Klimatkris på medeltiden
I början av 1300-talet ledde långvarig kyla och perioder av extremt väder till svält och massdöd i Europa. Hungerkatastrofen är ett tydligt exempel på hur utsatt människan kan vara för klimatförändringar. Och det är alltid de fattigaste som drabbas värst.
Samtida målning som visar människor som dött av svält i slutet av 1400-talet.
Under slutet av 1200-talet började Europa bli överbefolkat – det fanns inte längre några nya odlingsbara marker att lägga under plogen och inga tekniska framsteg skedde i jordbruket. Samtidigt började många tidigare goda jordar att ge sämre avkastning eftersom de hade odlats så intensivt att de urlakats på sina näringsämnen. Den allmänna levnadsstandarden sjönk och marginalerna för att kunna klara av år med dåliga skördar krympte.
Från 900-talet fram till in på 1200-talet hade det skett en kraftig expansion av jordbruket i Europa och befolkningen hade vuxit avsevärt. En mer effektiv plog som gjort det lättare att bearbeta jorden hade tagits i bruk och man hade gått från ett tvåskiftes- till ett treskiftessystem. Den agrara expansionen, särskilt på nordligare breddgrader, hade underlättats av att klimatet på den tiden var ovanligt varmt. Missväxt var därför förhållandevis sällsynt.
I början av 1300-talet tog en lång period av kallare klimat sin början. Detta skede, känt som ”l illa istiden”, höll i sig fram till slutet av 1800-talet. I nordligare områden ledde det kylslagna klimatet till att missväxt och svält blev vanligare. I Alperna började glaciärerna växa för första gången på hundratals år. Där kom högt belägna bevattningskanaler att förstöras av ismassornas framfart; hela skogar i vissa alpdalgångar krossades av de växande glaciärerna. Trakter som tidigare varit marginella för jordbruk skulle visa sig omöjliga att alls odla på.
Den stora svälten orsakades av regn och översvämningar
I Europa blev det inte bara kallare, utan somrarna blev också fuktigare. Det sämsta vädret ur jordbrukssynpunkt under hela medeltiden inföll på 1310-talet. Vårarna var sena och kalla samtidigt som somrarna var kyliga och mycket blöta. Den oförmånliga väderleken orsakade årtusendets största hungerkatastrof i Europa: den stora svälten 1315–17.
Våren 1314 var blöt och kall i stora delar av Europa. Regn i augusti fördärvade skörden. Priserna på spannmål steg. Även om de fattiga drabbades hårt så var en enstaka dålig skörd ingen större olycka. Katastrofen blev därför ett faktum först året därpå, när grödorna regnade bort på åkrarna.
Sommaren 1315 tycks ha varit exceptionellt blöt. Stora områden översvämmades. Både spannmålsskörden och höskörden gick förlorade. Den engelska krönikan Vita Edwardi Secundi från 1326 berättar: ”Under det gångna året [1315] var det så rikligt med regn att människorna knappast skördade några grödor för försäljning eller lagrade dem i ladorna. För översvämningen på grund av regn förtärde nästan all säd […] och på flera platser var höet så täckt av vatten att det varken kunde skördas eller lagras.”
Vintern 1315–16 blev ganska mild, men regnet fortsatte att falla. Den spannmål och det hö som man trots allt lyckats skörda blev till stora delar förstörda av fukten. Djuren blev utan tjänligt vinterfoder. Priserna på bröd och säd sköt i höjden; på vissa platser i England trettiodubblades de. Svälten höll nu stora delar av Europa i ett stadigt grepp och bredde ut sig över Brittiska öarna, merparten av Frankrike, Holland, Belgien, Norden och större delen av dagens Tyskland.
Hungerkatastrofen ledde till massdöd
Katastrofens omfattning växte. Våren 1316 föll kraftiga regn som delvis spolade bort utsädet. Även sommaren blev blöt vilket resulterade i den sämsta skörden under hela 1300-talet. Inte heller under hösten gav det regniga vädret vika. Ihållande nederbörd fick höet att ruttna och djuren blev återigen utan foder. Under vintern låg snön djup långt söderut. Kor och får dog i mängder.
Skördarna av spannmål blev bara omkring hälften av de normala. I en tid då de allra flesta människor levde nära svältgränsen även ett vanligt skördeår innebar det en katastrof. Tamdjuren fick nödslaktas. Efter bästa förmåga försökte människor leva av fisk, vilt, nötter, rötter och bär. Samtida vittnesbörd finns om att vissa i desperation provade att äta gräs. Immunförsvaret försvagades hos de svältande vilket gjorde att många dog i annars ofarliga sjukdomar. På vissa håll tvingades man gräva massgravar där hög och låg slängdes ner bredvid varandra. Det var som om den stora svälten utgjorde ett förebud om vad som skulle ske under digerdöden, den ödesdigra pestepidemi som lamslog Europa 1347–51.
De fattiga drabbades värst
Till skillnad från digerdöden, som slog urskillningslöst, var det främst de fattiga som dukade under i svälten. Visserligen hjälpte släkten till så att mindre bemedlade fränder höll huvudet över vattenytan. Men framåt 1316 och 1317 fanns det så lite livsmedel att de flesta främst såg till sin egen överlevnad.
De som inte hade mer välbärgade släktingar att förlita sig på blev ofta tvungna att skuldsätta sig. Somliga försökte profitera på svälten genom hutlösa lånevillkor. Samtidigt var välgörenheten stor – både förmögna medborgare och kyrkliga institutioner var givmilda – men det gick inte att rädda alla. Möjligheten att transportera livsmedel längre sträckor var ytterst begränsad. Det var egentligen endast genomförbart med fartyg. Inlandsområden utan farbara floder var därför i det närmaste hjälplösa när svår missväxt slog till.
Föräldrar övergav sina barn och handikappade lämnades att dö
Vartefter svälten fortskred gjorde människor alltmer desperata saker. Föräldrar övergav sina barn i hopp om att de skulle hitta mat på egen hand. Handikappade och sjuka lämnades att dö. Gamla människor avstod frivilligt från mat och accepterade att svälta ihjäl för att den yngre generationen skulle få en chans att överleva. Bönder övergav sina gårdar när de inte längre kunde försörja sig och gav sig av som tiggare. Svältande skaror drog fram som rövarband på landsbygden.
En del samtida skildringar vittnar även om kannibalism. I ett sista försök att själva hålla sig vid liv åt svältande upp sina avlidna olycksbröder. På Irland ska till och med nybegravna lik ha grävts upp i jakt på mat. Rent bokstavligt blev den enes död den andres bröd. Svälten fick människor att släppa hämningar och social kontroll.
Många uppfattade regnen – ”syndafloderna” – som orsakat svälten som Guds straff. Människor vände sig till Gud för att be om hans barmhärtighet. Men hur de än bad och späkte sig slutade inte regnen. Det blev uppenbart att kyrkan inte förmådde skydda människorna mot katastrofen. Kritikerna tog tillfället i akt och hävdade att bönerna om bättre väder hade misslyckats eftersom kyrkans män var korrupta och levde i överdåd och synd.
Extrema väderhändelser eller klimatförändringar förklarades även som djävulens verk. Under 1400- och 1500-talen skylldes missväxt ofta på häxor, men vid tiden för ”den stora svälten” hade tron på häxor ännu inte vunnit allmän acceptans och kyrkan stödde inte häxprocesser. Först under senare århundraden skulle oskyldiga behöva sätta livet till som syndabockar för att skördarna slog fel.
Slutet på svälten
Svälten tog slut tack vare att väderförhållandena 1318 var goda. Det skulle emellertid dröja åratal innan skördarna blev normala igen. Eftersom mycket av utsädet hade ätits upp under svältåren blev utbytet mindre än vanligt, trots förmånligt väder. Dessutom kunde många människor inte arbeta lika hårt som vanligt.
I områden med lerjordar var jordlagren så vattenbemängda att bördigheten länge var reducerad. Enorma arealer med matjord hade också spolats bort av vattenmassorna. På många ställen hade regnen lämnat kala berghällar där det tidigare legat bördiga åkrar.
Nya näringsfång skulle kompensera för dåliga skördar
Det har uppskattats att 10–15 procent av befolkningen i de svältdrabbade områdena avled 1315–17. I England kan så mycket som 25 procent av befolkningen ha dött. Stora arealer lades öde. Och även om 1318 blev något av en respit så skulle eländet fortsätta. Regn och kyla orsakade under århundraden missväxt med svält som följd.
Med tiden blev bönderna i Europa dock mer vana vid lägre temperaturer och större nederbördsmängder. Genom andra näringsfång lärde de sig kompensera för de dåliga skördarna.
I Norge började man till exempel fiska mer, medan man i England kom att odla mindre av det värmekrävande sädesslaget vete till förmån för köld- och fukttåligt korn och råg. Byar och gårdar på de allra mest utsatta platserna, som högt uppe i Alperna, fick emellertid överges eftersom marken där inte längre kunde föda sina invånare. Främst drabbades platser som varit svåra att leva på även då klimatet hade varit varmare.
Publicerad i Populär Historia 12/2009
Fakta: Forskare vill rekonstruera klimatet
Det gjordes inga meteorologiska mätningar av temperatur och nederbörd under medeltiden. Därför måste vi hämta vår kunskap om vädret från andra typer av källor, till exempel historiska dokument och krönikor. Dessa källor berättar om skördarna och om när svält drabbade olika landsändar. Ur framförallt räkenskaperna från vissa av de engelska biskopsgodsen har forskare fått fram ganska detaljerad information om vädret för olika årstider år för år under delar av senmedeltiden.
De historiska källorna dokumenterar annars främst extrema väderhändelser vilket gör att det är svårt att få ett grepp om det genomsnittliga klimatet och hur det förändrades. På den punkten kan emellertid nyare naturvetenskaplig klimatforskning hjälpa oss. Utifrån kemiska analyser av sediment från havs- och sjöbottnar, droppstenar och fossilt pollen går det att rekonstruera historiska förändringar i temperatur och nederbörd. Årsringarna från träd som vuxit i områden där låg sommartemperatur begränsar trädväxten ger god information om temperaturen under sommarhalvåret.
Att läsa Artikelförfattaren har skrivit en bok om klimatets historia och klimatförändringars betydelse för olika civilisationer genom tiderna: Global nedkylning – klimatet och människan under 10 000 år.
