Louis Armstrong

"Satchmo", som Louis Armstrong ofta kallades, avled för 50 år sedan. Han dog i sitt hem i New York den 6 juli 1971. Därmed sattes det punkt för en häpnadsväckande karriär. En 70-årig livs- och musikresa med stor dramatik och bjärta kontraster hade nått vägs ände.

Louis Armstrong

Louis Armstrong föddes 1901 och växte upp i en mycket fattig familj i New Orleans. Han kom att bli en av 1900-talets största musikaliska stjärnor.

© Eliot Elisofon/The LIFE Picture Collection via Getty Images

Louis Armstrong, om någon, förverkligade den amerikanska drömmen i all dess glans. From rags to riches, från fattigt gatubarn på samhällets botten, till firad världsstjärna. Vad byggde han sin framgång på? Man kan säga att det var två delvis överlappande roller: musikern och underhållaren.

Ur en viktig synvinkel framstår han som en nydanare inom 1900-talsmusiken – en trumpet­are och sångare med outplånlig påverkan på samtid och eftervärld. Man kan faktiskt hävda att han förlöste en helt ny konstform: jazzen.

Älskad underhållare

Samtidigt blev han under den senare delen av sitt liv den populäre och älskade underhållaren med sin karakteristiska sandpappersröst. En scenpersonlighet och en gemytlig kändis med det breda leendet, de vita näsdukarna och de stora gesterna.

För att förstå Louis Armstrongs jazzmusikaliska betydelse kan vi fokusera på två ikoniska skivsidor från slutet av 1920-talet. (Det verkar för övrigt som att många begåvningar når sin peak just kring trettioårsåldern.)

Låt oss först lyssna på "West End Blues" från 1928. Denna korta inspelning på 3 minuter och 21 sekunder har liknats vid ett drama av Shakespeare. Den har allt: färgrikedom, kontraster, förveckling, drama och upplösning.

Efter en inledande virtuos trumpetkadens kan vi lyssna extra på tredje korus. Här hör vi en intressant variant av call- and- respons, med ursprung i västafrikansk musik, men också vanlig inom gospeltraditionen.

Klarinetten, inleder en dialog med Louis, som svarar med ordlös sång. Louis sjunger här med en ovanlig mjukhet och innerlighet, som kanske kan bero på att hans mor hade gått bort en kort tid före inspelningen.

Trumpetens högsta register

Efter ett pianosolo av Earl Hines följer så den mäktiga finalen. Den inleds med att Louis klättrar upp i trumpetens högsta register och stegrar spänningen till det yttersta genom att hålla ut en enda ton i hela fyra takter. Efter en serie varierade bluesfraser och en pianocoda tonar sedan musiken ut lugnt och stilla.

Nästa inspelning vi ska avnjuta är från året före, och heter "Potato Head Blues". Det som gör inspelningen så speciell är Armstrongs makalösa solo, ett så kallat stop chorus, som han fyrar av efter några takters banjointro.

Trumpetsolistens roll dominerar fullständigt över de övriga musikerna i bandet, Hot Seven. De reduceras till statister och får bara markera grundackordet på det första taktslaget i varannan takt.

Mot denna spartanska fond bygger Louis upp ett solo, som efter hand stegras och blir allt mera rytmiskt och musikaliskt raffinerat. Man drar efter andan när han kastar sig ut i halsbrytande figurer, men till slut ändå alltid lyckas komma ner på fötterna. Så spelar en mästare!