Klimatets roll i historien

Under perioder i Europas historia har klimatet varit både nyckfullt och besvärligt. Men också tvärtom, osedvanligt varmt och gynnsamt. Vad de klimatologi

15 mars 2001 av Kerstin Öjner

Under perioder i Europas historia har klimatet varit både nyckfullt och besvärligt. Men också tvärtom, osedvanligt varmt och gynnsamt.

Vad de klimatologiska svängningarna i långa loppet har inneburit för den europeiska befolkningens levnadsvillkor är svårt att få riktigt grepp om. Att vädret däremot under en kort tid, några dagar ibland, har påverkat enskilda händelser, står helt klart. Liksom förstås enskilda människor.

När den senaste istiden var över, för omkring tio tusen år sedan, följde några tusen år av starkt skiftande klimat. Under vinterhalvåren gjorde isen utfall mot söder, och det blev kallare. Köldknäpparna (som kunde vara några hundra år) växlade med perioder då isen smälte hastigare och det var lika varmt som nu. Det var under denna senglaciala tid som människorna började vandra in i det område som nu är Sveriges territorium.

Varmare på jägarstenåldern

Så kom en lång period av varmt klimat, den atlantiska värmeperioden. Den varade 6000–3000 f Kr, det vill säga under jägarstenåldern. Människorna livnärde sig av ätliga växter, fiske och jakt. Boplatserna låg ofta i anslutning till vatten; vid en insjö, en älv eller en skyddad havsvik.

Många växter, som numera håller sig borta från våra breddgrader eller är mycket ovanliga, trivdes här. Det gäller till exempel vin, murgröna, mistel och järnek.

Man vill gärna föreställa sig att människorna förde en behaglig tillvaro på den här tiden, och det är nog sant – till viss del. Gott om mat fanns det, växtsäsongen var längre än nu och klimatet var som sagt mildare, med 2 till 3 grader högre medeltemperatur än i dag i hela landet. Människorna var få och landområdena fullt tillräckliga för deras behov. De behövde inte slåss om utrymmet.

Fel att idyllisera

I Skateholm vid den skånska sydkusten ligger ett grundligt undersökt boplatsområde med tillhörande gravfält från denna tid. Där har en grupp människor, kanske femtio personer, slagit sig ner för omkring 7 000 år sedan.

I anslutning till havsstranden, vid en lagun, har de bott i några generationer. I det bräckta vattnet där och i havet utanför fanns goda fiskevatten med många sorters fisk, sjöfågel, säl och tumlare. I den täta lövskogen inåt land strövade vildsvin och kronhjort. Där fanns också många ätliga växter, rötter, svamp, bär och nötter.

Livet tycks alltså ha varit skönt och problemfritt: gott om mat och ett behagligt klimat. Men arkeologerna varnar för att idyllisera livet i Skateholm. Visserligen var temperaturen högre och nederbörden mindre än nu, men vintrarna kan ha varit både fuktiga, kalla och blåsiga. Sydvästvindar gav ruggiga vinterdagar. På somrarna var just de vindarna det enda som kunde råda bot mot insekterna en varm och klibbig dag. När det inte blåste från sydväst var skateholmarna utsatta för en veritabel insektsplåga. Dessutom har undersökningar av skeletten från Skateholm visat på både skottskador, tandvärk och blodbrist!

Sagans fimbulvinter

För sjuttio år sedan upptäckte biologerna en forntida klimatförsämring i Nordeuropa vid övergången mellan brons- och järnåldern, omkring 500 f Kr. Snabbt och häftigt skulle klimatet ha kastats om och människorna tvingats anpassa sig till hårdare villkor. Den klimatologiska omvälvningen kallades för fimbulvintern. Namnet kommer från Snorre Sturlassons Edda; så kallar han den tid av kyla och mörker som ska föregå världsalltets slut.

Fimbulvintern passade väl in som förklaring till en del förändringar som otvivelaktigt skedde någon gång under perioden mitten av bronsåldern till mitten av järnåldern. Till exempel att man började bygga en särskild avdelning i bostadshusen för boskapen, en fädel, där den vinterstallades – kanske till och med togs in över nätterna året om – att man därmed blev mer bofast och att man började gödsla åkerjorden, vilket påverkade avkastningen.

Teorin om fimbulvintern är en enkel och lättbegriplig modell och ett tydligt exempel på hur klimatet skulle kunna styra mänskliga livsbetingelser. Men – så enkla är inte sambanden! Ju större kunskapen blir om hur människan formar sin tillvaro, desto mer förbleknar sagans fimbulvinter.

Cykliskt förlopp

Ändå skedde det en försämring av klimatet. Det var till och med den mest markanta klimatologiska förändringen i Nordeuropa efter det att inlandsisens kyla väl hade lagt sig. I ystadstrakten började somrarnas medeltemperatur att sjunka redan i början av bronsåldern, det vill säga omkring år 1800 f Kr. Men det var inte fråga om en hastig temperatursänkning; den inträffade inte i ett slag. Förloppet var snarare cykliskt: kallare perioder växlade med varmare.

Sett i ett längre perspektiv, tusen år och mer, sjönk dock medeltemperaturen och det blev fuktigare. I Norge och Alperna ryckte glaciärerna fram. Myrmarkerna ökade sin utbredning, ädellövträd som alm, lind och ask minskade. Från norr bredde granen ut sig och nådde under järnålderns lopp ända ner i södra Småland. Väldiga stormar svepte in över nordvästra Europa från södra England till Danmark.

Olika teorier om stallningen

Senare års forskning har visat att uppkomsten av stallning och fähus, den så kallade fähusrevolutionen, kan ses som en innovation som har skett oberoende av klimatet. Den spreds från Västeuropa till Nordeuropa under loppet av bronsålder och järnålder.

På de brittiska öarna infördes inte denna nyhet, vilket i och för sig kan förklaras av det mildare kustklimatet. Först under medeltiden började man stalla kreaturen där. Att Östeuropa, med sitt kallare inlandsklimat, också var undantaget från nyordningen visar emellertid att klimatet inte spelade någon avgörande roll.

Det finns dock forskare som ser en indirekt knytning mellan stallningen och klimatet. Under bronsålderns gång ökade böndernas behov av betesarealer, framför allt i södra Sverige och Danmark. Detta kan ha sin förklaring i att växtsäsongen övergick från att ha varit varm och torr till att bli kall och våt. Den ökade betningen påverkade i sin tur landskapet, med avskogning som följd. Med mindre skog minskade vinterbetet i form av löv till kreaturen. Ett behov att samla foder för vintern skulle ha fått bönderna att börja hålla boskapen inomhus under den kallare årstiden.

Efter en kortare period av varmare väder började temperaturen runt 300–400-talet att åter sjunka, och kölden höll i sig några århundraden. Stormar och översvämningar runt Nordsjöns kuster avlöste varandra. Mark och odlingar övergavs. De norska liksom de alpina glaciärerna växte ånyo.

När Nilen var frusen

År 763 kom vintern ovanligt tidigt till stora delar av Europa, med enorma snömängder. I söder dog oliv- och fikonodlingarna. Dardanellerna var isbelagd.

Det kom andra rekordvintrar, till exempel 859–60, då isen i norra änden av Adriatiska havet, utanför Venedig, var så tjock att den höll för lastade foror. Och vintern 1010–11, då inte bara Bosporen var frusen utan också Nilen!

Men också denna köldperiod hade ett slut. Den avlöstes av några varma århundraden, så varma att munkarna i södra England började odla vin. Och det var bra vin, för fransmännen försökte stoppa handeln med det engelska vinet. Somrarna var regnfattiga och alltså ganska varma. Odlings- och trädgränsen klättrade uppför bergen.

Men än en gång – klimatet böljar fram och åter – blev det kallare. Återigen röt stormarna på Nordsjön, och det iskalla vattnet bröt in över låglänta stränder. Lilla istiden hade inletts. Det är en period av klimatförsämring som är väl känd, bland annat från samtida skrivna dokument.

Slädtrafik över Östersjön

Lilla istiden brukar räknas från omkring 1400 till 1800-talets mitt. Under denna tid hade de skandinaviska och de alpina glaciärerna sin hittills största utbredning sedan den senaste istiden. Svårast tycks kölden ha varit under 1400- och 1600-talen. Vintrarna 1407–08 och 1422–23 gick slädtrafik över Östersjöns tjocka is.

Under andra hälften av 1500-talet kom isläget att inverka på de politiska relationerna med Ryssland. Ibland till svenskarnas fördel. Ett exempel är från 1581, då den svenske överbefälhavaren Pontus De la Gardie med några tusen man tog sig över isen på Finska viken från Viborg till Estland. Efter en blodig stormning av Narva blev området svenskt, en början till de markinnehav som så småningom skulle bli delar av stormakten Sverige.

Redan omkring 1300 visade sig de första tecknen på att en omsvängning i väderleken var på väg i större delen av Europa. I England hade många under 1300-talets första år vågat sig på att starta nya vingårdar. Odlingen hade ju varit lyckosam. Bakslaget kom förödande plötsligt.

Efter några somrar av ösregn och usla skördar nåddes klimax år 1315. Säden hann inte gå i ax; det regnade så gott som oavbrutet från tidiga våren till sena hösten.

Detta blev början till en period av hunger, svält och sjukdomar i Europa. Får och nötkreatur dog av utmärgling och epidemier.

Kannibalism och likskändning

Samtida dokument vittnar om ruskigheter som kannibalism och likskändning. Från Irland berättas att folk slet ner avrättade brottslingar från galgarna för att äta upp dem. På nätterna smög sig människor till kyrkogårdarna för att stilla sin hunger på de lik som nyligen hade begravts.

Efter denna dystra inledning på det fjortonde århundradet, kom några få år av återhämtning. Sedan var det dags för nästa dråpslag: tjugo år av missväxt i nästan hela Europa, och ovanpå detta – pesten, digerdöden.

Inom historieforskningen ses digerdödens härjningar som en del av den medeltida europeiska agrarkrisen. Det var en tid av ekonomisk nedgång, depression, som kännetecknas av att befolkning och odling minskade. Krisen varade i hundra år, innan Europa på nytt hämtade sig, och den inleddes med de katastrofala missväxtåren i början av 1300-talet.

Orsakerna till agrarkrisen är mycket omdiskuterade. En del forskare vill lägga tonvikten på missväxten och digerdöden. De framhåller sambandet mellan hög dödlighet och låg motståndskraft, vilket i sin tur hade orsakats av överbefolkning och högt skatteuttag som hade sänkt levnadsstandarden. Även krigen kan ha spelat in – hundraårskriget mellan England och Frankrike bröt ut 1337.

Jordutsugning har angetts som en annan springande punkt i agrarkrisen. Den skulle ha berott på att åkerbruket ökade på bekostnad av boskapsskötseln under expansionsåren, de goda – varma – åren. Detta i sin tur medförde brist på gödsel och att marken sögs ut genom att överutnyttjas.

Stormar och översvämningar

Vad betydde klimatet för agrarkrisen? Ja, att det försämrades under 1300-talet är ovedersägligt. Stormar, översvämningar och sandflykt, kalla och regniga somrar, de växande glaciärerna. Men klimatet utgjorde, som vi har sett, inte hela sanningen bakom den europeiska befolkningens plågor.

Den stränga vintern 1657/58 var en förutsättning för tåget över Bält. En spektakulär engångsföreteelse. Ändå hade de kallaste åren under lilla istiden redan passerat för Skandinaviens del. De inföll 1576 till 1625, vilket går att utläsa av dendrokronologiska serier.

När det gäller vardagen för folket i Sverige-Finland under 1600-talet är det svårare att isolera vädrets betydelse. Det är många faktorer som samspelar. En undersökning på historiska institutionen vid Göteborgs universitet visar att man lägger igen åkrar i Västsverige under 1600- och början av 1700-talet. Jordbruket är en viktig del av försörjningen men det täcker inte behovet; det finns ett spannmålsunderskott. Lennart Palm, forskaren bakom undersökningen, tror dock inte att detta har något med klimatet att göra.

– Folk gör rationella val, säger han. Om de får mer för en timmes arbete med vävning än för en timmes slit på åkern, så väljer de det första alternativet – förutsatt att det finns avsättning för produkterna och att det går att köpa spannmål. En fungerande marknad, med andra ord. Och det fanns det. Stormakten Sverige hade tillgång till en betydande spannmålsimport från Baltikum.

Trots detta fanns det ett väderberoende, men kanske inte av det slag som man tänker på i förstone: vackert väder och sol ger bra skördar. Det är i stället ett indirekt beroende: klimatet påverkade valet av gröda. De traditionella grödorna i Västsverige – vårråg, korn och blandsäd råg/havre – kräver regn och trivs därför i ett våtare klimat, det som ju brukar råda under tider då klimatet är ”sämre”.

Kort regn kunde vara förödande

Samtidigt påpekar Lennart Palm att vädret kunde betyda oerhört mycket – för folket på den enskilda gården.

– Tre mycket kalla dagar i en månad med hög medeltemperatur ger inget utslag i statistiken, även om de kan vara avgörande för försörjningen på de gårdar som drabbas. Frosten kan slå till just under den mest känsliga perioden, och ett slagregn under några timmar kan spoliera årets skörd. Detta mikroklimat kan vissa år slå ut hela gårdar eller socknar. Då gäller det att man kan köpa spannmål från någon grannsocken.

Kan man inte det, blir det hungersnöd. Det finns många sådana perioder i Sveriges och Europas historia.

Kerstin Öjner, fil kand i kulturvetenskapliga ämnen, är fristående förlagsredaktör och skribent. Hon utkommer i höst med boken Arkeologi – en introduktion till svensk forntid.

Isen bar Karl X Gustavs armé

”Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god svenska!”

Det lär den svenske kungen Karl X Gustav ha utropat, när Erik Dahlbergh berättade att isen mellan de danska öarna skulle hålla för den svenska armén.

Det är i början av februari 1658, och den svenska hären på 17 000 man har för några dagar sedan tagit sig över isen på Lilla Bält mellan Jylland och Fyn. Kylan har gjort företaget möjligt. Visserligen brast isen på sina ställen under övermarschen, och vattnet stod till fotknölarna på soldaterna. Ryttarna tvingades sitta av och leda sina hästar. När de satt upp igen och gick till anfall mot det danska kustförsvaret på Fyn, gick de igenom isen. Två av kavalleriets skvadroner har kungen förlorat – de blev kvar i djupet.

En febril verksamhet pågår. Kylan håller i sig, och kungen har sänt ut folk för att utröna om det är möjligt att fortsätta marschen över Stora Bält. Eller ska man ta den södra vägen via Langeland, Lolland och Falster? Målet är förstås Köpenhamn.

Det blir den södra vägen, och efter några dagar står Karl Gustav med hela den svenska hären på Själlands mark. Hur det sedan gick vet vi. Danskarna gav upp inför hotet mot sin huvudstad. Genom freden i Roskilde fick Sverige landskapen Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän. Bland Europas ledande män väckte kungens fräckhet och förslagenhet uppseende, och tåget över Bält har gått till historien som en bragd.

Då vinden var vänlig mot svenskarna

Under ett av Sveriges otaliga krig mot Ryssland blåste vinden till svenskarnas fördel, åtminstone vid två tillfällen. Den nesliga förlusten mot Rysslands flotta vid Svenskund i Finska viken 1789, då halva skärgårdsflottan gick förlorad, byttes i seger ett år senare vid samma plats. Mycket tack vare en vänlig vind.

En vecka tidigare hade det så kallade Viborgska gatloppet inträffat, som – något oegentligt – också markerar en svensk sjöseger. Bakgrunden var den att kungen, Gustav III, befann sig instängd i Viborgska viken, efter att ha lyckats slå en rysk skärgårdseskader. Med honom fanns hans bror, hertig Karl, och de svensk-finska skärgårds- och högsjöflottorna med minst 30 000 man ombord. På alla sidor var de omgivna av ryskt territorium och med fienden vaktande i vattnen utanför. Det sägs att den ryske överamiralen hade förberett en hytt på sitt flaggskepp för en värdig transport av den fångne svenske kungen till S:t Petersburg...

Hela den svenska flottan inträngd i ett hörn. En ohållbar situation – och sydvästvinden höll i sig. Så småningom inträdde dock en förändring: den 2 juli bildades ett lågtryck över Ryssland, och vinden friskade i från nordost. Nästa morgon gav kungen order om uppbrott. Raskt länsade – och roddes – de svenska båtarna förbi de ryska fartygen och strandbatterierna ut på öppet vatten. Viborgska gatloppet var en dristig utbrytningsmanöver, inte utan förluster på bägge sidor. Ryssarna sköt sju linjeskepp och tre fregatter i sank. 4 500 man (varav 1 000 döda) gick förlorade och en tredjedel av den svenska högsjöflottan. Resten räddade sig till Sveaborg.

Skärgårdsflottan, som klarade sig bättre i gatloppet, mötte motvind på Finska viken i höjd med Svensksund. Den blev liggande ett par dagar, bevakad av ryssarna. Nu försämrades vädret snabbt; det blåste upp till storm.

Efter några dagar slog vädret om igen. Det blev vackert. I gryningen den 9 juli förberedde ryssarna anfall. Den sydvästliga vinden var svag, himlen utan ett moln och allt tydde på att det skulle bli en fin dag. Men sydvästen ökade stadigt, till kuling och till halv storm. Grov sjö gjorde det svårt för ryssarna att sikta. De pressades ihop i ett trångt sund. Svenskarna låg i lugnare sjö innanför skären. Många ryska galärer drevs i ett sent skede av slaget mot den svenska linjen där de sköts sönder eller slogs mot land.

Det andra slaget vid Svensksund blev en stor svensk seger. Ryssarna förlorade mer än 50 fartyg och minst 9 000 man, de flesta som fångar. Svenskarnas förluster inskränkte sig till sex fartyg och 3 000 man. Utgången berodde inte enbart på vädret, men det var en starkt bidragande faktor på slutet.

Enligt meteorologerna är den vädersituation som hjälpte svenskarna till seger ganska sällsynt. Och än i dag är den svår att förutsäga. Ryssarna missbedömde läget. Svenskarna, däremot, tycks ha insett att den höga dyning som satte in tidigt på morgonen förebådade ett annalkande oväder. De var beredda på att vinden skulle tillta.

Förseningen blev gynnsam för Vilhelm erövraren

På segelfartygens tid kunde havsvindarna stundtals styra händelseförloppen i Europas historia.

De friska nordliga vindar som förde norrmannen Harald Hårdråde till England 1066, sinkade samtidigt Vilhelm ”Bastarden” i hans försök att nå den engelska kusten från Frankrike. Den engelske kungen (han hette också Harald) måste först möta de norska vikingarna innan hans män, utmattade efter den avgörande striden vid Stamford Bridge, kunde ge sig i kast med Vilhelms franska vikingahär.

Normanderna segrade i slaget vid Hastings, och Vilhelms tillmäle kunde ändras till ”Erövraren”. Men vilken väg historien hade tagit om vinden hade varit ihållande sydlig i stället för nordlig den hösten, får vi aldrig svaret på.

Fakta om vädrets växlingar

De första instrumenten för att mäta vädret konstruerades under 1600- och 1700-talen – till exempel barometern 1643 och termometern 1724. För att få kunskap om klimatet före dess använder forskarna en rad olika metoder. Man genomför avancerad provtagning i glaciärer och mossar, studerar årsringar i träd eller granskar skrivna källor.

Med klimat menar man det genomsnittliga vädret under relativt långa tidsperioder. Vädrets växlingar kan däremot vara lika hastiga som oväntade och är resultatet av ett mycket komplicerat samspel mellan olika fysikaliska tillstånd i atmosfären och vid jordytan. Till vardags kan dock de viktigaste mätbara aspekterna på vädret förenklas till temperatur, vind och nederbörd.

Temperatur

En grundförutsättning för vädrets växlingar är solstrålningen. Kortvågig strålning når jorden, passerar relativt obehindrat genom atmosfären och absorberas av, det vill säga värmer upp, marken. Långvågig värmestrålning från marken värmer därefter upp atmosfären – ett slags växthuseffekt.

Jordens rotation runt solen och rotationsaxelns (nästan) konstanta lutning mot rotationsplanet orsakar bland annat årstidsväxlingarna. När norra halvklotet lutar mot solen har denna del sommar och södra halvklotet vinter. Efter ett halvt varv är förhållandet omvänt. Temperaturskillnaderna mellan vinter- och sommarläge, liksom mellan dag- och nattposition, dämpas av jordatmosfären. Värmeenergin kan också magasineras på olika sätt.

Vind

Kontinenterna och haven absorberar och magasinerar värmestrålning på skilda sätt: haven långsamt och med tröga växlingar, fastlandet snabbare och med tvärare kast. Luftmassorna över land och över vatten får därmed olika temperaturer.

Eftersom varm luft är lättare än kall sätter sig luftmassorna i rörelse och skapar vindar av olika riktning och stabilitet. Andra orsaker till vindarnas uppkomst är jordens rotation och jordytans skrovlighet.

Nederbörd

Avdunstning av vatten från haven och växtligheten innebär att luftmassorna innehåller varierande, men relativt små, mängder vattenånga. Trots den ringa förekomsten är detta en av de viktigaste faktorerna för vädrets växlingar; vid avkylning bildas moln, regn, dimma, snö – vattnets kretslopp.

Då kringdrivande luftmassor av olika beskaffenhet möts bildas relativt smala övergångszoner, så kallade fronter, som skapar kraftiga molnlager och nederbörd.

Borrning i glaciärer och mossar

Studier av pollen och sporer, som finns lagrade i torvmossar eller sjöbottnar och tas upp i borrkärnor, ger många ledtrådar om klimatets svängningar. I dessa kan man utläsa:

  • hur vegetationen i ett område har varierat
  • hur förhållandet har varit mellan till exempel öppen mark och skog
  • vilka träd som fanns i skogen
  • om människan har påverkat vegetationen, till exempel genom jordbruk
  • om bete har förekommit under olika tider

Allt detta kan indirekt avspegla klimatets skiftningar. Dateringarna, som sker genom den så kallade kol-14-metoden, ger ganska vida tidsramar och är inte exakta.

Genom borrprover i marklagren i en torvmosse eller en sjö i anslutning till en glaciär går det att se hur denna har flyttat sig, om den har ökat eller minskat sin utbredning. Det kan till exempel finnas sand i ett lager, vilket visar att smältvatten från glaciären har runnit ut över torven. Alltså har glaciären minskat under den perioden.

Dendrokronologi

Ett sätt att utforska klimatet är genom dendrokronologi, vilket innebär att man studerar avsättningen av årsringar i träd. Goda år med bra väder växer trädet mer, vilket ger bredare ringar än dåliga, torra och kalla år, då trädet knappast växer alls. På det här sättet bildar veden ett mönster av bredare och smalare årsringar i stammen. Samma mönster (man brukar tala om årsringsserier) finns i alla trädstammar av samma art som lever samtidigt i ett område med enhetligt klimat. De här serierna går att ställa samman till långa tidsperioder, där det går att peka ut varje enskilt år.

Dokument

Skrivna dokument kan också vara källor till kunskap om forna tiders klimat. Samtida krönikor och andra skildringar kan ge direkta upplysningar. Jordeböcker kan ge information om utsäde, avkastning och skatt, fingervisningar om klimatförhållandena. Men historikerna höjer ett varnande finger: uppgifter om klimatet som kan komma fram genom dessa källor ska tas med en nypa salt.

Publicerad i Populär Historia 4/1997

Kanske är du intresserad av...

Läs också