Människan och miljöns förändring

År 1722 anlände den holländske amiralen Roggeveen med sina män till en ö i södra Stilla havet. Det var på påskdagen och ön fick heta Påskön. Då hade

20 mars 2001 av Sverker Sörlin

År 1722 anlände den holländske amiralen Roggeveen med sina män till en ö i södra Stilla havet. Det var på påskdagen och ön fick heta Påskön. Då hade tolv århundraden gått sedan de första polynesierna kommit dit, seglande på katamaraner från öar längre västerut i oceanen.

Vad holländarna såg när de kom var några tusen människor, som levde i ett eländigt tillstånd. De bodde i grottor, de förde ständiga krig. Skogarna var skövlade. När kapten James Cook kastade ankar vid Påskön ett halvsekel senare, år 1774, hade befolkningens antal sjunkit ytterligare, och i slutet av 1800-talet rövade laglösa jordägare från Peru bort och förslavade den lilla spillra som då återstod. Man lämnade kvar ett hundratal åldringar och små barn.

Vad alla besökare förundrades över var de väldiga stenstatyerna, sexhundra stycken, i genomsnitt nära sju meter höga. Hur kunde dessa utblottade människor ha frambragt sådana storverk?

De första polynesierna på Påskön var förmodligen inte fler än tjugo eller trettio personer. Ön hade ett mycket enkelt ekosystem med ett trettiotal växtarter, två sorters ödlor samt sparsamt med fisk i havet runt ön. Människorna medförde höns, den polynesiska råttan och sötpotatis, som man odlade. Försörjningen gick utmärkt, skaran växte och vid mitten av 1500-talet hade ön 7 000 invånare.

Allteftersom befolkningen vuxit hade det bildats klaner som bosatte sig på olika delar av ön. Klanerna konkurrerade med varandra. Att odla sötpotatis tog nästan ingen tid i anspråk. I stället lade man ner mycket tid och möda på konst och ceremonier. Man ägnade sig åt recitation av berättelser och träning av minnet. Man hade en invecklad fågelkult; rester av fyrtiosju särskilda byggnader för denna kult finns bevarade.

Men allra mest ägnade man sig åt att dyrka förfäder och klanhövdingar vid ett slags stora kultplatser, kända under namnet ahu. På dessa restes stenskulpturerna, som i allmänhet visade den stiliserade överdelen av en manskropp.

Det stora problemet var att transportera skulpturerna från stenbrottet till kultplatsen. De vägde tiotals ton vardera. Invånarna saknade dragdjur, men de hade som sagt gott om tid och ivriga hövdingar. Man fällde träd som man kunde baxa skulpturerna på. Kors och tvärs över ön byggdes sådana släpvägar.

Tempot i den ceremoniella tävlingskampen mellan klanerna ökade snabbt och omkring år 1600 fanns praktiskt taget inga träd kvar. Ursprungligen hade ön haft en tät vegetation med stora skogar.

Avverkning till husbehov kan inte ensamt förklara avskogningen. I själva verket tog den ceremoniella striden så till den grad överhanden att människorna slutade bygga hus av trä. De flyttade in i grottor i stället, och när det inte fanns grottor lediga byggde man enkla stenskydd eller tillfälliga vasshyddor. I brist på trädstammar kunde man inte bygga kanoter, varför fisket avstannade och flyktmöjligheterna från ön avskars. När skogen var borta skadades jorden och skördarna minskade. Och när sötpotatisen inte fanns i tillräcklig mängd återstod bara hönsen, som blev så stöldbegärliga att man byggde befästa hönshus, också de av sten.

Samhället kunde nu inte längre bära upp sig självt och befolkningen halverades på hundra år. Hur plötslig och total katastrofen var framgår av de omkring trehundra skulpturer som än i dag ligger halvfärdiga på marken omkring stenbrottet i Ranu Raraku.

Påsköns urbefolkning efterlämnade inga skrifter. Det vi vet om Påsköns miljöhistoria är baserat på reseberättelser, föremål och myter, men framförallt på en läsning av naturens arkiv: pollenlagren, biologiska fossil. Samhällets och kulturens historia på Påskön är bara möjlig att förstå som en miljöhistoria.

Och det är en nyttig historia, eftersom den får oss att inse att självdestruktiva beteenden inte är unika för vår tid och vår del av världen.

Isolerade exempel

Påskön är en ö. Öar är begränsade. Vattnet som omsluter dem fungerar som en barriär mot den övriga världen. Växter och djur har inte lika lätt att hitta fram till öar, särskilt inte till så avlägsna öar som Påskön, 1 500 kilometer från det sydamerikanska fastlandet. Samma sak gäller människorna och samhället. En avlägsen ö kan vara ganska oberörd av händelser i omvärlden. Och en ö kan i sin tur förändras snabbt utan att motsvarande förändring behöver äga rum någon annanstans.

Öar är isolerade exempel. Det gör öar intressanta att studera. Öar kan lära oss något om förändring. Det förstod redan Charles Darwin. Han började begripa hur arternas förändring fungerade när han år 1835 kom till Galápagosöarna några hundra mil norr om Påskön. På öarna fanns det finkar, och deras utseende varierade från ö till ö. Darwin anade att detta hade att göra med att finkarna genomgått en långsam utveckling, var för sig, och att de anpassat sig till omgivningen på varje ö. Först ett kvartssekel senare kände sig Darwin mogen att lägga fram sin teori i Om arternas uppkomst (1859), ett arbete som mer än något annat gjort det möjligt att förstå naturens förändring och därmed också miljöns historia.

Paradismyten utmanad

Påsköns öde visar att det inte bara är det moderna västerländska samhället som kan ge upphov till miljöförstöring. Kollapsen där var inte ett verk av naturen, utan av människor.

Forskningen har på senare år upptäckt allt fler förhistoriska exempel på storskalig miljöförändring orsakad av människor. En del av dessa exempel gäller jorden. På sina håll i Asien har jordbruket sedan lång tid byggt på avskogning och ensidig odling som förstört jordarna. I Tvåflodslandet vid floderna Eufrat och Tigris förekom redan under gammaltestamentlig tid en försaltning av jorden som berodde på konstbevattning. I Nya Guinea har man ända sedan 30 000 år tillbaka – det vill säga kort efter det att ön koloniserades – använt både ringbarkning och eld för att få ner skogen och öppna marken för odling av bananer, taro och jams. På de brittiska öarna brände jägare strax efter istiden ner skog för att skapa bättre bete för dovhjort. I Nordamerika bidrog urbefolkningen genom svedjande till att skapa prärierna.

Även artsammansättningen har förändrats av människor. Jakt var en huvudorsak till att arter försvann redan under förhistorisk tid. I Kina pågick rovjakten på elefanter och noshörningar i tusentals år. Maorierna utplånade på mindre än ett årtusende mer än trettio landfågelarter på de öar vi idag kallar Nya Zeeland. Madagaskars kolonisatörer, som också kom från Polynesien, tog under Europas medeltid livet av flera arter elefantfåglar. Bland dem fanns en nära tre meter hög bjässe med ägg stora som fotbollar. Australiens urinvånare, aboriginerna, låg sannolikt bakom försvinnandet av punglejon och jättekänguru. Vid slutet av den senaste istiden för 10 000–15 000 år sedan var Amerikas tidiga jägare, som just hade invandrat från Asien, troligen upphovet till att tapir, jättevarg, sabeltandad tiger, mammut och en mängd andra djur utrotades. Även i nordliga delar av Europa och Asien har utrotningen pågått. Mammut, långhårig noshörning, den irländska jätteälgen, myskoxe och en bisonart tillhör de arter som försvann under de första årtusendena efter det att isen dragit sig tillbaka. En orsak var det allt mildare klimatet som gjorde att skogar växte upp på de stäpper där dessa arter trivdes. Men jakten gjorde sitt till.

Effekterna var omfattande. I Australien dog omkring 85 procent av de större djuren ut. I Sydamerika är siffran 80 procent, i Nordamerika drygt 70 procent. Exakt hur mycket av denna artutrotning som kan förklaras med invandrarnas jakt går inte att veta. En del av förklaringen ligger också i de infektioner människorna förde med sig till de ”nya” kontinenterna och som också drabbade djuren, en annan orsak kan vara klimatförändringar. Vad vi i alla fall kan säga med säkerhet är att de tidiga jägarna och samlarna inte levde i någon ”harmoni” med naturen. Deras resursutnyttjande åstadkom stora förändringar i miljön.

Européernas världsutbredning, som nu pågått i ungefär tusen år, fortsatte artutrotningen och den har accelererat under vårt århundrade.

Dödande i oförstånd

Mönstret går igen i stora delar av världen och under alla historiska perioder. Dödandet har skett i oförstånd, som ett inslag i traditionen eller för att mätta magen. Att utrota en art har kanske inte ens uppfattats som betänkligt. Den mexikanske lastbilschaufför som år 1986 skjutit den ena av de två kvarvarande kejsarspettarna, världens största hackspett, lär ha fällt kommentaren: ”Det var en präktig köttbit.”

Allt detta har gjort det nödvändigt att ompröva en av Västerlandets mest omhuldade myter, den om det ursprungliga paradiset där människorna levde i harmoni med naturen. Den är lika överdriven som den motsatta myten, som dominerade Västerlandet under århundraden: att folk från främmande kulturer skulle vara kannibaler eller primitiva ”vildar”.

I vilken del av världen människor varit klokast och behandlat naturen mest hållbart är inte lätt att säga. Vad vi i alla händelser måste erkänna är att artutrotning förekommit i många olika typer av samhällen, vid många olika tidpunkter i historien och över i stort sett alla delar av världen.

Den omtolkning av myten om det förflutna som miljöhistoriker svarat för har stor betydelse också för vår moderna tid. Om samhällen med få människor, enkel teknik och mycket låg konsumtion per invånare kunnat åstadkomma omfattande ekologiska förändringar – till exempel artutrotning och byten av ekosystem (prärier) – hur illa kan det då inte gå med en civilisation på många miljarder människor, en kraftfull teknik och en hög konsumtion?

Kanske borde man se på hela jorden som en ö? Det är inte en alldeles ny idé. På 1950-talet började man tala om ”rymdskeppet jorden” som svävade fram i en öde rymd. Det var på den tiden när människan började, som det hette, erövra rymden. Men ön är kanske en bättre liknelse. Efter några decenniers rymdäventyr är det inte många som tror att civilisationens framtid ligger i självförsörjande rymdstationer. Vi lever på jorden. Och i rymden är jorden som en ö. En ö har gränser, som alla som lever där måste rätta sig efter. En ö kan förändras, ja, den förändras alldeles säkert, men hur den förändras beror till stor del på dess invånare.

Det extremt isolerade Hawaii

År 1778 kom James Cook till Hawaii. Med undantag för någon enstaka spansk sjöfarare, som kan ha varit där, är det nästan helt säkert att han och hans män var de första som landsteg på ön sedan urbefolkningen kom dit. Hawaii är extremt isolerat – av öarnas fanerogamer är hela 96 procent endemiska, det vill säga de förekommer endast där och ingen annanstans i hela världen. Det enda ursprungliga däggdjuret är en typ av fladdermus. Precis som till Påskön kom Hawaiis första invånare från Polynesien ett drygt årtusende tidigare.

Även Hawaii råkade ut för en katastrof, men av ett annat slag. Här var det inte förstörelsen av naturen som låg bakom, utan sjukdomar. Vid engelsmännens ankomst fanns på ögruppen minst 250 000 människor, kanske så många som 800 000 (beräkningarna går isär). De var de friskaste man kan tänka sig. De ursprungliga bosättarna, som hade rest i många veckor över öppet hav i öppna båtar, hade knappast några epidemiska sjukdomar. Arkeologiska utgrävningar från senare tid bekräftar detta intryck. Förhistoriska skelett som arkeologerna påträffat analyserades på 1960-talet och man fann karies och ledgångsreumatism, men i övrigt inga tecken på svårare sjukdomar.

Av de ursprungliga invånarna återstod efter hundra år mindre än 60 000 – en befolkningsminskning på minst 75 procent, kanske så mycket som 90–95 procent. Hur ska detta förklaras?

På andra håll i världen har européer gång på gång svarat för storskaligt dödande genom krig, mördande och lemlästning. På detta sätt dödades – för att ta ett konkret exempel – hundratals medlemmar av pequotfolket i Nya England i en enda attack år 1637. Byar stacks i brand och männen dödades. De som klarade sig, oftast kvinnor och barn, fördes till ett fartyg på Potomacfloden varifrån de kastades i floden för att drunkna. I södra Amerika var det inte annorlunda. På Argentinas pampas och ända nere i Patagonien jagades indianer av kolonisatörerna i rena slaktningskampanjer.

Något liknande förekom inte på Hawaii, utom en gång, då ett brittiskt fartyg år 1790 avfyrade en salva som dödade ett hundratal hawaiianer. Grupper av hawaiianer stred också inbördes, men bara periodvis och utan större manspillan. Befolkningen, som levde på den traditionella rotfrukten taro, tvingades av sina lokala härskare bort från tarofälten för att istället hugga sandelträd. Detta väldoftande träslag fungerade som valuta för härskarna, som med denna betalade sin dyrbara import av vapen, segelfartyg och europeiska lyxvaror. Trähandeln fick effekter på livsmedelsförsörjningen, och många hawaiianer dog i det hårda arbetet. Men handeln upphörde redan omkring 1830 och befolkningen fortsatte att minska även långt senare.

Epidemiska sjukdomar

Vad berodde då den stora befolkningsminskningen på? En del sammanhängde med drogmissbruk; både nikotin, alkohol och narkotika kom med västerlänningarna, och hawaiianerna nyttjade dem begärligt. Detta mönster är vanligt förekommande när nya droger introduceras bland människor som samtidigt utsätts för kulturella och ekonomiska övergrepp. En annan förklaring är barnamord, eller avsiktlig vanvård med dödlig utgång, som särskilt drabbade flickor. Under 1800-talet var pojkar och män överrepresenterade i alla åldersgrupper.

Den största och viktigaste förklaringen var emellertid epidemiska sjukdomar. En första epidemi, oku’u, slog till 1804. Fler följde: mässling, kikhosta, influensa, smittkoppor. Andra sjukdomar och svaghetstillstånd var ständigt närvarande: febrar, dysenteri, tuberkulos, katarrer, diarréer. Det finns inga belägg för könssjukdomar före européernas ankomst, men detta tillstånd upphörde redan de första dagarna av europeisk närvaro, trots att Cook till en början försökte hindra sina män att ha umgänge med de lokala kvinnorna. Mindre än tio år senare rapporterade han om utbredd syfilis. Paradiset, om det någonsin funnits här, hade fläckats.

Hade paradiset funnits? Isoleringen hade hållit hawaiianerna undan från sjukdomar och från civilisationens laster och gjort att deras befolkning kunnat växa. Men några paradismänniskor var de knappast, i varje fall hade de redan långt före européernas ankomst hunnit förändra sin omgivning. Hawaiianerna utplånade minst trettiofem, troligen mer än femtio, fågelarter. Sedan 1778, under européernas tid, har ytterligare mellan femton och tjugo av ögruppens fågelarter försvunnit. Inga människor är ekologiska helgon.

Nya Zeeland förvandlades totalt

Ännu en ögrupp i Stilla havet som följer mönstret är Nya Zeeland. Landet ligger söder om vändkretsen och består huvudsakligen av två stora öar, Nordön och Sydön. De koloniserades i stor skala av européer, som i dag utgör en majoritet av befolkningen på 3,5 miljoner. Öarnas urbefolkning, maorierna, utgör blott en tiondel av invånarna.

Dagens besökare på Nya Zeeland upplever ett böljande och vackert landskap. Där finns stora gräsängar där de miljontals fåren betar, och mot himlen avtecknar sig höga, ibland alpliknande berg. I dalgångarna ligger bondgårdar där hönsen kacklar, hästarna gnäggar och korna råmar. En hund skäller vid grinden. Det är som en kombination av Dalarna och Schweiz.

Kör man bil kan man i jordbruksområdena på Sydön se stora svärmar av sparvar flyga upp framför kylaren. Sparvarna lever av de små frön som klarat sig osmälta genom kornas löpmagar och därför ligger i komockorna på vägen. Men vad man kanske inte tänker på är att varken kor eller sparvar förut funnits på Nya Zeeland. De kom dit under 1800-talet, när britterna inledde kolonisationen. Fåren och gräsängarna är lika exotiska för öarna, liksom hönsen, hästarna och hunden. Nya Zeelands flora och fauna är förvandlade till oigenkännlighet av de europeiska erövrarna.

Även det flitiga biet var en europeisk nymodighet. Till Nya Zeeland tog missionärssystern Miss Bumby två kupor 1839. Öarna hade inga insekter som kunde klara pollineringen av de importerade växterna särskilt bra. Bina trivdes, svärmade upp till tjugofem gånger om året (i Sverige svärmar de en eller två gånger årligen) och bidrog till att Europas gräs och blommor, som också kom med européerna, kunde utbreda sig. Därför finns det i dag delar av Nya Zeeland som ser ut som vilken svensk sommaräng som helst.

De platser som är mest mottagliga för det europeiska inflytandet är sådana som under den långa geologiska historien varit avskurna från Europa. Så har det varit med Påskön, Hawaii och Nya Zeeland, alltså öar ute i oceanerna.

Nya Zeeland är ännu ett exempel på öar som först befolkades av polynesier. Och liksom på Påskön och Hawaii hade dessa första kolonisatörer ingen tanke på att de skulle bevara växt- och djurliv. De mötte de mest besynnerliga djur, till exempel de tre meter höga och tvåhundra kilo tunga moafåglarna. På öarna hade det aldrig funnits några rovdjur, inte ens några köttätare. Moafåglarna hade därför inte utvecklat någon instinkt att fly. Polynesierna kunde utan besvär gå fram till de värnlösa jättefåglarna och klubba ner dem. Redan efter några århundraden var de borta för alltid. Högar av moafågelsben påminner om slakten. Och moafågeln kan man i dag bara se som modell på museum.

Europas biologiska världserövring

Mönstret återkommer gång på gång i beskrivningen av öarnas miljöhistoria. Och inte bara där, samma grundläggande berättelse kan upprepas också för de stora kontinenterna på andra sidan haven.

I Nord- och Sydamerika och i Australien spred sig européernas farsoter, ogräs och djur med hastigheten hos en präriebrand. Lokala arter trängdes undan, urbefolkningarna decimerades.

Columbus kom med sina tre fartyg år 1492 till den kontinent som sedermera skulle kallas Amerika. Befolkningen på de karibiska öarna började genast drabbas av sjukdomar. Från 1520 rasade i Amerika en våldsam smittkoppsepidemi. Tillsammans med andra infektionssjukdomar skördade den miljontals offer. Man räknar i dag med att 80–90 procent av Amerikas urbefolkning, både i Syd- och Nordamerika, omkom som ett direkt resultat av att européerna började befolka kontinenten. Många dog av slaveri och krig, vissa av regelrätta utrotningskampanjer, som européerna anställde på urbefolkningarna. Men den överlägset största dödsorsaken var epidemierna.

Man brukar tala om ”den jungfruliga markens epidemier”. Det gemensamma för de öar och kontinenter där massdöden och den ekologiska omvandlingen inträffade var att de inte förut haft någon kontakt med Europa. De var jungfrulig mark för sjukdomar just därför att befolkningarna inte förut behövt utveckla något immunförsvar mot dem. Ända in i våra dagar kan liknande fenomen förekomma i avlägsna befolkningsfickor som förblivit oberörda av ”civilisationen”. I ett regnskogsområde i Brasilien härjade mässlingen för första gången 1954 och dödade 27 procent av befolkningen, trots att modern medicin sattes in. I Papua Nya Guineas otillgängliga bergstrakter förekom lokal massdöd vid ”första kontakt” så sent som under 1980-talet.

Världen förändrades, biologiskt och ekologiskt. De inblandade människorna, både erövrarna och de erövrade, blev förvirrade. Ingen kunde förklara vad som skedde. Först i efterhand har forskningen lyckats klarlägga förloppet. Vi vet nu att förändringen hade en riktning: sjukdomar, djur, växter och människor spred sig från den gamla världen, Europa, till den nya. Mera sällan skedde det omvända, även om några exempel blivit kända. Potatis, tobak och majs är exempel på kulturväxter från Amerika (men knappast någon av de växterna skulle ha klarat sig utan odlarens omvårdnad), och syfilis kan vara en sjukdom som européerna fick med sig därifrån på 1500-talet (det är omstritt).

Mönstret var alltså ensidigt. För att förstå orsakerna måste vi kombinera den kunskap vi kan få från bevarade dokument med uppgifter från andra vetenskaper som geologi, biologi och medicin. Vi måste också gå mycket långt tillbaka i tiden, mycket längre än man vanligen gör i historisk forskning.

Kontinentaldrift och samevolution

Ett nyckelord är kontinentaldrift. För ungefär 200 miljoner år sedan började den förut sammanhängande storkontinenten, Pangea, spricka i fogarna. Kontinenterna började ”driva”, och vi fick efterhand de kontinenter vi har i dag. På Svalbard, som i dag ligger nära Nordpolen, finns fossil som visar att det en gång växte trädormbunkar och sagopalmer där. Men det var för omkring fyrahundra miljoner år sedan, då Svalbard låg i tropikerna!

På de olika kontinenterna följde evolutionen olika linjer. Varje avgränsad landmassa fick sina speciella varianter av djur och växter, som Eurasiens getter och kor, Australiens kängurur, Amerikas bufflar, eller de moafåglar vi mött på Nya Zeeland.

Hur ska man kunna förklara att just Europas livsformer blev så framgångsrika? Här kommer det andra nyckelordet in: samevolution. Europa bildar tillsammans med Asien den största landmassan på jorden. Det finns också en landförbindelse till Afrika. Det är på dessa kontinenter – Afrika, Asien och Europa – som människor och deras förfäder funnits under mer än fyra miljoner år. Det är också på denna landmassa som människor först lärde sig att hålla husdjur och odla jorden.

Samevolution betyder ömsesidig utveckling. Ordet, som på engelska lyder co-evolution, är sammansatt av latinets ”co”, som betyder sam-, och ”evolutio”, som betyder utveckling. Människor, djur och sjukdomar har utvecklats tillsammans, som ett system. Det var det som hände för tiotusen år sedan när människor i ”Gamla världen” började utveckla jordbruk och bli bofasta. Man tämjde får och getter, så småningom nötboskap. Husdjur och grödor anpassades till varandra och till ett liv i den odlande och boskapsskötande människans närhet. Gräsen blev specialister på att utnyttja den mark där klövdjur trampat och mular betat. I takt med att försörjningen förbättrades ökade befolkningstrycket och man började bygga städer. Den tätare befolkningen gav underlag för smittsamma infektionssjukdomar, så kallade epidemier, vars bakterier eller virus kunde mutera fortare i växlande kontakt med husdjur och människor.

Många tusen år senare lämnade skaror av européer sin kontinent. På skepp lastade med djur, växter och smitta drog de över haven för att upptäcka nytt land att utnyttja och kolonisera. De ekosystem de kom till blev bokstavligt talat utkonkurrerade av de medförda euroasiatiska.

Kanarieöarnas guancher, Australiens aboriginer, Nya Zeelands maorier, Hawaiis och Påsköns polynesier, Amerikas ”amerindier” – alla dessa folk hamnade i ett biologiskt underläge. De hade få eller inga husdjur, och om de alls odlade gjorde de det i mindre utsträckning och med andra och färre grödor. Och de tycks i stort sett ha saknat erfarenhet av epidemier.

Något ekologiskt system av det slag som européerna förde med sig fanns inte. Européernas ”team” av sjukdomar, djur och växter var övermäktigt. Detta var en viktig orsak – vid sidan av de ekonomiska, religiösa, politiska och vetenskapliga orsakerna – till att de transoceana folken och ekosystemen så snabbt föll offer för européernas erövring.

De tropiska öarna

Den beskrivning vi gett av de oceaniska öarnas miljöhistoria kan synas dyster med ekologiska och mänskliga katastrofer överallt. Det finns dock en annan, ljusare historia, som också den utgår från öar.

Europeiska makter som England, Frankrike och Nederländerna byggde upp en omfattande organisation i sina kolonier. En lång rad tjänstemän och andra professionella grupper engagerades: ingenjörer, läkare, agronomer, lantmätare, geologer, botaniker, zoologer. Man grundade också botaniska trädgårdar, först i de europeiska moderländerna i städer som London, Leiden, Amsterdam, Paris, men efterhand också i kolonierna. Trädgårdarna var till för forskning och för omskolning av växter så att de kunde flyttas och odlas i olika delar av imperierna.

Många kolonialtjänstemän verkade på öar. I Karibien fanns Barbados och S:t Vincent, i Atlanten fanns S:ta Helena och Falklandsöarna, i Indiska oceanen fanns Mauritius – för att nämna några exempel. Öarna exploaterades hårt, framförallt genom skogsavverkning men också genom fårskötsel och plantageodlingar, allt för att kolonierna skulle ge ekonomisk avkastning.

En del kolonialtjänstemän, särskilt de som hade en vetenskaplig träning, blev emellertid djupt bekymrade av vad de såg. Skogen växte inte upp igen sedan den avverkats. De betande djuren förvandlade landskapet till eländiga grässtäpper. Där vegetationstäcket tunnades ut härjade de tropiska regnen våldsamt och skapade erosion och jordskred.

Man reagerade häftigt och sökte dels förstå vad som pågick, dels vidta åtgärder. Européerna hade begränsade kunskaper om de trakter man verkade i. Därför bedrev man naturvetenskaplig forskning, och därför stod man i tät förbindelse med forskare vid de botaniska trädgårdarna i Europa. De mest framsynta insåg att det också var nödvändigt att tillgodogöra sig kunskaper från lokalbefolkningen. Sådan kunskap fanns, även om den länge varit okänd i Västerlandet. Kungarna i norra Indien hade exempelvis redan före vår tideräknings början skapat skogsreservat och instiftat regler för skydd av de värdefulla elefanterna.

Reglerade resurser och naturskydd

Tjänstemännen försökte förmå kolonialmakterna att reglera resursutnyttjandet, och program för skogsskydd och begränsning av avverkningar introducerades faktiskt på flera öar. Ett ytterligare argument, som framfördes av humanitärt sinnade, var att också människorna på dessa öar drabbades svårt av den ekologiska förstörelsen. Och per definition var ju dessa nu brittiska och franska undersåtar, som kolonialmakten hade ett ansvar för.

Upptäckten av förödelsen på de tropiska öarna inleddes på 1600-talet. Reaktionen och åtgärderna kom på allvar under 1700-talet och fortsatte under 1800-talet. Det var med andra ord en mycket tidig form av naturskydd. Organisationer och lagstiftning för naturskydd i USA och Europa kom först omkring mitten av 1800-talet.

Tydliga effekter av naturskydd

Varför var det på de tropiska öarna som naturskyddets idé uttrycktes först? En viktig orsak är just att det rörde sig om öar. Effekterna blev tydliga. På kontinenterna kunde man alltid dra vidare någon annanstans med sin skogsavverkning eller sin boskap, om man förstört ett område. Öarnas begränsade storlek tvingade fram ett långsiktigt ansvar.

På öarna kunde man inte bara iaktta förändring. Man kunde också beräkna förändringens hastighet. För tidens vetenskapsmän blev exakta mätningar allt viktigare, inte minst för att övertyga de politiska makthavarna om att åtgärder var nödvändiga och också låg i kolonialmaktens eget intresse. Annars skulle de så småningom ha kolonier som vore förstörda och därför värdelösa. Några vetenskapsmän satte miljöförstörelsen, särskilt avskogningen, i samband med klimatförändring. Torka drabbade stora delar av världen 1791–92 och tolkades som ett tecken på att utvecklingen i tropikerna höll på att gå för långt.

I bakgrunden fanns också en idé om den tropiska ön som ett paradis. Visionerna av paradiset präglades alla av mångfald och slösande rikedom i fråga om växt- och djurliv. Kala berg, sårig, skadad jord eller mänsklig snikenhet och egennytta stod i bjärt kontrast till denna bild. Cambridgehistorikern Richard Grove har nyligen visat att påfallande många av kolonialtjänstemännen var inspirerade av romantiska föreställningar om paradiset. Många var också anhängare av humanitära idéer om människors lika värde och rättigheter. De upprördes av att se människor fara illa. De hade ibland inspirerats av de kulturer de mött eller av kritik mot den europeiska kulturen, framförd av filosofer som Michel de Montaigne (1500-talet) eller Jean-Jacques Rousseau (1700-talet).

De tropiska öarna blev därför inte bara ett slags naturvetenskapliga experimentstationer. Där prövades också medmänskliga dygder. Det tidiga naturskyddet stod i nära förbindelse med känslan av socialt ansvar och omsorgen om nästan.

Öarnas lärdomar

Sex århundradens erfarenheter av ekologisk och kulturell förändring på de stora oceanernas öar har lärt mänskligheten mycket. Den ena lärdomen är att miljökatastrofer och massdöd är en ständigt näraliggande risk och att dessa faktorer spelat en djupt ingripande roll i många samhällens historia.

En annan lärdom är att dessa katastrofer blev allvarligare därför att de inblandade människorna inte förstod vad som pågick. De saknade kunskap om konsekvenserna av sina handlingar och om sjukdomarnas verkningar. De förmådde heller inte ta till vara den lokala kunskapen eller utveckla ny kunskap, som kunde hjälpt dem att hantera problemen. Kunskap måste, för att bli effektiv, också kombineras med visdom och vilja.

En tredje lärdom är mer positiv. De tropiska öarna kom att fungera som åskådningsexempel på vad som kunde hända om inte utnyttjandet av naturtillgångarna begränsades. Naturskyddets och ”miljölagstiftningens” första steg togs på Mauritius och bland de karibiska öarna för mer än tvåhundra år sedan. Den insikt som grundlades där glömdes tillfälligt under den framgångsberusning som sedan följde med den industriella revolutionen i Europa. Men idéerna hade slagit rot hos européerna, och under vårt århundrade har de bara vuxit i betydelse.

Det kan finnas skäl att på nytt erinra om bilden av hela jorden som en ö. Nuförtiden, efter FN:s stora miljökonferenser i Stockholm 1972 och Rio 1992, inser vi mer än någonsin hur begränsade jordens resurser är. Vi har nått, i global skala, den punkt där kolonialtjänstemännen stod på 1700-talet när de med sorg och oro såg sina paradisöar förvandlas till

oigenkännlighet. De förstod att något måste göras. De startade vetenskapliga sällskap, de förmådde sina regeringar till lagstiftning, de startade program för naturskydd, de sökte uppfinna bättre metoder för att utnyttja tillgångarna så att natur och människor inte skulle lida skada.

Den miljöhistoriska lärdomen är, kan man säga, att de insikter som försiktigt började göra sig gällande på oceanernas öar för tre hundra år sedan, i dag börjar tillämpas över hela den globala ön.

Professor Sverker Sörlin och doktorand Anders Öckerman är miljöhistoriker vid institutionen för idéhistoria, Umeå universitet. Artikeln är ett bearbetat utdrag ur deras bok Jorden är en ö. En global miljöhistoria (Natur och Kultur) som utkommer under våren.

www.pophist.se

Publicerad i Populär Historia 1/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också