Louis Armstrong
"Satchmo", som Louis Armstrong ofta kallades, avled för 50 år sedan. Han dog i sitt hem i New York den 6 juli 1971. Därmed sattes det punkt för en häpnadsväckande karriär. En 70-årig livs- och musikresa med stor dramatik och bjärta kontraster hade nått vägs ände.
Louis Armstrong föddes 1901 och växte upp i en mycket fattig familj i New Orleans. Han kom att bli en av 1900-talets största musikaliska stjärnor.
Louis Armstrong, om någon, förverkligade den amerikanska drömmen i all dess glans. From rags to riches, från fattigt gatubarn på samhällets botten, till firad världsstjärna. Vad byggde han sin framgång på? Man kan säga att det var två delvis överlappande roller: musikern och underhållaren.
Ur en viktig synvinkel framstår han som en nydanare inom 1900-talsmusiken – en trumpetare och sångare med outplånlig påverkan på samtid och eftervärld. Man kan faktiskt hävda att han förlöste en helt ny konstform: jazzen.
Älskad underhållare
Samtidigt blev han under den senare delen av sitt liv den populäre och älskade underhållaren med sin karakteristiska sandpappersröst. En scenpersonlighet och en gemytlig kändis med det breda leendet, de vita näsdukarna och de stora gesterna.
Som 12-åring sändes Louis Armstrong till uppfostringsanstalten The Colored Waifs Home, där han lärde sig att spela kornett. Det trumpetliknande instrumentet är bevarat på New Orleans Jazz Museum.
Titeln på James Lincoln Colliers biografi över honom från 1983 är Louis Armstrong: An American Genius. Geniförklaringen är berättigad, och bredden i hans insats är svår att greppa och uppskatta efter förtjänst. Kanske beror det på att kompositörer generellt sett har högre status än solister och improvisationsmusiker?
I stället för att låta sig bindas av de skrivna noterna eller texten, gick han direkt på musikens grundstruktur.
Hur som helst, när Armstrong slog igenom på 1920-talet var det ett par saker som drabbade hans samtid, och inte minst musikerkollegorna, som ett klubbslag. Förutom den extrema instrumentkontrollen, var det hans suveräna och personliga hållning till både text och musik som förvånade. Kunde man verkligen göra så? Ja, Louis kunde!
Han tänjde och förkortade, lade till och drog ifrån. I stället för att låta sig bindas av de skrivna noterna eller texten, gick han direkt på musikens grundstruktur, ackordföljderna. Hans fantasi var outtömlig, och vid sidan av alla inspelningar och live gigs, spelade han in hundratals hot breaks och hot choruses för nottranskribering. Till detta kommer det svårdefinierade och svårförklarliga begreppet swing.
Louis Armstrong med mamma Mary Albert och lillasyster Beatrice. Foto från cirka 1918.
För att förstå Louis Armstrongs jazzmusikaliska betydelse kan vi fokusera på två ikoniska skivsidor från slutet av 1920-talet. (Det verkar för övrigt som att många begåvningar når sin peak just kring trettioårsåldern.)
Låt oss först lyssna på "West End Blues" från 1928. Denna korta inspelning på 3 minuter och 21 sekunder har liknats vid ett drama av Shakespeare. Den har allt: färgrikedom, kontraster, förveckling, drama och upplösning.
Efter en inledande virtuos trumpetkadens kan vi lyssna extra på tredje korus. Här hör vi en intressant variant av call- and- respons, med ursprung i västafrikansk musik, men också vanlig inom gospeltraditionen.
Klarinetten, inleder en dialog med Louis, som svarar med ordlös sång. Louis sjunger här med en ovanlig mjukhet och innerlighet, som kanske kan bero på att hans mor hade gått bort en kort tid före inspelningen.
Trumpetens högsta register
Efter ett pianosolo av Earl Hines följer så den mäktiga finalen. Den inleds med att Louis klättrar upp i trumpetens högsta register och stegrar spänningen till det yttersta genom att hålla ut en enda ton i hela fyra takter. Efter en serie varierade bluesfraser och en pianocoda tonar sedan musiken ut lugnt och stilla.
Nästa inspelning vi ska avnjuta är från året före, och heter "Potato Head Blues". Det som gör inspelningen så speciell är Armstrongs makalösa solo, ett så kallat stop chorus, som han fyrar av efter några takters banjointro.
Trumpetsolistens roll dominerar fullständigt över de övriga musikerna i bandet, Hot Seven. De reduceras till statister och får bara markera grundackordet på det första taktslaget i varannan takt.
Mot denna spartanska fond bygger Louis upp ett solo, som efter hand stegras och blir allt mera rytmiskt och musikaliskt raffinerat. Man drar efter andan när han kastar sig ut i halsbrytande figurer, men till slut ändå alltid lyckas komma ner på fötterna. Så spelar en mästare!
»Little Louis« med sin mentor Joe Oliver, cirka 1922.
Han föddes den 4 augusti 1901. Från början såg förutsättningarna för den lille gossen inte särskilt lovande ut, som nyfött barn till en tonårig mamma i New Orleans slum. Pappan hade lämnat familjen, och sina första fem år bodde pojken hos sin farmor. Därefter hos mamman, i den enkla träkåk som var deras hem.
The Colored Waifs Home
Efter fem år i skolan hoppade Louis av som elvaåring. Han var ett gatubarn på glid när han – turligt nog – som tolvåring dömdes till förvaring i The Colored Waifs Home, ett pojkhem i utkanten av staden. Genom disciplinen och kamratskapet på hemmet fick han rätsida på sitt liv. Och viktigast av allt: han lärde sig de första grunderna i kornettspel i anstaltens tjugomannaorkester. (Kornetten ser ut som en kompakt trumpet.)
Efter sin frigivning ett och ett halvt år senare var Louis Armstrong som ung tonåring tillbaka på sin mammas gata i New Orleans. Han hade vidöppna öron för all musik som han hörde – marschmusik, gospel, blues, opera och barbershopsång. Tillsammans med några kamrater hade han både ett litet amatörband och en sångkvartett, som framträdde på gator och torg för pennies and dimes.
Idolbild på Armstrong från 1930, där han presenteras som en internationell stjärna och »World's Greatest Trumpeter«.
Hans talang väckte intresse hos den tjugo år äldre Joe Oliver, som då gällde som den bäste kornettisten i New Orleans. Oliver blev den fadersfigur som tonåringen saknade, och Louis talade alltid med stor värme och respekt om "Papa Joe".
Lärde sig läsa noter
Under månadslånga nöjeskryssningar på Mississippi med Fate Marables tiomannaorkester tvingades Louis att finslipa sin förmåga att läsa noter och bemästra färdigskrivna musikarrangemang. Han talade senare om den här perioden i sitt liv som "mitt universitet". Nu började han på allvar kunna försörja sig som musiker.
Nästa steg i karriären blev som efterskickad andrekornettist i King Oliver’s Creole Jazz Band, i Chicago 1922. I orkestern träffade han pianisten Lil Hardin (1898–1971) som han gifte sig med ett par år senare. Hon lärde honom mycket musikteori och drev på honom karriärmässigt. (Och fick honom att banta ner sig från sina 110 kilon.)
King Oliver's Creole Jazz Band i Chicago 1923. På knä längst fram står Louis Armstrong och vid pianot sitter hans andra hustru, Lil Hardin. I mitten längst bak ses Joe »King« Oliver.
Efter ett mellanspel hos Fletcher Henderson i New York lät skivbolaget Okeh honom sätta samman två studiogrupper – Hot Five, 1925, och senare, när inspelningstekniken klarade av bastuba och trummor, The Hot Seven.
Dessa orkestrar spelade in ett sjuttiotal skivsidor, som gjorde att åtminstone den svarta publiken fick upp ögon och öron för det nya stjärnskottet. Det är här, någonstans i mitten av 1920-talet, som en ny musikform efter hand ser dagens ljus, där det personliga uttrycket, swingen och solistens prestationer blir allt viktigare. Jazzen börjar ta form.
I slutet av 1920-talet slog den stora ekonomiska depressionen hårt mot nöjeslivet och skivförsäljningen.
I slutet av 1920-talet slog den stora ekonomiska depressionen hårt mot nöjeslivet och skivförsäljningen. Men i New York och i Kalifornien fanns det fortfarande lönsamma jobb för en stjärnsolist på trumpet. Framgången hade dock sitt pris, och tilltrasslade affärer och juridiska problem med managers och fackförbund fick Louis Armstrong att lämna USA för att söka lyckan i Europa.
Framgången hade ett pris
Första gången, 1932, stannade han bara ett halvår, men nästa gång i hela tre år, 1933–35. Han byggde mycket av sin framgång på förmågan att bemästra trumpetens högsta register. Faktiskt så till den grad, att en delegation engelska musiker begärde att få inspektera hans instrument.
Framgången hade dock sitt pris. Den ständiga misshandeln av läpparna under trumpetspelandet fick ett abrupt slut vid en konsert i Italien 1935. Med blodet rinnande från de spräckta läpparna tvingades han att avbryta mitt i ett nummer. Med brutna kontrakt och upprörda arrangörer i hälarna fick han mer eller mindre fly tillbaka till USA.
Joe Glaser var Armstrongs agent från 1935, och styrde hans karriär med järnhand.
Efter att ha slickat sina sår i ett halvår var Louis Armstrong i desperat behov av hjälp. Artistagenten Joe Glaser (1896–1969) blev den som sanerade hans trassliga affärer och dessutom kunde ge honom nödvändigt beskydd mot alla brutala gangstrar som florerade i nöjesbranschen. "Mister Glaser" kom att styra Armstrongs karriär med järnhand ända fram till slutet.
Under resten av trettiotalet och fyrtiotalet var Louis Armstrong nominell ledare för flera band av varierande kvalitet, det kanske bästa under ledning av pianisten Luis Russell.
Hollywoodfilmer
Joe Glaser lyckades också få in sin stjärna i olika småroller i diverse Hollywoodfilmer, och para ihop honom med andra stjärnor som The Mills Brothers och senare med Bing Crosby och Ella Fitzgerald. Låtar som "Swing That Music" från 1936 och "In the Shade of the Old Apple Tree" från 1937 med The Mills Brothers ger exempel på Armstrongs musikaliska spännvidd på 1930-talet.
Detta tillsammans med olika radioframträdanden öppnade vägen för ett nationellt genombrott och en växande, nu även vit, publik.
Louis Armstrong uppträder inför en stor publik på Gröna Lund i Stockholm, 1962.
Storbandsdöden efter andra världskriget fick Joe Glaser att upplösa Armstrongs band. Och efter en bejublad konsert 1947 i New Yorks Town Hall förstod både han och Louis, att framtiden låg i sextettformatet. Från och med nu nådde Louis Armstrong and his All Stars en världspublik.
Särskilt samarbetet och samspelet med trombonisten Jack Teagarden var en musikalisk höjdpunkt. Satchmo blev nu en resande ambassadör för amerikansk musik, och indirekt även för amerikansk livsstil.
Skapade massor av hits
Från och med 1950-talet turnerade han oavbrutet och skapade massor av hits. "Mack the Knife", "Blueberry Hill" och "La Vie en Rose" är bara några ur mängden. Louis Armstrong fick dock hård konkurrens, både av den framväxande rockmusiken och från en yngre generation jazzmusiker.
De senare betraktade honom som förlegad och inte tillräckligt samhällstillvänd. Detta trots att han offentligt tog ställning mot skolsegregationen på 1950-talet, och avbröt en statsfinansierad turné till Sovjetunionen i protest.
Armstrong som trumpetkung på omslaget till magasinet Time 1949.
Lucille Armstrong.
New York-hemmet gjordes till museum
Louis Armstrong påstod alltid själv att han var född den 4 juli 1900. För bra för att vara sant? Ja, efter hans död 1971 visade en dopattest att rätt datum är den 4 augusti 1901.
1918 gifte han sig med den tidigare gatflickan Daisy Parker. Vid samma tid åtog han sig ett livslångt ansvar för ett handikappat kusinbarn, Clarence.
I Chicago gifte han sig 1924 med pianisten Lil Hardin. Hon blev hans karriärcoach och betydde mycket för hans musikaliska utveckling. Äktenskapet knakade i fogarna under 1930-talet. De skiljdes, och 1938 gifte han sig med sin mångåriga flickvän, dansösen Alpha Smith.
1942 var året när han gifte sig för fjärde och sista gången med Lucille Wilson. Genom henne fick han äntligen en fast adress efter alla hundratals hotellrum. Paret bosatte sig i en villa i förstaden Queens i New York. (Området där huset ligger, på 107th Street, råkar heta Corona.)
Louis och Lucille Armstrongs villa i Queens, New York, som paret flyttade till 1943, är nu ett museum: "Louis Armstrong House". Här kan besökare ta del av massor av bandinspelningar, foton, korrespondens och annat material.
Louis och Lucille Armstrongs villa i Queens.
Museumet: »Louis Armstrong House«.
Till sin karaktär var Louis Armstrong trots all yttre framgång präglad av sin fattiga uppväxt, och av tidens utbredda rasdiskriminering. Ändå var han vänlig, generös och empatisk.
Han led av en viss oföretagsamhet, som gjorde att han ofta lät sig styras av andra – när det gällde med vem eller var han skulle spela. Men hur han skulle spela var det dock inte lönt att någon försökte ha synpunkter på. I det fallet var han kompromisslös!
Trots stigande problem med att fysiskt klara av trumpetspelandet lyckades han förbli i rampljuset också under 1960-talet.
Hans inställning till sin egen musik, "my hustle", som han sa, var ganska osentimental. Den var hans levebröd och hade fört honom bort från slummen, och dit ville han inte återvända.
Trots stigande problem med att fysiskt klara av trumpetspelandet lyckades han förbli i rampljuset också under 1960-talet, och inkasserade några sena succéer med låtarna "Hello Dolly" och "What a Wonderful World".
I samband med spelningar i mars 1971 på lyxhotellet Waldorf Astoria i New York – som han genomförde mot sin läkares rekommendationer – drabbades han av en hjärtattack. Han hamnade på sjukhus och repade sig. Men inte för lång tid. Han avled i sömnen den 6 juli 1971 i samband med en ny hjärtattack, en knapp månad före sin 70-årsdag.
Björn Petersen är före detta landsantikvarie i Halland, skribent och föredragshållare.
Publicerad i Populär Historia 7/2021
