Frimurare – hemlighetsfullt ordenssällskap

Den 24 juni 1717 hade representanter för fyra frimurarloger i London samlats på värdshuset Gåsen och halstret för att fira Johannes Döparens födelsedag. Men mötet, som hölls i matsalen på andra våningen, var mer än bara en festlig sammankomst.

Innan middagen serverades hade de fyra logerna gått samman och bildat The Grand Lodge of London and Westminster. Genom handuppräckning valdes Anthony Sayer till dess förste stormästare.

Denna händelse brukar sägas utgöra det moderna frimureriets födelse. Men dess förhistoria sträcker sig mycket längre bakåt i tiden.

För att hitta rötterna till det frimureri som utvecklades i England under 1700-talet måste vi gå tillbaka till medeltidens stora katedralbyggen. Uppförandet av dessa storslagna byggnader krävde såväl ekonomiska resurser som tillgång till specialiserade yrkesmän, däribland stenhuggare och murare. Dessa var inte knutna till ett skrå i en viss stad utan vandrade omkring mellan olika byggarbetsplatser. De kom därför att kallas free masons, ”fria murare”.

På de platser där dessa yrkesmän var verksamma uppförde de speciella bygghyddor, lodges, där de samlades för att utbyta professionella erfarenheter. Detta är bakgrunden till att man säger att frimurarnas sammankomster äger rum i loger.

I bygghyddorna diskuterades inte bara yrkeshemligheter inom bland annat geometri, utan gemenskaperna fungerade också som sociala skyddsnät. Genom att samla in pengar tog stenarbetarna hand om varandra, exempelvis i samband med sjukdomar och olycksfall.

Från yrkeshemligheter till lärda diskussioner

I denna situation förändrades verksamheten i bygghyddorna. Från att ha varit platser där yrkeshemligheter hade utbytts, kom de att bli gemenskaper där frågor om livet och tillvaron diskuterades. Detta gjorde att sammanslutningarna öppnades för personer som sysslade med annat än stenarbete. Filosofer, vetenskapsmän och teologer träffades för att föra lärda diskussioner över vitt skilda ämnen.

Men samtidigt var åsiktsfriheten begränsad och den kyrkliga överheten gjorde vad den kunde för att behålla sitt monopol på att förklara hur världen var beskaffad. Detta gjorde att det hemlighetsmakeri som var kopplat till stenarbetarnas möten behölls i de nya sammanslutningarna.

Eftersom mötenas innehåll inte längre i första hand var yrkesinriktat, och eftersom personer som inte var hantverkare släpptes in i gemenskaperna, upphörde frimureriet att vara operativt.

Den nya form av frimureri som utvecklades vid denna tid benämns därför ”spekulativt”, eftersom fokus nu hade förskjutits mot förtroliga samtal om livsåskådningsfrågor.

Det mesta tyder på att de första logerna som var sysselsatta med spekulativt frimureri uppstod i Skottland i slutet av 1500-talet. Sannolikt tillämpades ett system med två grader, där den nye medlemmen började som lärling för att senare befordras till medbroder. Detta system spred sig under det följande århundradet till England, där denna typ av frimureri är belagt från och med 1630-talet.

Det fanns inga fasta regler för hur sammankomsterna skulle gå till, utan varje loge utvecklade sin egen praktik. Många av dem hade bara en grad. Man skulle kunna beskriva dessa frimurarloger som slutna diskussionsklubbar där många olika typer av ämnen avhandlades.

En del sammanslutningar var kristna, andra agnostiska, medan en tredje kategori mest träffades för att äta och dricka gott tillsammans.Ofta var frimureriet deistiskt till sin karaktär så till vida att det förutsatte att medlemmarna hade en religiös tro, definierad som en tro på ett högre väsen.

Man krävde emellertid inte att den enskilde frimuraren höll fast vid en bestämd, exempelvis katolsk eller protestantisk, trosbekännelse. På så vis ville man förhindra att skilda religiösa uppfattningar ledde till konflikter, när frågor av teologisk eller existentiell karaktär diskuterades.

Frimureriet sprids i Europa på 1700-talet

I början av 1700-talet gjordes det försök att skapa en enhetlighet i de olika logernas arbete, och det är mot bakgrund av dessa strävanden som vi ska se bildandet av the Grand Lodge of London and Westminster den 24 juni 1717.

Ett viktigt steg i arbetet med att göra frimureriet mer homogent togs av den skotske prästen James Anderson år 1723. Detta år sammanställde han en skrift som fick titeln The constitutions of the Free-Masons, där det bland annat slogs fast att frimureriet skulle vara deistiskt och öppet för alla män som bekände sig till ”that religion in which all men agree”. Det tidiga 1700-talets frimureri var således starkt influerat av upplysningens idéer.

Andersons frimurarkonstitution kom att spela en central roll för frimureriet när det sedan spreds till andra delar av världen. I början av 1720-talet hade det fått fäste i Frankrike och senare även i Spanien, Italien och Sverige. Tidigare hade frimurarna gjort vad de hade kunnat för att hålla logernas existens hemlig.

I det religiöst turbulenta England, där religionsfrågan var långt ifrån avgjord under 1600-talet, var fientligheten mellan protestanterna och de som hyste katolska sympatier utbredd.

Hemliga sammanslutningar betraktades därför med stor misstänksamhet. Det fanns en spridd rädsla för att katolikerna, med fransk eller skotsk hjälp skulle placera en katolsk regent på den engelska tronen.

Vid 1700-talets början var detta hot avvärjt, och då kunde frimureriet bli en del av offentligheten. Vad som avhandlades på frimurarnas sammankomster förblev dock en för världen väl förborgad hemlighet.

Religösa och politiska spänningar

Det är också mot bakgrund av de religiösa och politiska spänningarna under 1600-talet som förbudet mot att diskutera religion och politik vid logesammankomsterna ska ses. Syftet var tvåfaldigt. Dels handlade det om att man ville undvika konflikter mellan frimurarbröderna, dels om att man ville försäkra statsmakten om att man inte sysslade med politiskt subversiv verksamhet. Därmed skulle det inte finnas någon anledning för de styrande att förbjuda frimureriet.

Den siste katolske tronpretendenten som gjorde anspråk på den engelska tronen var Jakob Edvard Stuart (1688–1766). Efter att ha misslyckats med att tillägna sig kronan slog han sig ner i Italien tillsammans med sina anhängare. Flera av dem blev frimurare.

Vid den loge som bildades i Florens planerade man att i hemlighet skaffa sig kontroll över det brittiska frimureriet, för att där arbeta för att skaffa sig politiskt inflytande. Planerna läckte emellertid ut och istället blev det engelsmännen som infiltrerade Florenslogen, och gjorde denna starkt antikatolsk. Detta ogillades av påven Clemens XII som bannlyste frimureriet år 1738.

I politiskt avseende utvecklades frimureriet olika i olika länder. Medan frimurarna i England förklarade sig lojala med staten, blev frimureriet i Frankrike snarare samhällsomstörtande och präglades av antikyrklighet och radikalism.

Flera av de ledande personerna under den franska revolutionen var frimurare, däribland Maximilien Robespierre och George Jacques Danton. Under loppet av 1700-talet förändrades och utvecklades frimureriets gradsystem.

De två graderna blev tre – lärling, gesäll och mästare. Genom gradernas namn visade man på kopplingen mellan det moderna frimureriet och de medeltida sammanslutningarna av stenhuggare. Härifrån hämtade man också symboler som mursleven, passaren och vinkelhaken. Det tregradiga systemet utgör fortfarande grunden för allt frimureri.

Den som kom att betyda mest för utvecklandet av nya frimurargrader var en skotte vid namn Andrew Michael Ramsay (1686–1743). På 1730-talet var han verksam i Paris och deltog aktivt i den franska huvudstadens frimurararbete.

År 1737 författade han en skrift med titeln Ramsay’s oration som han lät publicera några år senare. I denna förklarade han att frimureriets historia sträckte sig ända tillbaka till biblisk tid och byggandet av Samuels tempel, vilket beskrivs i Gamla Testamentets andra konungabok.

Fascination för tempelherreorden – nytt gradsystem

Ramsay gjorde även en historisk koppling mellan frimurarorden och medeltidens korståg till Heliga landet. Ramsay hävdade att hemvändande korsriddare hade spelat en avgörande roll för ordens utveckling. Enligt honom hade frimureriet skapats med murslev och svärd.

Detta tankegods låg till grund för det system med fler och högre grader som nu skapades. Dessa grader bygger på en historieskrivning kopplad till Tempelherreorden, som skapades i Jerusalem 1119.

I början av 1300-talet utsattes tempelherrarna för svår förföljelse av den franske kungen Filip den Sköne och påven Clemens V. Orden upplöstes och den siste stormästare Jacques de Molay brändes på bål i Paris i mars 1314.

Ramsays historieskrivning gick ut på att några tempelherrar hade undkommit förföljelsen och fortsatt att verka i hemlighet på flera platser, bland annat i Skottland. Sägas bör är att den historiska bakgrund som Ramsay målade upp är minst sagt tveksam. Det nya gradsystemet ska nog snarast skrivas på den spirande romantikens konto, med dess fascination för medeltidens riddarvärld.

På samma vis som frimureriet i politiskt avseende kom att utvecklas olika i olika länder, kom även gradsystemen att skilja sig åt mellan olika frimurarsystem. På en del håll nöjde man sig med tre grader medan man på andra, bland annat i USA, utvecklade ett system med 33 grader.

Men oavsett vilket gradsystem som tillämpas räknar alla idag verksamma frimurarsystem sina rötter tillbaka till mötet den där sommarkvällen på värdshuset Gåsen och halstret i London för lite drygt trehundra år sedan.

Få ordenssällskap har funnits lika länge. Fortfarande efter tre sekler lockar frimurarorden till sig många män med intresse för livsfrågor.