlunda. När frågan gäller hela den moderna industricivilisationen dyker andra intressekonflikter upp.

Varför är forskning om det senaste halvseklet viktig?

– Klimat- och miljöfrågan har ofta hanterats av naturvetarna, som tenderar att titta antingen framåt eller mycket långt tillbaka. Men ett historiskt perspektiv är lika viktigt, och det är i det nära förflutna som vi kan se hur förändring sker, och var. Vi kan inte blunda för att moderniteten också har haft en framsida, att det finns motstridiga intressen som präglar oss.

Vad vet vi om konferensen 1972?

– Den organiserades i en idealistisk anda av att ”vi hör alla ihop” och att det bara finns ett gemensamt jordklot. Men det uppstod snart splittring, både mellan öst och väst, samt nord och syd. Östtyskland var inte medlem av FN och fick därför inte vara med, vilket ledde till att hela östblocket bojkottade mötet. Och sydliga länder hävdade rätt till industriell utveckling, just sådan som de nordliga ifrågasatte. Det uppstod helt enkelt ett spänningsförhållande i mänskligheten som art, och det faktum att den är uppdelad i olika länder med olika intressen.

En av de viktigaste personerna i din bok är Hans Palmstierna. Vem var han?

– Palmstierna var docent i kemi och en stark vetenskaplig profil i 1960-talets Sverige. Han var organiserad socialdemokrat och skrev regelbundet i Dagens Nyheter om världsläget. År 1967 gav han ut boken Plundring, svält, förgiftning som fick stort genomslag. Eftersom Palmstierna hade en så stark ställning, både politiskt, vetenskapligt och medialt, kunde ingen ignorera budskapet om en hotande global miljökatastrof.

Publicerad i Populär Historia 6/2022