På väg mot en svensk atombomb

Den svenska regeringen och dess fåtaliga experter i kärnfysik insåg omedelbart vilken potential landet visat sig besitta, samtidigt som man ville manövrera försiktigt mellan öst och väst. Det svenska svaret blev därför att man kunde gå västmakterna till mötes och införa statlig exportkontroll. Men någon utländsk exploatering var det inte tal om, uranet skulle sparas för det egna landets framtida behov.

Vilka dessa möjliga behov var började snabbt utkristallisera sig. I november 1945 tillsattes den så kallade Atomkommittén, med uppdrag att utreda den framtida kärnenergiforskningen och möjliga användningar av den nya energikällan.

Men redan i augusti hade överbefälhavaren i en hemlig skrivelse gett i uppdrag åt det nybildade Försvarets forskningsanstalt (FOA) att utreda vad som var känt om det nya vapnet och förutsättningarna för att inom landet kunna framställa dessa stridsmedel.

Ett första utkast till ett svenskt kärnvapenprojekt utarbetades på överbefälhavarens uppdrag 1948. FOA-forskarna valde att utreda plutoniumalternativet, som man bedömde vara enklare för Sveriges del.

Grundförutsättningen var de svenska uranförekomsterna som skulle kunna användas för att framställa bränsle till en stor reaktor med härd av grafit. Liksom i Manhattanprojektet tänkte sig de svenska forskarna en kärnvapenutveckling indelad i olika faser där de mest tidskrävande momenten skulle startas först.

Tiden för projektets fullföljande uppskattades till mellan nio och tretton år. Kostnaderna beräknades till mellan två och åtta procent av de totala försvarsanslagen.

Igångsättandet av projektet aktualiserades först i mitten av 1950-talet. Huvudorsaken var att USA, och därmed Nato, allt tydligare föreställde sig att ett framtida storkrig skulle utkämpas med atomvapen, och att dessa inte bara skulle användas mot städer utan också som så kallade slagfältskärnvapen.

Från svenskt militärt håll började man argumentera om att ett land utan egna eller allierade kärnvapen riskerade att hamna i ett hopplöst underläge. Vid ett sovjetiskt angrepp skulle de svenska förbanden tvingas sprida ut sig medan de sovjetiska kunde koncentreras utan risk för svenska kärnvapenangrepp.

En starkt bidragande faktor till de aktualiserade kärnvapenplanerna var också beslutet att inleda ett nationellt svenskt kärnenergiprogram, byggt på inhemsk teknologi och tungvattenreaktorer med importerat tungt vatten från norska Rjukan, där produktionen återupptagits och byggts ut.

Om militären och AB Atomenergi kunde komma överens skulle reaktorprogrammet kunna användas för dubbla syften; kraftproduktion och utvinning av plutonium av så kallad vapenkvalitet.

Forskningsarbete på kärnladdningskonstruktioner inleddes vid FOA och hade 1961 nått så långt att man skulle ha kunnat konstruera en första laddningsprototyp om det bara funnits tillräckligt med klyvbart material.

Men nu hade det börjat komma grus i maskineriet. Det första motståndet var politiskt. Under 1950-talet växte det fram en omfattande opinion mot kärnvapenkapprustning i allmänhet och kärnvapenprov i synnerhet. Planerna på svenska kärnvapen möttes av motstånd så fort de nådde offentligheten, ett motstånd som var särskilt starkt inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Partiet hotades av inre splittring och att överbrygga den blev den unge och taktiskt skicklige Olof Palmes politiska elddop. Formeln var en klassisk svensk kompromiss, en ”handlingsfrihetslinje” som i praktiken innebar att beslutet sköts på framtiden tills frågan desarmerats på det ena eller andra sättet.

Vid FOA fortsatte kärnvapenforskningen i väntan på att den stora plutoniumproducerande tungvattenreaktorn i Marviken, på Vikbolandet öster om Norrköping, skulle bli klar att tas i drift.

En rad tekniska problem tillstötte emellertid och det civil-militära samarbetet började rämna. Kraftindustrin var mer intresserad av att bygga lättvattenreaktorer – om militären behövde plutonium kunde de ordna det själva, tyckte man.

Till slut förklarades anläggningen i Marviken oanvändbar och byggdes om till ett oljeeldat kärnkraftverk, världens enda i sitt slag. Det blågula atomprogrammet hade därmed nått vägs ände, samtidigt som Sverige självt varit med och förhandlat fram ett förbud mot kärnvapenspridning.

I och med Sveriges undertecknande av icke-spridningsfördraget 1968 sattes den formella slutpunkten för de svenska kärnvapenplanerna. FOA:s kärnvapenforskning skars snabbt ner till ett minimum.

Långt bakom kulisserna hade emellertid ett annat spel pågått. Det var inte bara det socialdemokratiska kvinnoförbundet som var mot svenska kärnvapen. Också Sveriges mäktigaste informella skyddsmakt USA var bekymrat, dels för att Sverige föregick med dåligt exempel för andra småstater, dels för att man på detta sätt skulle använda en stor del av sina militära anslag för en försvarssatsning som USA inte hade någon nytta av. (Det handlade nu om långt mer än de två till åtta procent som beräknats 1948.)

Sveriges försvar skulle vara ett komplement till Nato, och det skötte svenskarna bäst om de skaffade sig modern konventionell vapenteknologi och lämnade det verkligt tunga eldunderstödet – kärnvapnen – åt USA. Detta var också ett budskap som höga svenska officerare fick med sig hem när de varit på besök i USA.

Om Sverige i ett storkrig behövde sätta in kärnvapen mot sovjetiska ilastningshamnar eller truppkoncentrationer så kunde den saken ordnas, med eller utan Nato-medlemskap. Så fick Sverige till sist sina kärnvapen i form av en osynlig ”allriskförsäkring”, utan svindlande kostnader och utan en enda demonstrant vid grindarna till en kärnvapenbas.

Publicerad i Populär Historia 9/2009