Historiska klenoder i nyöppnade ryska arkiv
Redan har den nya ordningen, eller kanske man skall kalla det oordningen, lett till rubriker i världspressen. Den ansedda tidningen Sunday Times förlorade en del i anseende genom att med bistånd från den beryktade historikern David Irving förvärva en del av den förre nazistiske propagandaministern Goebbels‘ dagboksanteckningar ur Moskvas s k troféarkiv. Detta möjliggjordes genom en kohandel, där den brittiska tidningen erbjöd sig att skänka ryssarna arkivteknisk utrustning som de mer än väl behöver. De ryska arkiven befinner sig till största delen i ett erbarmligt tillstånd.
Det är en av orsakerna till att t ex före detta KGB-agenter saluför för västjournalister begärliga dokument. Om de alltid är så trovärdiga är en annan femma. Inte sällan föregås de påstådda dokumenten av märkliga rykten – som att den franska filmstjärnan Michel Simon skulle ha varit sovjetagent. Men som framgår av följande intervju gör de ryska myndigheterna inte mycket för att sanera handeln. Därmed finns det risk för en arkivkommers av aldrig skådat slag.
Även ur svensk synpunkt har det ju funnits papper att söka, som i Raoul Wallenberg- och i Catalinaaffärerna. Men det finns också mycket annat som har stort historiskt intresse.
De ryska arkiven kan vara en guldgruva för nutidshistoriker – och för de berördas minne Pandoras ask. Det gäller inte bara forna sovjetkoryféer utan även personer som kanske dyker upp i mindre smickrande sammanhang i troféarkiven. Exempelvis i Hitlers officiella gästbok, som återfinns vid Vyborgskaja 3. Den lades fram vid stora mottagningar och alla de uppvaktandes namn finns bevarade.
Medan många frågade sig vad nytt Goebbels’ dagboksanteckningar kunde ge för historikerna, lär vi inom de närmsta åren få se en verklig explosion av källmaterial, som sannolikt kommer att revolutionera forskningen kring Sovjetunionen, dess kommunistiska parti och de länder och rörelser som Kreml varit i beröring med.
En person som känner sig väl hemmastadd i Moskvas arkivkorridorer är dr Gerd Kaiser i Berlin. Kaiser är militärhistoriker, gift med en polska, och följd-riktigt har han framför allt ägnat sig åt polsk-ryska relationer som frågan om Katynmorden. Just genom den nya öppenheten, som började under Gorbatjov, har nya och ännu ruskigare fakta kommit ut om morden på de tusentals polska officerare, som på Stalins order avrättades på sovjetiskt område. Kaiser som varit officer i den östtyska folkarmén samarbetar här med en polsk kollega.
Det finns alltså en sorts arkivbank numera i Moskva. Vilka arkiv ingår i den?
– Här finns eller kommer att finnas alla statliga arkiv, myndigheternas arkivbestånd, företagsarkiv och en del kyrkliga arkiv. Grundvalen för den här utvecklingen är en ukas, alltså en förordning, av president Jeltsin av den 24 augusti 1991. Han ställde både det dåvarande KGB:s och det numera förbjudna sovjetiska kommunistpartiets arkiv under en gemensam kommitté för arkivväsen. Det hade ju den 23 augusti visat sig, att dokument som hörde till kommunistpartiet och kommittén för statens säkerhet blev förstörda efter att den kupp, som Jeltsin för sin del utnyttjade för att öka sin makt, misslyckades.
Vad fann man?
– Redan den första inventeringen gav oväntade resultat. Det fanns inget enhetligt arkiv för SUKP! Kommunistpartiets dokument förvarades på 148 olika platser. Det var bara möjligt för en liten skara handplockade personer att få tillgång till endast ett fåtal handlingar. Men först fick de genomlida ett ogenomskinligt tillståndsförfarande i flera instanser. Inalles fanns det 28,5 miljoner arkivenheter. De största och viktigaste bestånden ur forskningssynpunkt befinner sig i den allmänna avdelningens, den centrala partikontrollkommissionens och den internationella avdelningens arkiv.
– På grundval av den forna centralkommitténs institut för socialismens teori och historia bildades "Det ryska centret för förvaring och forskning av dokument om nutida historia". Under detta befinner sig alla viktiga centrala partiarkiv.
– Historiska arkiv uppstår också i Omsk och Uljanovsk, i Pensa och i andra större städer. Historiska dokumentationscentra har bildats eller bildas i alla republiker som tillhör den ryska federationen. Men det mest betydande arkivet är "Ryska centret" i Moskva (vid Pusjkingatan som löper parallellt med Tverskaja).
Kan man hitta klenoder i dessa arkivbestånd?
– Det kan man verkligen! Här finns kvarlåtenskaper från sådana personer som Ludwig Feuerbach och Ferdinand Lasalle eller dokument rörande Wilhelm Liebknechts, Karl Kautskys och Rosa Luxemburgs livsgärning. Här finns också hela Kominterns arkiv samt den fullständiga dokumentationen om de internationella brigadernas kamp i Spanien. Arbetet på en omfattande översikt i tre band rörande Kominterns historia har redan tagit stora steg. En tysk översättning planeras.
– I "Ryska centret" finns också skrifter i original av Karl Marx och Friedrich Engels samt av Lenin förstås. Här finns också sedan en kort tid tillbaka Stalins personliga arkiv. I en "bombsäker" källare som skyddas av flera tjocka ståldörrar bevaras dessutom – tro mig eller ej – 3724 originalmanuskript av Lenins hand. De har hittills inte blivit offentliggjorda, fastän det redan finns fem ryska s k totalutgåvor av Lenins verk. Dessutom ligger här ytterligare cirka tretusen dokument beträffande Lenins politiska arbete, understundom försedda med hans egna anteckningar.
Varför har inte alla dessa lenindokument blivit offentliga?
– Den huvudsakliga orsaken till att dessa tidsdokument dolts är faktiskt det delvis explosiva innehållet i aktstyckena. Här framgår bl a, att finska kommunister skulle tillerkännas ekonomiskt understöd. Akterna visar också, att Lenin mycket tidigt satsade på "hemlig terror". Vi ser det på ett yttrande av honom med lydelsen: "Den nya ekonomiska politiken innebär även nya åtgärder med nya hårda straff."
– Här finns ett förslag av Lenin att inrätta "koncentrationsläger". Och de hittintills hemligstämplade akterna belägger, att det fanns avsikter att "sovjetisera" Ungern, Rumänien och Italien. De tar upp delvis förverkligade, delvis planerade militära interventioner i Polen, Afghanistan, Persien, Turkiet, Indien och Korea och betygar en "identitet av intressen" med de tyska och österrikiska trupperna under första världskrigets slutskede. Detta hittills hemliga källmaterial kommer snart att ges ut i sex eller sju band.
Hur har det gått med KGB:s arkiv?
– Hittills har man bara tagit över en del av KGB:s och dess föregångares arkiv. Detta arbete stöter på rejält motstånd. En parlamentarisk kommission övervakar dock det fullständiga överlämnandet av dessa arkiv, som i regel – liksom en del av partiarkiven – är utomordentligt organiserade, även om detta inte skett för forskningens skull. Detta bestånd uppgår till cirka 100 miljoner arkivenheter. Här berörs nästintill samtliga händelser i Sovjets och den övriga världens inrikes- och utrikespolitik, vilket ju har att göra med institutionens funktion.
Du som är militärhistoriker – kan du nämna något om den sektorn?
– Arkivet för utrikespolitik och försvarsministeriets centralarkiv är till stora delar redan tillgängliga. Å andra sidan är dessa bestånd, liksom vissa andra arkiv, delvis genomforskade och bestånden har "gallrats", exempelvis handlingarna kring temat Katyn. Ett ambitiöst forskningsprojekt är den 100 band stora utgåvan av alla viktiga källor om det "stora fosterländska krigets" historia, som militärhistoriska forskare börjat arbeta med.
– I försvarsdepartementets arkiv befinner sig också samtliga dokument rörande samarbetet mellan Reichswehr (Weimarrepublikens försvarsstyrka) och Röda armén, som delvis blivit publicerade. Amerikanska och ryska forskare arbetar gemensamt med ett dokumentband om det kalla krigets historia.
Vad finns av erövrade arkiv?
– I närheten av arméarkivet i Moskvas ytterområde finns också det centrala statliga specialarkivet. Här ligger inte bara alla papper rörande alla krigsfångar i Sovjetunionen, däribland japaner, tyskar och italienare, utan även alla troféarkiv.
– Märkligt nog finns här inte bara de som erövrats från tyskarna (ungefär så som amerikanerna förde samman de tyska arkiven i Alexandria och då inte bara utvann politiskt kapital) utan också arkiv från stater, som aldrig fört krig med Sovjetunionen utan var dess allierade. Arkiven från Frankrike, Nederländerna, Polen eller Norge har ursprungligen erövrats av nazisterna och under kriget har de hamnat i sovjetiska händer. De lämnas tillbaka i etapper sedan de kopierats. Polen erhöll nyligen 80 dokumentpärmar om förintelselägret Auschwitz.
Påverkas arkivväsendet också av det nya ekonomiska systemet?
– Ja, för arkivväsendet innebär privatiseringen ett hot och en fara, som man hittills inte gjort något för att minska. En av de första åtgärderna i den riktningen (en besk rysk ordlek kallar inte tillvägagångssättet för "privatisatsija" utan "prichvatisatsija", d v s att kapa åt sig, lägga vantarna på) består i regel av att förinta handlingar eller hela historiska arkivbestånd enkom för att skapa utrymmen som kan "hyras ut" med vinst.
Men apropå detta – inte kan väl Ryssland lägga vantarna på alla sovjetiska arkiv?
– Nej, Rysslands arkivväsen är en del av "unionens arv". Även om detta arv har arvingarna slagits. Från början begärde Kazakstan och Ukraina inte bara en delning utan rentav en uppdelning av alla arkivbestånd som hopat sig. Ryssland lyckades övertala sina samtalspartners att arkiven varken kunde delas eller fördelas. Vem som helst ska när som helst ha tillgång till arkiven. Ett gemensamt protokoll våren 1991 reglerade detta på ett för alla bindande sätt.
Hur är det med ekonomin i arkiven?
– 1992 fick man inte mer än 28 procent av de medel man krävt. På så vis kan inte mycket – för att inte säga ingenting alls – ändras vad beträffar de bristfälliga lokaliteterna för många arkiv och deras uråldriga tekniska utrustning. Av 30 läsapparater i de "välutrustade" arkiven i Moskva och St Petersburg är inte mer än kanske två i funktion. Xeroxapparater finns knappt att tillgå och i så fall bara efter lång väntetid. Av det skälet försöker man bättra på läget genom kompensationsaffärer inom ramen för internationella avtal, bl a i samarbete med engelska och amerikanska firmor.
Hur garanterar man forskarintresset?
– Vid månadsskiftet januari-februari antog man en lag, som skall garantera forskarnas tillgång till källmaterial. Visst sitter – nu liksom 1952 – uniformerade och beväpnade milis- eller militäranställda vid dörren, och utan "propusk" sker intet. Men även om det ännu existerar väldigt mycket byråkrati med "ansökningar" och dylikt, har tillgången och användningen numera blivit klart underlättad, och i en hel del arkiv har man faktiskt uppnått europeisk standard.
– En av de viktigaste nyheterna i den nya lagen är bestämmelsen, att det inte längre får fattas godtyckliga beslut med sekretessnivåer och krångliga tillståndsförfaranden från den ena situationen till den andra. Nu gäller att akterna i regel är öppna för forskning efter en frist på 30 år.
– Undantagna är bara angelägenheter av särskild betydelse för statens säkerhet, och dessa undantag är föremål för parlamentarisk kontroll. Å andra sidan finns det för närvarande bara i undantagsfall, t ex i Ryska centret, möjlighet att titta i diarier och på så sätt också kontrollera om alla existerande handlingar finns på bordet.
– På det hela taget finns skäl att hoppas, att Rysslands historiska minne kommer att fungera mera exakt och mera störningsfritt än i det förgångna.
