Hongkong – klippön som blev kronkoloni

Det finns tre huvudanledningar till den utveckling som skulle leda till att Hongkong blev brittiskt: pengar, brittiskt chauvinistiskt övermod och västerländs

15 mars 2001 av Hans Granqvist

Det finns tre huvudanledningar till den utveckling som skulle leda till att Hongkong blev brittiskt: pengar, brittiskt chauvinistiskt övermod och västerländskt missionerande övermod. Kineserna ansågs vara en underlägsen ras inte minst därför att de faktiskt, med några få undantag, var ”hedningar”. Men viktigast av allt var pengarna.

De första européer som öppnade sjöförbindelser och handel med Kina var portugiserna. De kom till Kanton (Guangzhou) redan 1514 och använde sig av Macao på västra sidan av Pärlflodens mynning som en inofficiell bas för sin handel med kineserna. Att de år 1557 fick Kinas officiella tillåtelse att slå sig ner i Macao berodde på att deras örlogsfartyg höll piraterna borta från Kinas lönsamma export av siden till Japan.

Britterna var långsammare i starten. Deras intresse för Asien var främst inriktat på Indien, sedan kung Karl II hade fått Bombay i bröllopspresent vid sitt giftermål med den portugisiska prinsessan Katarina. Bombay överläts sedan på det brittiska Ostindiska kompaniet, som fick händerna fulla med indiska problem och därför var mindre intresserat av Kina.

Visserligen hade britterna 1625 på försök upprättat ett faktori (handelsstation) i Amoy (Xiamen), en kuststad mitt emot den ö som nu heter Taiwan, men utvecklingen i Kina gynnade dem inte. År 1644 erövrades Kina av manchuerna, som grundade Qingdynastin. Och manchuerna, ryttarfolket från vidderna väster om Kina, hyste inget intresse för handel med västerlänningar. De borde hållas på så långt avstånd som möjligt från Kinas centrala delar, och den nye kinesiske kejsaren deklarerade att all handel med sjöfarande utlänningar måste koncentreras till Kanton i Sydkina.

Britterna inledde regelbunden handel där omkring år 1715, och andra länder följde exemplet. Dit hörde Sverige. Det svenska Ostindiska kompaniet grundades år 1731, och mot slutet av århundradet hade det en egen faktoribyggnad (magasin jämte kontor och bostäder för de anställda) tillsammans med de andra ländernas faktorier på den ö i Pärlfloden utanför Kanton som upplåtits åt de utländska handelsbolagen. Det svenska kompaniet bedrev dock en ganska blygsam handel. En inte obetydlig del av de kinesiska varor som transporterades med svenska båtar bestod av te som smugglades in i England, en ytterst lönsam syssla eftersom den brittiska regeringen lagt en enorm införselavgift på det te som kom med det brittiska Ostindiska kompaniets båtar.

Men en bit in på 1800-talet sänkte den brittiska regeringen importtullen på te kraftigt och lönsamheten för svenskarnas tehandel försvann. Det svenska Ostindiska kompaniet hade inte heller samma vinstmöjligheter som det brittiska, som sålde bengaliskt opium till så kallade country traders, privata köpmän vilka transporterade opiet österut och sålde det till kineserna – svenskarna var förbjudna att handla med den varan, och kompaniet upphörde med sin verksamhet år 1813.

Ensidig handel

Västerlandets handel med Kina var till en början ytterst ensidig. Den dominerades av britterna som importerade främst te, siden och porslin – varor som måste betalas med silver eftersom kineserna visade ett ur engelsmännens synvinkel bedrövligt ointresse för den brittiska textilindustrins produkter. I själva verket fanns det bara en vara som kineserna hade behov av – råbomull från det brittiska Bengalen till den kinesiska textilindustrin. Till detta kom vissa metaller samt klockor och mekaniska leksaker. Storbritannien fick således ett kraftigt underskott i handeln med Kina och ett allvarligt utflöde av silver.

Lösningen på problemet var opiumhandel. Den blev lönsam för tre parter:

  • Det brittiska Bengalen, där opiet odlades.
  • De privata opiumhandlarna, som tjänade stora förmögenheter på att transportera varan till Kina och med hjälp av mutade kinesiska tjänstemän smuggla in opiet i landet. (Kina hade förbjudit opiumrökning 1729 och ett nytt och kraftigare kejserligt förbud mot både import och rökning av opium utfärdades år 1799.)
  • Den brittiska staten, som vissa år fick tio procent av sina inkomster från importavgiften på te – det te som köptes för opiumpengar.

Snabbt ökande opiumhandel

Affärerna blomstrade. Från cirka 5 000 kistor år 1800 (en ”kista” var cirka 61 kilo opium) steg kvantiteten till 16 800 år 1830, över 30 000 år 1835 och 40 000 kistor år 1839 – 2 500 ton opium!

I Beijing fördes en debatt som påminner om de senaste årens narkotikadiskussioner i Europa: var det inte bättre att släppa opiet fritt så att staten åtminstone fick en inkomst från införselavgifterna och dessutom skulle kunna övervaka förbrukningen? Men den hårda linjen segrade, nu skulle man minsann stoppa opiumsmugglingen och guvernör Lin sändes till Kanton för att ta i med hårdhandskarna både med korrumperade kineser som underlättat smugglingen och med de västerländska köpmännen.

År 1839 slog han till mot västerlänningarna, främst britterna som hade det största opiumlagret, och krävde att allt det opium som låg förvarat i de västerländska faktorierna skulle utlämnas. Västerlänningarna föll till föga och mer än tusen ton opium – historiens största narkotikabeslag – överlämnades till guvernör Lin som lät förstöra rubb och stubb.

Britterna rasade. Gamla opiumsmugglare som vänt tillbaka till Storbritannien och köpt sig en plats i parlamentet angav temat: detta var en kränkning av den heliga frihandelsprincipen. Tonen blev allt hetsigare och till slut gick kriget – opiumkriget – inte att undvika.

Kineserna krossades

Själva kriget är inte mycket att orda om, de numerärt underlägsna britterna var alltför väl utrustade och krossade allt motstånd, till den kinesiske kejsarens och hovets stora häpnad.

Västerlänningarna i faktorierna vid Kanton måste dock sätta sig i säkerhet i det portugisiska Macao, där de redan vistades under de sex månader av året då de inte tilläts befinna sig i Kina. Men kineserna satte press på portugiserna, som tvingades meddela britterna att dessa inte längre var önskvärda där. År 1841 tog britterna sig över till en tämligen okänd ö med mycket gles befolkning – Hongkong.

Ön var i själva verket så okänd att regeringen i London undrade vad britterna hade där att göra. London skulle ha föredragit en större och mera välmående ö längre norrut framför denna ”öde klippa i havet”. Trots regeringens ovilja kom emellertid Hongkong att nästan smugglas in bland de krigsvinster som tillerkändes Storbritannien i fredsfördraget i Nanjing 1842. Och den kinesiska regeringen visade ingen speciell motvilja mot att lämna ifrån sig en ö som den inte hyste högre tankar om än vad London gjorde. Det skulle dröja ytterligare ett år innan den brittiska regeringen formellt infogade Hongkong i sitt system av kolonier.

Banditer och kapitalister

Vad var då Hongkong år 1842? På en yta av 78 kvadratkilometer (mindre än en fjärdedel av Orust) bodde cirka 4 000 kineser, huvudsakligen småbönder, och en båtbefolkning på kanske 2 000 människor – fiskare, men med ett påfallande inslag av pirater. Den sönderskurna, klippiga kusten och skärgården var ytterst lämplig för piraterna när de behövde hålla sig dolda.

Piraterna tycktes inte ha något emot att britterna kom till Hongkong. Dels kunde de smita in på brittiskt vatten när de förföljdes av kinesiska tullbåtar eller krigsfartyg, dels fann de en ny inkomstkälla i att skaffa fram förnödenheter åt de brittiska opiumhandlarna. Och åtskilliga andra skumma kinesiska element tog sig över till Hongkong, ofta på flykt från den kinesiska rättvisan. Hongkong var kort sagt en rövarhåla under ganska lång tid efter kolonins tillblivelse. En engelsman förklarade bittert: ”Det är bokstavligen sant att det efter tre och ett halvt års oavbruten invandring inte finns en enda respektabel kines här.” Försök att uppmuntra respektabla kineser på fastlandet att flytta till Hongkong misslyckades totalt. Och det var sannerligen inte lätt att upprätthålla lag och ordning med hjälp av en polisstyrka (sammansatt av européer och indier) som inte kunde tala kinesiska.

Språk- och kulturklyftan ledde till att Hongkong omedelbart delades i två samhällen: det europeiska där guvernören styrde över den lilla minoriteten européer och det fåtal kineser som så småningom lärde sig engelska och anlade en europeisk livsstil, samt den stora majoriteten kineser som inte talade engelska, som höll sig för sig själva och praktiskt taget styrde sig själva.

År 1847 grundades Man-Mo-templet vid Hollywood Road av två rika affärsmän: Loo Aqul (tidigare pirat och leverantör av förnödenheter till brittiska opiumsmugglare, senare ägare till ett antal bordeller och opiumdivaner i Hongkong) och Tam Achoy (tidigare hamnarbetare i Singapore innan han blev entreprenör i Hongkong). Templet blev en samlingspunkt för de kinesiska invandrarna, en domstol och en plats för rådplägning, en ersättning i den framväxande staden för de traditionella kinesiska by- och klanstämmorna. Under åtta år efter templets grundande fick de brittiska domstolarna i Hongkong inte ta hand om ett enda mål där enbart kineser var inblandade.

En intressant kulturell förändring inträffade hos Hongkongs kineser. I det gamla Kina hade eliten utgjorts av skolarerna, konfucianskt bildade kineser som satt som ämbetsmän eller storgodsägare och styrde över folket, medan köpmännen föraktades och uppfattades som en lågt stående samhällsklass. Men i Hongkong lyste skolarerna med sin frånvaro, och det blev de tidigare föraktade köpmännen som kom att bilda Hongkong-kinesernas elit. Det förhållandet sätter fortfarande sin prägel på Hongkongs form av extrem kapitalism.

Herrefolksattityd

Medan en stor del av Hongkong-kineserna uppfattade de brittiska herrarna huvudsakligen som ett hjälpmedel för att de själva skulle kunna berika sig (medan britterna i övrigt borde hålla sig borta från kinesiska angelägenheter), kom britterna att inta en utpräglat föraktfull herrefolksattityd till kineserna. Troligen bottnade föraktet inte enbart i de europeiska kolonialmakternas allmänna inställning till underkuvade folk. Det kan också ha varit ett försvar mot osäkerhetskänslan gentemot en kultur som var så totalt främmande för britterna och dessutom ett slags överkompensation för den risk det innebar att vistas så nära det kinesiska jätteriket. Den europeiska överlägsna attityden underblåstes också på ett mycket olyckligt sätt av de kristna missionärernas inställning att kineserna var ”hedningar” och följaktligen mindervärdiga varelser.

Det kinesiska kejsardömet höll emellertid på att braka samman. Missnöjet hos folket var mycket stort, en rad lokala uppror mot Qingdynastin utbröt och kulminerade i Taipingupproret 1850–64, som var mycket nära att störta manchuernas välde.

Samtidigt växte de europeiska köpmännens och missionärernas missnöje med att de bara fick komma till ett litet fåtal kinesiska kuststäder, de så kallade fördragshamnarna som hade öppnats för utlänningar genom Nanjingfördraget 1842, medan de var portförbjudna i hela det ofantliga kinesiska inlandet. Också nu talade man allt ivrigare om frihandelns heliga princip, en princip som skulle kunna motivera krig mot Kina. Det gällde bara att hitta en krigsorsak.

Den orsaken fann britterna år 1856, när kinesiska soldater bordade den lilla kustskonaren Arrow som misstänktes för smuggling. Det fasansfulla i händelsen, den detalj som satte de brittiska hypernationalistiska sinnena i brand, var att kineserna hade halat båtens brittiska flagg. Att det var tvivelaktigt om båten, ägd av en Hongkong-kines, över huvud taget hade rätt att föra brittisk flagg glömde man bort. Och få människor observerade att kineserna släppte båten, med flagg och allt, efter ett par dagar.

Med en av världshistoriens sämsta förevändningar öppnade Storbritannien krig. Britterna slaktade kineserna, brände och härjade, och kriget avslutades med att stora delar av Kina öppnades för västerländska affärsmän och missionärer. Lite i skymundan i fredsfördraget stod att Hongkong-kolonin skulle utvidgas med större delen av halvön Kowloon på det kinesiska fastlandet mitt emot ön Hongkong. De kinesiska deltagarna i fredsförhandlingarna lär ha blivit förvånade: ville britterna verkligen inte ha mer?

Arrenderade Nya Territorierna

Den tredje delen av Hongkong, den som kallas Nya Territorierna och som utgör nio tiondelar av Hongkongs yta, erövrade britterna inte genom krig. Den ”arrenderades” – utan att britterna någonsin betalat arvode – år 1898 på 99 år.

Bakgrunden var att fransmännen, tyskarna, ryssarna och japanerna mot slutet av 1800-talet snappade åt sig bitar av Kina, formellt sett genom att arrendera dem. Britterna blev misstänksamma mot de andra ländernas avsikter – framför allt hade fransmännen efter sin erövring av norra delen av det nuvarande Vietnam ytterligare närmat sig Hongkong söderifrån – och önskade en rejäl buffertzon. Kina hade sedan nederlaget i Arrowkriget försvagats ytterligare genom en rad inre oroligheter och genom nederlag i krig mot Frankrike 1883–85 och mot Japan 1894–95 och kunde inte stå emot det brittiska trycket.

Stormakternas intrång i Kina ledde till, som en kinesisk författare skrivit, att landet halvt blev en koloni. Bitterheten mot stormakterna växte sig allt starkare och exploderade i Boxarupproret 1899–1900. Det kejserliga Kina vacklade, och fortsatte att vackla fram till revolutionen 1911, då kejsardömet störtades.

Geografiskt sett hade alltså kolonin Hongkong formats i tre etapper. Men man skulle kunna tala om en fjärde etapp: erövringen av den kinesiska företagsamheten.

På en lista från 1880-talet över de 18 rikaste personerna och företagen i Hongkong finns bara ett brittiskt namn – alla andra är kineser. Den brittiska administrationen, bankväsendet och sjöfarten underlättade givetvis företagsamheten – men det var kineserna i Hongkong som spelade den viktigaste rollen för kolonins ekonomiska framsteg. Det blev speciellt tydligt efter att kommunisterna tagit makten i Kina 1949. Kinesiska företagare, framförallt textilmagnaterna i Shanghai, flyttade över verksamheten till Hongkong. De tog med sig sina erfarenheter, sitt kapital, sina utländska kontakter, till och med sina maskiner och – inte minst viktigt – sina yrkeskunniga arbetare. Ännu en sak som bidrog till den ekonomiska blomstringen var att släkten tog hand om sina sjuka, gamla och olycksdrabbade – de brittiska myndigheterna i Hongkong behövde inte betala ut någon tyngande socialhjälp och kunde därför hålla skattetrycket nere.

Krav på demokrati

Från slutet av 1960-talet måste emellertid socialpolitiken ändras. Det västerländska inflytandet på den kinesiska folkgruppen blev allt starkare och kravet på demokrati växte. År 1982 stod det klart att Kina skulle kräva tillbaka hela Hongkong 1997, när 1898 års avtal om arrenderingen av Nya Territorierna löpte ut.

Nu inleddes den kanske märkligaste fasen i Hongkongs historia: Hongkongkinesernas återerövring av delar av Kina.

Tack vare liberaliseringen av den kinesiska ekonomin 1979–81 kunde utländska företag starta fabriker i Kina, främst inom de så kallade nya ekonomiska zonerna (NEZ). Den största och viktigaste ligger i Guangdong-provinsen längs gränsen till Hongkong, och Hongkongs kinesiska företagare var snabbt framme och byggde fabriker där. Nu arbetar cirka fem miljoner kinesiska arbetare på hongkongägda företag i Kina, och dessa företag utgör själva stommen i Guangdong-provinsens ekonomi.

Historiskt sett är emellertid detta ingen nyhet. Redan på 1800-talet gjorde kinesiska företagare i Hongkong stora investeringar inne i Kina, främst i kol- och järngruvor, textilindustri och järnvägar.

Men medan Honkongs affärsmän investerar i Kina minskar investeringarna i Hongkong mycket kraftigt. Den ekonomiska utvecklingen har stannat av, forskning och utveckling försummas. En stor del av de intelligentaste, yrkesskickligaste personerna har flyttat utomlands.

Den 1 juli 1997 inleds en ny era för Hongkongs drygt sex miljoner invånare. Och hur denna fas i utvecklingen ska te sig kan man ännu bara spekulera om.

Hans Granqvist var korrespondent i Hongkong för Sveriges Radio och nordiska tidningar 1966–76. Han utgav i våras boken Hongkong i förvandling.

Tre steg mot brittiskt herravälde

Opiumkriget 1839–42

I fördraget i Nanjing 1842 avträdde Kina ön Hongkong till Storbritannien. Men det dröjde ett år, till 1843, innan Hongkong fick ett så kallat patent, en form av författning som gjorde ön till en brittisk koloni.

Arrowkriget (andra opiumkriget) 1856–60

I fördraget i Beijing 1860 avträdde Kina större delen av halvön Kowloon på fastlandet mitt emot ön Hongkong.

Ytterligare expansion På 1880- och 90-talen ledde stormakternas tryck på Kina till att Storbritannien genom fördraget i Beijing 1898 tilltvingade sig rätten att arrendera Nya Territorierna på 99 år. Det nya området utgör nio tiondelar av den nuvarande kolonins yta och består av resten av Kowloonudden, en bred landremsa på fastlandet innanför Kowloon och cirka 350 öar utanför ön Hongkong.

Ett undantag gjordes för Den muromhägnade staden (Walled City), ett litet befäst område nära gränsen mellan Nya Territorierna och Kowloon som varit säte för den kinesiska förvaltningen av distriktet och som förblev kinesiskt, en enklav mitt inne i det brittiska Hongkong. Då britterna saknade rätt att införa lag och ordning i området, förslummades det snabbt och blev ett tillhåll för gangsterligor. Av praktiska skäl (sanitet, vatten, elektricitet, arrestering av brottslingar) gick Kina emellertid steg för steg med på att britterna tog över enklaven, och nu är slumområdet sanerat och i praktiken helt inlemmat i den brittiska kolonin.

Publicerad i Populär Historia 6/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också