Medeltidens mäktiga handelspakt

Med Hansans godkännande valdes Gustav till kung av Sverige på ett riksmöte som hölls i Strängnäs den 6 juni 1523. Valet bottnade ytterst i Hansans krav på bindande garantier för sina handelsprivilegier – förpliktelser som en kung kunde skänka med en helt annan auktoritet än en riksföreståndare. Men detta exempel på hanseatisk makt i Sverige är från 1500-talet – ett sent skede i historien om Hansan. Det handelsförbund som satte Vasaätten på tronen var en organisation vars nedgång redan hade inletts. Under de decennier som följde skulle Hansan bli allt svagare, inte minst genom nederlagen i grevefejden och nordiska sjuårskriget. Den verkligt intressanta frågan är vilka avtryck Hansan satte i Sverige dessförinnan, när organisationen var som starkast.

Varje utvärdering av Hansan måste ta sin utgångspunkt i girigheten: handelsförbundets verksamhet byggde på behovet av att säkra profitmöjligheter för förmögna nordtyska köpmän. Att detta fick omfattande spinoff-effekter är en annan sak – det var omsorgen om handeln och dess hägrande vinster som vägledde de hanseatiska borgmästarna och rådmännen, detta ända sedan förbundet växte fram successivt från och med slutet av 1100-talet.

De tyska köpmännen tvingades lära sig att samarbeta för att kunna förhandla med engelska kungar, ryska furstar, skandinaviska stormän och andra motparter. Målet var att bygga upp ett privilegierat nätverk av handelsrutter och baser – som de kända hansekontoren i London, Brygge, Bergen och Novgorod – vilka garanterade så säkra och så stora vinster som möjligt (se separat text sidan 24). Det var fullt möjligt för städer som låg utanför Tysk-romerska riket att ansluta sig, under förutsättning att det fanns gott om tyska borgare i städerna och att de delade Hansans värderingar och ambitioner. Gotländska Visby var en av de allra första hansestäderna, och på 1300-talet var också Stockholm, Kalmar och Nyköping medlemmar, liksom polska Kraków.

Affärsidén kan generaliserande sammanfattas som att hanseköpmännen strävade efter att tillgodose behoven hos dels vanligt folk som behövde mat och kläder, dels hantverkare som behövde råvaror och halvfabrikat. Eftersom dessa varor var mycket billigare än de lyxvaror från Asien som italienarna handlade med på Medelhavet, var det nödvändigt att köpa och sälja dem i stora volymer för att det skulle bli en rejäl vinst.
Alltså strävade hanseaterna efter att transportera så omfattande varumängder som möjligt på skepp med (A) lite manskap – vilket gav låg lönekostnad, (B) gratis energi – det vill säga vindkraft i seglen, och (C) så litet behov som möjligt av att erlägga tull.
Till lands behövdes mängder av lastdjur, avlönat folk som följde med och vaktade, samt pengar till att betala diverse pålagor vid tullstationer. Följaktligen prioriterade hanseaterna korta och lättseglade sjöleder.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Hansans huvudled var öst-västlig. Den löpte mellan England och Flandern i väster via Lübeck och Hamburg till Baltikum, Preussen och Ryssland. Ett generellt mönster var att Östeuropa tillhandahöll råvaror, medan Västeuropa levererade färdigtillverkade produkter. Handeln från öst till väst var volymmässigt mer omfattande än handeln i motsatt riktning: det var inte ovanligt att båtarna gick fullastade med varor från Östersjön till Nordsjön, men att de var halvfulla när de for tillbaka.
Därtill kom rutter som skar tvärs igenom den öst-västliga leden, mellan norr och söder: koppar och järn från Sverige, fisk från Norge, sill från Skåne, metaller från Centraleuropa, spannmål från Polen, vin och metallvaror från Sydtyskland, etcetera. Ytterligare en stor handelsled utgjordes av Rhen, som förband Italien och Frankfurt am Main med Nederländerna och England, med Köln som knutpunkt.
Utöver detta ägnade sig hanseaterna i vissa regioner åt handel mellan två länder, till exempel transport av ull från England till Flandern och handel tvärs över Nordsjön mellan norska Bergen och engelska Boston (i Lincolnshire).

För svenskt vidkommande blev Hansan den stora huvudkällan till salt och kläde. Båda varorna var synnerligen åtråvärda och gjorde de tyska köpmännen oumbärliga under hög- och senmedeltiden.
Hansan tog också kontroll över en stor del av den svenska exporthandeln. Förutom att de förde ut koppar och järn via Västerås och Stockholm, köpte många hanseater smör från boskapsuppfödningsbygderna i södra och östra Sverige, för vidareförsäljning i städerna på andra sidan Östersjön.
Den mellansvenska kopparn fördes nästan uteslutande till Lübeck, varifrån det mesta vidareexporterades till Flandern. Järn såldes huvudsakligen i form av så kallat osmundjärn. Det järn som tillverkades i masugnen, tackjärn, bearbetades med vattendrivna hammare och höggs i bitar, osmundar, som vägde ett knappt halvkilo. Dessa fann via Lübeck eller Danzig sin väg både till Flandern och till Östersjöns hamnstäder.

De östsvenska städerna Söderköping och Kalmar är goda utgångspunkter för analyser av Hansans betydelse på lokalplanet. Genom att skärskåda export- och importhandeln framgår hur viktig Hansan var för många vanliga svenskar.

Den kvantitativt främsta importprodukten i Söderköping var salt. Många skepp som lade till i stadens hamn tycks inte ha medfört någon annan vara än denna. I Söderköpingsrätten nämns inte färre än fyra olika sorter: tramnæ salt, ripæræ salt, noret salt och vinlanz faru salt, vilket antagligen ska uttydas som travesalt (från Lüneburg), ribesalt (från de frisiska öarna), norskt salt och vinlandsfararesalt (från Biscayabukten). Både det norska och det frisiska saltet var av sämre kvalitet än bergssaltet från Lüneburg och saltet från den franska kusten, och konkurrerades så småningom ut av dessa varor.
Textilimporten var volymmässigt inte lika omfattande, men i gengäld omsatte den större penningsummor. Det dyrbara kläde som infördes till otaliga svenska hem via städer som Söderköping, var eftertraktat. Dessutom infördes en hel del humle till ölbryggning, mindre mängder färdigbryggt öl, vin och spånadsämnen (ull, lin och hampa) samt diverse hantverksföremål.

Vi saknar goda uppgifter, skrivna i Sverige, om medeltida export från östgötska Söderköping. Men om vi utgår från källor från mitten av 1500-talet finner vi att smöret – föga förvånande – dominerade i skeppslasterna. Dessutom exporterades andra fettämnen, till exempel tran och talg, samt järn, spannmål, hudar, skinn, fisk, plank, tjära och vax. Av de kortfattade pundtullistorna från Lübeck framgår också att smöret fullständigt dominerade lasterna.
Lilla Söderköpings handel vilade i stora Lübecks skugga, och så förblev det länge. Ännu vid mitten av 1500-talet var det lübeckarna som tog de verkligt stora riskerna och var ansvariga för de mest kostsamma varutransporterna. De svenska köpmännen köpte och sålde mer sporadiskt, och i mindre kvantiteter.
Däremot kontrollerade svenskarna inrikeshandeln. Stadens viktigaste marknad var Larsmässan den 10 augusti, som varade i omkring två veckor och drog till sig köpare och säljare från när och fjärran – många anlände i små båtar. Här bytte lokala jordbruksprodukter ägare, och folket i trakten kunde komma över varor från både Sverige och utlandet.

Kalmar uppvisar en liknande handelsbild. För 1300-talets andra hälft har vi utförliga källor i form av pundtullböcker, i vilka det framgår att stadens export präglades av animaliska produkter. Viktigast var smör, följt av hudar, kött, späck, talg och ost. Dessutom lastades järn och fisk ombord på skepp i stadens hamn.
Ett sekel senare, på 1470-talet, har vi belägg för att tjära och kalksten, antagligen öländsk sådan, forslades från Kalmar till Danzig. De största importvarorna var, liksom i Söderköping, textilier och salt. I synnerhet flamländska tyger fann villiga köpare i Kalmar.

Omvänt förefaller Flandern ha efterfrågat sydsvenskt smör. Att folk i Kalmar även köpte andra produkter från bygderna vid nedre Rhen och nuvarande Belgien, framgår av de många keramikfynd som har gjorts under utgrävningar i staden. I analyser av keramik från 1400-talet – när lokala produkter konkurrerade framgångsrikt med importvaror – har det framgått att omkring en tredjedel av de undersökta kärlen är utländska, mestadels från floden Wesers omland i västra Tyskland, men också kommer från Polen, Böhmen och Nederländerna.

Kalmar tänkeboks (protokoll som fördes vid rådhusrätt) notiser om tulltaxor och varor gör att vi för vissa perioder kan detaljstudera textilinförseln. För kläde från Leyden, Amsterdam och flamländska Comines måste en importerande köpman erlägga tolv öre i tull vid ankomsten till Kalmar. Det kostade hälften så mycket att införa kläde från ’s-Hertogenbosch. Ännu lägre tullsats – tre öre – gällde för textilier från södra och mellersta Tyskland, till exempel från Marburg, Ulm och Augsburg. Allra billigast – ett öre – var införandet av en typ av textil från Dendermonde i Flandern.

Hanseköpmännens etablering i städer som Kalmar och Stockholm ledde till något som kan liknas vid en merkantil revolution. Nykomlingarna hade inte bara ett välutvecklat penningväsen, utan också kontaktnät som inlemmade de mellansvenska järngruvorna och de smörproducerande bondehushållen i den allmäneuropeiska ekonomin.

Det är ingen slump att det svenska språket dignar under tyska lånord av relevans för i synnerhet städer och befästningar: handel, hantverk, slott, borg, borgare, råd, borgmästare, och så vidare. En betydande del av svenskan utgörs fortfarande av tyska lånord från medeltiden. Lev ersattes av "bröd" (ty. Brot), vindöga av "fönster" (ty. Fenster).

Men tyskarnas påverkan var större än så. Långt ifrån alla immigranter stannade i städerna. Många slog sig ned på landsbygden, i synnerhet i de mellansvenska bergslagsbygderna. Det är lätt att spåra såväl svenska makthavares som tyska köpmäns intresse för exempelvis Dalarnas kopparfyndigheter. I ett dokument från den 16 juni 1288 redogör biskop Peder av Västerås för sin återanskaffning av stiftets andel av koppargruvan i Tiskasjöberg (Kopparberget vid nuvarande Falun). Dokumentet visar att bergsbruket bedrevs av en association som även den svenske kungen så småningom blev medlem av. Förutom kungen och biskopen var bland annat Västmanlands och Dalarnas lagman och två familjer i Lübeck delägare i berget i början av 1300-talet.

Lägg därtill att det finns gott om hanseatiska referenser i det mellansvenska kulturlandskapet och det bevarade källmaterialet. De kyrkor som restes i Dalarna och Västmanland, till exempel Stora Kopparbergs magnifika kyrka i Falun, vittnar om att regionen historiskt sett har utgjort en del av den nordtyska kultursfären. 1400-talets svenske frihetshjälte Engelbrekt Engelbrektsson var ättling till tyska invandrare i Norberg.

Som exempel på en hanseatisk köpman som tjänade pengar på den mellansvenska bergsnäringen kan nämnas Johann Nagel. Hans familj stammade från Dortmund, men själv var han född i Västerås. Eftersom Stockholm var bättre kommersiellt placerat flyttade han dit 1365. Under åren kring 1370 for han fram och tillbaka mellan Stockholm och Lübeck med koppar i lasten. Väl i Lübeck skeppades metallen vidare till Flandern, där den byttes mot kläde, kryddor och andra begärliga varor. När Nagel återvände till Sverige hade han dessutom med sig salt. Resorna gjorde honom till en både förmögen och mäktig man, och under många år var han en av Stockholms mest inflytelserika hanseater, i mitten av 1380-talet till och med borgmästare.

Den immigration som är lättast att analysera i bevarade källor är den som ägde rum på högsta politiska och militära nivå. Invandringen tog fart mellan 1250 och 1290. Vid denna tid reformerades det svenska uppbördsväsendet, något som krävde en ny fiskal infrastruktur. Effektiva fogdar måste se till att skatteindrivningen fungerade, varefter naturapersedlarna såldes till hanseköpmän, så att pengar strömmade in i riket. Många tyska stormän knöts till den svenska riksmakten som rådgivare och ämbetsmän. I källorna för Magnus Ladulås regeringstid (1275–90) möter vi mängder av tyska ädlingar, vilka ställde sina tjänster till den svenska kungamaktens förfogande – till exempel Werner Brunkow från Brandenburg. De skulle följas av många andra tyskar under 1300-talet, framförallt efter Albrekt av Mecklenburgs uppstigande på tronen år 1363.

Immigrationen av högreståndstyskarna väckte hård kritik, stundom vrede, i svenska stormannaled. I Erikskrönikan från 1320-talet anges att Magnus Ladulås alltför mycket gynnade utlenska men. Under andra hälften av 1300-talet och första hälften av 1400-talet löper ilskan mot de tyska fogdarna som en röd tråd genom svensk propagandalitteratur, inte minst de diarier och rimkrönikor som skrevs på uppdrag av medlemmar av det svenskfödda överskiktet, som upplevde nykomlingarna som hot.

I Vadstenadiariet anges att "rovfåglarna slog sig ned på bergstopparna, ty tyskarna tyranniserade landet under många år". Genom att hänvisa till utlänningarnas skräckvälde försökte högfrälsefamiljerna legitimera de egna kraven på slott och fogdeinkomster. Alltsedan dess har de tyska fogdarna skildrats som urtypen för ondsinta förtryckare i svensk historieskrivning och skönlitteratur.

Verkligheten var annorlunda. I räkenskapsböcker och andra primärkällor saknas belägg för att utländska fogdar for värre fram mot bönderna än svenska fogdar hade för vana att göra. För en svensk kung var tyskarna att föredra, eftersom de saknade inhemska maktbaser. De var lättare att kontrollera. En svensk herreman, som den ökände Bo Jonsson (Grip), kunde ta sig omfattande friheter på såväl bönders som frälsemäns bekostnad, medan en tysk ädling var förhållandevis svag och beroende av goda relationer med kungamakten för att kunna behålla sin position.

Hansans påverkan på Sverige omfattade också indirekta kulturella influenser, vilka svårligen kan överskattas. De mest uppenbara och synliga exemplen hör hemma inom konstens och arkitekturens värld: det var via Hansan som vi fick gotisk tegelstensarkitektur och nordtyska målare och skulptörer som Bernt Notke. Denne var under en längre tid bosatt i Stockholm, där skulpturgruppen "Sankt Göran och draken" i Storkyrkan är ett bestående minne av hans verksamhet.

Ett annat exempel är boktryckeriet. De lübska pionjärerna Lucas Brandis och Bartholomeus Ghotan spred denna näringsgren till stora delar av Nordeuropa. Det var Ghotan som år 1492 publicerade heliga Birgittas uppenbarelser på uppdrag av Vadstena kloster. Några år senare avled han under ouppklarade omständigheter i ett försök att introducera boktryckeriet även i Ryssland.
Ghotan var dock inte först på plan. Sveriges förste boktryckare hette Johann Snell och stammade även han från Nordtyskland. I franciskankonventet på nuvarande Riddarholmen i Stockholm – där senare också Ghotan arbetade – publicerade han år 1483 landets första tryckta bok, Dyalogus creaturum moralizatus ("De skapade varelsernas sedelärande samtal").

En konsekvens av Hansans verksamhet är att många städer i Sverige blev demografiskt och kulturellt lika tyska som svenska. Ibland resulterade tyskarnas dominans inom fjärrhandeln och stadspolitiken i konflikter med svenska borgare.

Så var fallet i Stockholm. Den våldsammaste uppgörelsen har gått till historien som Käpplingemorden. Händelsen, som ska ha ägt rum 1389 eller 1392, har i litteraturen ofta skildrats som en brutal aktion från Stockholmstyskarnas sida. Ett stort antal svenska borgare – enligt vissa källor 70, enligt andra 170 – fängslades, torterades och brändes, flertalet på Käpplingen (nuvarande Blasieholmen), på initiativ av borgmästaren Alf Greverode och en tysk sammanslutning kallad hättebröderna. Ett annat exempel är händelserna under krigsåret 1471, när Stockholms svenska borgare stödde riksföreståndaren Sten Sture den äldre i kampen mot den dansk-norske unionskungen Kristian I, medan de tyska borgarna var vacklande och inte ville ta ställning. De vendiska hansestäderna, med Lübeck i spetsen, hade dessutom stött Kristian I genom att delta i en handelsblockad mot Sverige. Efter Sten Stures seger i slaget vid Brunkeberg revs den gamla lagen om att tyskarna och svenskarna skulle ha lika många rådsherrar i stadsförvaltningen upp – från och med nu skulle alla rådsherrar vara svenskar.

I andra städer var sämjan bättre mellan köpmannagrupperna. Ett av våra mest väldokumenterade exempel är Kalmar. Under stadens tid som medlem i Hansan omfattade borgerskapet mellan 200 och 300 hushåll. Tyskarna dominerade kraftigt, särskilt inom det högre borgerskapet. Det dröjer ända till 1357 innan vi i källmaterialet möter en otvetydigt svensk borgare.
För en köpman som lade till i stadens hamn under senmedeltiden lär Kalmar ha gett intryck av att vara en medelstor tysk stad i ett gediget svenskt omland. Däremot var Kalmars politiska ledarskap svenskt. Konventen och de andliga institutionerna leddes av medlemmar av det svenska högfrälset, och fogden var nästan alltid av inhemsk börd. Inget tyder på att det tyska borgerskapet aspirerade på att slå sig in på dessa svenskdominerade arenor. Invandringen följdes dessutom av integration och assimilering.

På 1400-talet minskade immigrationen av tyskar till Kalmar, och trenden fortsatte på 1500-talet. Under andra hälften av detta sekel kontrollerade ett drygt femtiotal svenska borgare, av vilka många hade rötterna i medeltida immigrantfamiljer, mellan 40 och 60 procent av Kalmars utrikeshandel. Hanseaternas ättlingar fortsatte alltså att behärska stadens burgna näringsliv, men bristen på demografiska nytillskott förvandlade dem successivt till svenskar.

Sett mot denna bakgrund kommer det inte som en överraskning att även de allra mäktigaste svenskarna – riksföreståndare och kungar – högprioriterade relationerna till Hansan. Som exempel kan nämnas Karl Knutsson, som var riksföreståndare en gång och kung tre gånger i mitten av 1400-talet. Han lade ned stor möda på att förbättra sin och Sveriges förhandlingsposition genom att spela ut Lübeck mot den rivaliserande hansestaden Danzig.
Sedan gammalt var det vanligt att stockholmska och lübska familjer utvecklade nära kommersiella och personliga rela­tioner och gifte in sig i varandra, men Karl Knutsson höll sig istället med affärsombud i Danzig.
Under sin tid som länsherre i Viborg på 1440-talet hade han också egna handelsförbindelser med Flandern, via Danzig, dit han exporterade smör, lax och järn. När Karl hade blivit kung 1448 gynnade han öppet Danzig på Lübecks bekostnad. Att den senare staden i detta läge stödde Kristian I i dennes krig mot Karl Knutsson är inte märkligt. Och ej heller att borgarna i Danzig gav Karl ett varmt välkomnande när denne hade störtats från tronen och gått i exil 1457. Mycket tack vare stödet från den preussiska staden, som blev hans nya hem, kunde Karl i sinom tid återvinna den svenska kronan.

Under 1500-talet lösgjorde sig Sverige från Hansans politiska och ekonomiska inflytande. Handelsförbundet klarade inte av övergången till den tidigmoderna eran, med dess starkare stater, dess merkantilistiska politik och den hårdnande konkurrensen från andra köpmän, inte minst nederländare.

Likväl förblev de svenska banden till norra Tyskland – i synnerhet vad beträffar handel och hantverk – starka för lång tid framåt. I 1600-talets svenska stormaktsvälde var tyska ett lingua franca som förenade rikets herremän, köpmän och administratörer. Och den svenska vetenskapen och kulturen påverkades ännu mer än tidigare av det gamla hanseområdet sedan städer som Wismar, Stralsund och Greifswald genom westfaliska freden hade hamnat under Sveriges välde.

Hansan må förvisso ha varit en organisation som primärt var avsedd att tjäna de tyska köpmännens profitintressen, men – som exemplet Sverige åskådliggör – dess historiska betydelse kom att bli mycket större.
Det är ingen överdrift att beteckna det hanseatiska köpmannanätverket som ett av de mest formativa elementen i skapandet av den civilisation som ännu präglar länderna vid Östersjön och Nordsjön.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet och författare. Han utkom nyligen med boken Hansan – ett handelsimperiums uppgång och fall (Historiska Media).

Publicerad i Populär Historia nr 4/2025