Nu ska miljön få sin egen historia
Den 1 juli inrättades den första professuren i miljöhistoria i hela Norden vid Umeå universitet. Innehavare har blivit Sverker Sörlin, bördig från södra Lappland och född 1956. Som en son av högan nord älskar han fjällen, och längtar nu efter den djupa snön, då han kan spänna på sig skidorna. Intresset för frisk luft passar bra ihop med den nya utnämningen. Han säger sig ha "ett problematiskt men djupt förhållande till friluftsliv och natur", vad nu det kan innebära.
Annars är han idéhistoriker och har varit mångårig redaktör för den akademiska populärtidskriften Tvärsnitt. Hans mest kända bok för allmän konsumtion är Naturkontraktet (Carlssons 1991). Här förordar han ett kontrakt mellan människan och naturen. Det är av liknande slag som det samhällskontrakt (contrat social) mellan styrande och styrda, vilket diskuterades livligt under 1700-talet.
Sverker Sörlin – vad är egentligen miljöhistoria?
– Det är väldigt mycket. Det är en specialitet inom historien som tar sikte på miljön, naturen, omgivningen och i första hand människans umgänge med denna natur. Detta är en kulturvetenskap.
– Man kan även bedriva miljöhistoria som naturvetenskap och studera naturens egen historia. Naturen har ju själv presterat arkiv i form av trädens årsringar, de varviga lerorna och geologins olika skikt och lager. Det finns många metoder att gå in i naturen och se dess förändringar, och då bedriver man i hög grad naturvetenskap.
– Med min träning som humanist och idé- och vetenskapshistoriker är detta någonting jag inte mäktar bedriva. Utan jag bedriver miljöhistoria – som jag ibland brukar kallar för miljödiskurshistoria – alltså hela det kulturella samtalet om miljön, som vi som människor ägnat oss åt. En viktig del av detta samtal är vetenskap. Ty miljöproblemen har bearbetats och beforskats sedan lång tid tillbaka, fast naturligtvis i extremt hög omfattning under detta århundrade.
– Men det är också ett samtal som handlar om estetik, om landskapsförändring, om attityder till miljö och natur, eller om miljöpraxis, där människorna har använt miljön. Och det gör att ämnet eller kunskapsområdet är tvärvetenskapligt. Det vetter mot discipliner som kulturgeografi, ekonomisk historia, arkitektur och humanekologi, som sysslar med samspelet människa–omgivning. Det befinner sig i en skärningspunkt bland många discipliner. Därför är det viktigt att understryka, att det primärt är fråga om historia.
Vilken roll kommer du att spela som miljöhistoriker i den aktuella debatten?
– Jag kommer förstås att engagera mig i den utsträckning jag gjort hittills. Som forskare och intellektuell har jag befattat mig med olika samhällsproblem och debatter.
– Det finns en tradition bland svenska forskare att uppträda som experter i olika sammanhang, inte minst miljövetenskap. Det är inte lika självklart vad en expert-roll är för en miljöhistoriker, eftersom fältet är så brett. Jag yttrar mig inte med någon auktoritet om gränsvärden för arbetsmiljön, ppm och sådant där. Jag är historiker. På samma sätt som andra historiker kan jag teckna bakgrunder, jag kan problematisera... alltså är jag mer miljöhistoriker än miljöexpert om man så vill.
Du har i Naturkontraktet lyckats spåra ett miljömedvetande ända tillbaka till antiken.
– Jag skulle rentav vilja påstå, att människor alltid på något sätt reflekterat över sin omgivning och vilken roll de spelar i den. Natursynens tidiga historia ligger ju väldigt nära de stora myternas och religionernas historia.
Bland annat den kristna religionen?
– Javisst. Och detta har sedan – om vi håller oss till västerlandet – betytt mycket för senare tiders umgänge med naturen. Ju mer vi närmar oss vår egen tid, desto mer kan vi se något som jag skulle vilja kalla en miljödiskurs. Den finns där alldeles otvetydigt under de senaste decennierna, när miljön blivit ett samhällspolitiskt slagord.
– Jag tror att man med viss rätt kan säga, att en sådan miljödiskurs kan uppfattas under hela 1900-talet och även under 1800-talet, då man börjar "politisera" miljön. Man får skogslagstiftning, man tar upp kritiska diskussioner, vilken roll torvmossarna spelar för energiförsörjningen, och växande värden knyter sig till resurser av olika slag.
– Det uppstår ett bekymmer för vad man släpper ut i de stora floderna i Europas städer (Neva, Spree, Themsen osv), man sätter utsläppen i samband med epidemier, man uppmärksammar att utdikning av träskmossar kan leda till förändringar i grundvattennivån. Så sätter man igång och försöker undersöka de här sambanden. På något sätt kan man säga, att miljön skapas genom denna framväxt av en rad olika lärda samtal. I den meningen är miljön ett ganska sent fenomen. Väsentligen är det ett 1800- och 1900-talsfenomen.
Och ekologin – det begreppet kom redan för cirka hundra år sedan...
– Ja, det myntades 1866. Nu kan man om man vill – och det har gjorts sådana försök – gå ända tillbaka till antiken och hitta ekologiska tankar hos Aristoteles och hans lärjungar. Dessa går ut på att det inte är den enskilda arten eller individen i växt- eller djursamhället utan samspelet sinsemellan, som är det intressanta. Men under namnet ekologi är det ett 1800-talspåfund. Och på allvar blir ekologisk vetenskap inte något att räkna med förrän under vårt eget århundrade.
Det var ju synd att det ekologiska medvetandet kom att spela någon större roll först med det klassiska exemplet med Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962. På något vis löpte utvecklingen ifrån den här typen av tänkande.
– Ja, och det fanns goda skäl till det. Det har funnits många skäl att utveckla samhället lite i blindo för vad som hände med naturen. Människor har lidit nöd och den materiella tillväxten har setts som legitim. Kakan skulle göras större. Det är klart att det är lättare att se de ekologiska konsekvenserna när läget förvärrats. På ett sätt är det självklart det som hänt. Men det är också viktigt att se att det inte bara är fråga om en reaktion på uppenbar miljöförstörelse.
– Det fordras många villkor för att en viss typ av vetenskap, begrepp och insikter skall komma in i det allmänna medvetandet och spela roll i det politiska samtalet.
– Begreppet – kan man säga – knackade på porten under åtskilliga decennier dessförinnan. Men först i början av sextio–talet var tiden mogen. Då fanns de institutionella förutsättningarna. Lagstiftningen hade börjat förändras. Vi hade också fått en diskussion om miljö i stället för natur. De nationalistiskt färgade naturbegrepp som fanns tidigare byttes alltmer ut mot ett miljöbegrepp. Det hade kommit en ny generation av forskare, som stod friare i förhållande till traditionen, och som lättare kunde köpa ekologibegreppet.
– Den avgörande impulsen kom från Nordamerika. Ekologin importerades bokstavligen därifrån, ett ganska komplicerat mönster som slår igenom på sextiotalet. Det är för enkelt att säga: "Det var Rachel Carson och Tyst vår." Processen visar sig innefatta en väldig massa sociologiska och historiska komponenter.
– Ett projekt jag driver tillsammans med några elever handlar om miljöpolitikens kulturella djupstrukturer före Ra–chel Carson. I de studier som gäller friluftsliv, naturskildringar i svensk litteratur och även vetenskaplig debatt, har vi sett en oerhörd aktivitet i slutet av fyrtio- och i början av femtiotalet. Då skrivs i Sverige – och framför allt översätts från den internationella debatten – en väldig massa artiklar, vilka handlar om miljön och som ter sig väldigt moderna.
– En av dem som agerade från svenskt håll var Georg Borgström. Sedan lämnade han landet– drevs ut mer eller mindre! Han fick verka från Nordamerika och kunde sedan göra grand retour, fast först på sextiotalet.
– Kring 1950, kan man säga, fanns hela den intellektuella förståelsen för miljöproblemen. Insikten fanns samlad hos en liten grupp avantgardister. Men de institutionella, politiska och sociala villkoren var inte där. Det var koreaboom, det var hausse, det var tre procents tillväxt i reala priser varje år. Miljön fanns inte med på dagordningen.
Men du var optimistisk i Naturkontraktet, där du förutspådde att demonstranterna, trädkramarna, skulle verka opinionsspridande? <(strong>
– Det är min övertygelse, att detta inte är ett ytfenomen, och att det handlar om en civilisatorisk förändring av rätt så djupgående slag. Men lika många decennier som miljödiskursen har bakom sig, lika många decennier har den framför sig! Det är klart att det är bråttom, och det är bra att man mobiliserar till kamp och till handling, men jag tror att ingen realistiskt föreställer sig, att någon undergång är för handen på denna sida om sekelskiftet. Jag tror det viktiga är att försöka börja förändringen.
– Knapphetsbegreppet har en historia, balanstanken har en historia, kretslopps-tanken har en historia. Det som är primärt för mig som kultur- och samhällsforskare är att förstå den sociala process varigenom de här begreppen används och tillkommer. Om en sådan balans finns kan inte jag svara på, sådana frågor måste naturforskarna ge svar på.
– Naturligtvis har jag personliga meningar. Jag är själv bekymrad över växthuseffekten, och jag håller inte med expresident Bush, som ansåg att det inte finns tillräckligt mycket bevis. Många experter tycker att det finns tillräckligt med bevis, och då borde vi kunna dra politiska slutsatser av det.
Vilken plats tror du miljöfrågorna får i det framtida politiska perspektivet, när vi nu nått vad vi kallar historiens slut, i varje fall för realsocialismens del?
– Jag tror att dessa grundläggande frågor kommer att politiseras mer och mer. Oljan är kanske det vi lättast tänker på. Det är en resurs, vars ändlighet verkar tydlig och förutsebar inom en rimlig framtid. Jag tycker man skall uppfatta FN-konferenserna i Stockholm 1972 och i Rio 1992 som exponenter och signaler för en sådan här politisering. Man kan beklaga segheten och trögheten. Men problemen är transnationella och de ford-rar en samlad behandling.
En gammal tradition synes vara att exportera miljöproblemen till Tredje världen?
– Man kan säga att européerna tidigt bedrev export av sjukdomar, och det har man gjort så länge man koloniserat andra kontinenter, något som kallas ekologisk imperialism. Och här ser vi ett olyckligt mönster: det är tydligt vem som är svag och vem som är stark.
– Det här mönstret existerar också inom vårt eget land. Jag tänker på spörsmålet var någonstans kärnkraftsavfall skall deponeras: där kommer ju svaga, perifera kommuner med dåligt sysselsättningsläge i första hand, medan välbefolkade centra med politiskt röststarka opinioner knappast blir aktuella.
Är det dags att kasta alla ideologier på sophögen, inklusive de religiösa, för att kunna genomföra ett naturkontrakt och ett ekologiskt samhälle?
– Nej, det tycker jag inte. Jag tror att det fortsatt kommer att finnas politiska skillnader av traditionell natur. Det politiska åsiktsspelet är mångdimensionellt, inte endimensionellt. Jag pläderar för ett naturkontrakt som en av flera dimensioner.
– Jag tror också att man har olika inställning till de här frågorna, beroende på vilken ideologi man bekänner sig till. Jag tycker vi kan skönja ett historiskt mönster, där konservativa och radikaler (och då menar jag värdekonservativa och skulle jag vilja säga värderadikaler) är de grupper, som haft lättast för att se naturvärdena. Medan det å andra sidan finns en allians mellan en tillväxtorienterad socialism och en dito marknadsliberalism, som under lång tid inte alls har tagit någon hänsyn till naturvärdena.
– Det där har jag själv undersökt ganska detaljerat i den svenska debatten kring industrigenombrottet. Redan då skapades precis sådana här politiska allianser mellan radikaler och värdekonservativa grupper. Och de värdekonservativa är då naturligtvis knutna till agrara intressen i hög grad, medan marknadsliberalerna förstås var knutna till industriella.
Socialismen misslyckades med att få bukt med miljöfrågorna. Kan den kvarlevande marknadshushållningen lyckas bättre?
– Det är inte säkert att en totalt oreglerad marknad är det bästa som finns för ett fungerande miljö–människa-förhållande. Och det hänger samman med att naturen inte alltid har någon som talar för den. Det innebär att marknaden hela tiden måste kompletteras med politik.
– En regelrätt socialism har vi i varje fall sett resultatet av. Den blev inte alls bättre för miljön.
Men måste inte det ekologiska samhället bygga på en "master plan", som håller tillbaka kortsiktiga vinstintressen?
– Jag vet inte om jag håller med om att det behövs någon master plan. Ibland undrar jag, om inte vi skulle kunna förutsätta, att naturen själv besitter en master plan. Men med vår planet på fem miljarder människor får vi acceptera, att vi ikläder oss en förvaltarroll och behandlar planeten i viss mån som en park.
– Om jag får återgå till de ideologiska mönster vi berörde, är det inte bara en vänster-höger-skala vi skall tänka på. Jag tror det är fruktbart att i miljösammanhang se en modernitetsdimension i den politiska debatten. De som stått för moderniteten har också haft en orientering mot staden, mot hastighet i utvecklingen, ja allt det där som hör ihop med "framsteg" med åtföljande nonchalans för naturen.
– Det där är en bild som inte längre stämmer. Modernitet och framåtskridande håller på att byta förtecken. Insikt om miljö har blivit en del av moderniteten. Det är inte längre i strid mot naturen man skapar de mest avancerade produkterna idag, de konstnärliga handlingarna och de insiktsfulla nya idéerna. På det sättet tror jag att miljödiskursen blivit kolossalt genomgripande i det moderna samhället. Det är vårt yttersta villkor.
Det ska bli intressant att se hur en fråga som Öresundsbron kommer att dryftas om tio-tjugo år.
– Jag håller helt med dig. Jag är väldigt nyfiken! Jag har en favorithistoria, som jag brukar dra inför nybörjarstudenter:
– Jag brukar berätta hur det var när den store belgiske historikern Henri Pirenne kom till Stockholm för en historikerkongress. Han möttes av Nils Ahnlund och hela gänget av ledande svenska historiker, och man tog honom genast med till Stadshuset och Historiska museet och ut till alla de vallfartsorter, som en historiker naturligtvis skulle se.
– Men Pirenne grymtade missbelåtet under alla de här exkursionerna. Till slut sade han: "Varför tar ni mig till gamla historiska museer? Jag är ju historiker, jag vill se det moderna, jag vill se samtiden, för jag är intresserad av förändring."
– En historiker kan aldrig bli bra, om han eller hon inte är bra på det som händer nu! Egentligen är historia alltid en fråga om förändring och förändringens villkor, förändringens processer. Vi har haft en benägenhet bland historiker att vara väldigt grundliga, att gå in i ett avgränsat problem och utforska detta nitiskt. Det är gott och väl. Men vad vi glömt bort är de stora synteserna, att skriva en sammanhangsfylld historia – som man inte kan skriva, om man inte bekänner färg.
Från antiken till en tyst vår
Miljöfrågorna finns formulerade allt sedan antiken, skriver Sverker Sörlin i sin bok Naturkontraktet. De tidiga jägar- och samlarfolken kände respekt för naturen och såg sig som en del av den. Bland indianerna i Nordamerika förekom tanken, att växterna och djuren en gång i tidernas begynnelse ingått ett avtal med människan, där människan fick förse sig av djurens kött, men enkom för att överleva.
I den judisk-kristna traditionen ingår ett element av förakt för naturen. I Första Mosebok säger Gud till människorna: "Föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder." Även i det antika Grekland har naturen betraktats som fiende. Visserligen berör Platon i en av sina skrifter de stora skogsavverkningar-na kring Medelhavet, men Aristoteles menade, att växterna var till för djuren och djuren för människan, en hierarki som passade det kristna tänkandet.
På 1200-talet ansåg Thomas av Aquino att människans herravälde över naturen var ett led i Guds plan. Men även långt senare, under industrialiseringsperioden, försökte man på allt sätt rättfärdiga människans framfart utan religionens hjälp. Hos Marx framhävs att naturen är till för människans skull, och i Sovjet blir idén om människans omvandling av naturen en ren kult.
Det har emellertid alltid funnits kritiker. Horatius och Seneca ondgjorde sig på sin tid över Roms smutsiga och osunda miljö. Den beryktade londonsmogen är ett urgammalt problem – redan 1285 tillsattes en utredning om den skadliga kolröken! Under 1700- och 1800-talet växte kännedomen om vad föroreningar egentligen innebär, bl a som härd för farsoter.
Under 1800-talets senare hälft började man bli orolig för erosionen, avskogningen och rovdriften på mineralresurser. Tysken Ernst Haeckel skapade 1866 begreppet ekologi, och han var inspiratör till den första miljödebatten, som kom kring sekelskiftet. Redan på 1870-talet uppdagades försurningen, och svensken Svante Arrhenius upptäckte växthuseffekten redan för hundra år sedan. Men p g a världskrigen, trettiotalsdepressionen, kvardröjande social misär och det kalla kriget kom under vårt sekel teknisk utveckling, masskonsumtion, ekonomisk tillväxt och kärnvapenrustnnig i första rummet. Trendbrottet inleddes med Rachel Carsons bok Tyst vår
från 1962.
