Charles Lindbergh

I ett dygn höll världen andan. Så siktades plötsligt det lilla flygplanet av förbluffade fiskare utanför Irlands kust. Tjugosju timmar efter att han lämnat New York spreds ryktet att Charles A Lindbergh klarat den mest våghalsiga bedriften i flyghistorien dittills: ensamflygningen nonstop över Atlanten med det specialkonstruerade planet ”Spirit of St. Louis”.

Snart nalkades han Paris där 150 000 personer väntat länge på Le Bourget. I strålkastarljusen syntes plötsligt ett litet vitt plan dyka ner som en hök mot landningsbanan. ”C’est lui, Lindbergh!”

Den 21 maj 1927, klockan 22:24, var färden slut. Bedriften gjorde omgående den 25-årige amerikanen till en internationell berömdhet. Pressen kallade honom ”Lucky Lindy” och ”Lone Eagle”.

Charles Lindberghs långa liv, han dog 1974, kom dock att innehålla fler dramatiska episoder och tecknas i både mörka och ljusa färger. ”Flygaresset Lindbergh” är bara ett av hans många ansikten.

Charles Lindberghs uppväxtförhållanden var trista: fadern och modern låg ständigt i fejd med varandra, endast yttre hänsyn gjorde att de inte tog ut skilsmässa. Det ledde till ständiga flyttningar och otrygghet. Förmodligen var detta orsak till att Charles blev en ensamvarg – han hade inga barndomsvänner.

I skolan lyckades han inte särskilt väl, speciellt inte i teoretiska ämnen, matematik och fysik inbegripna. Collegestudierna avbröts.

”Denna period visade sig vara så upprivande att största delen av Lindberghs barndom blev ett dimmigt minne för honom”, skriver A Scott Berg, författare till en auktoritativ biografi om Lindbergh som belönades med Pulitzerpriset häromåret.

Andra mothugg mötte senare i livet: 1932 kidnappades hans första son och han fick inte tillbaka honom. När han besökte Hitlers Tyskland några år senare, intog han en för många amerikaner alltför förstående attityd. Han pläderade sedan för att Amerika inte skulle delta i kriget. Det gjorde att det höga anseende som atlantflygningen gett honom raserades totalt i USA.

Men det fanns också en helt annan Lindbergh, en framåtblickande och profetisk. Tillsammans med en fransk kirurg – vännen Alexis Carrel – konstruerade han ett artificiellt hjärta på 1930-talet. Han förutsåg rymdfärderna och hur de skulle bedrivas, och mot slutet av sitt liv, på 1960-talet, blev han en av de första eldsjälarna för en renare värld genom sitt engagemang i Världsnaturfonden.

Charles Lindbergh var en vidarelevare, utrustad med osedvanlig viljestyrka. Måhända kan han kallas en ”asfaltblomma”. Eller varför inte ”övermänniska”, vore inte Nietzsches slitna term så nersmutsad.

Charles Lindbergh hade, som namnet signalerar, svenska anor. Också hans förfäder var speciella personligheter. Farfadern Ola Månsson var välbärgad lantbrukare i Smedstorp nära Simrishamn. Han var en ansedd man, som snart företrädde bondeståndet i riksdagen och innehade flera hedrande uppdrag. Månsson verkade för liberala idéer som skattelättnader och minskande av kyrkans makt. Han värnade om barn, gamla och etniskt förtryckta grupper som judarna.

Men avundsmännen var många, och genom en angivelse blev han dragen inför rätta för att ha tagit mutor som långivare vid Riksbanken i Malmö. Även hans äktenskap brast. I Stockholm träffade han en servitris, Lovisa. Hon blev med barn och denna skandal bidrog till att hans anseende ytterligare naggades i kanten. Slutligen fann han för gott att utvandra till Amerika, för att där, tillsammans med Lovisa, bygga upp ett nytt liv.

Ola Månsson var en av de första svenska utvandrarna och slog sig ned i det som skulle bli svenskbygden i Minnesota. Efternamnet ändrades till Lindbergh och Ola byttes till August. Hans öden passar till den gängse legenden om amerikafararens viljestyrka och framåtanda, och trots en del tragedier kunde han dö som en lika välbeställd man som han en gång varit hemma i Skåne.

Sonen Charles August, kallad ”C A”, bråddes på fadern men utbildade sig till advokat och gjorde lycka som bankman. Också han blev mycket respekterad och valdes till republikansk kongressledamot i Washington 1907.

Tio år senare fick han lämna sitt mandat, hans ställningstagande mot att delta i första världskriget skadade honom. Valet av politiska käpphästar var överhuvudtaget upplagt för bråk: han deltog aktivt i kampanjen för småfarmarnas och arbetarnas rätt gentemot stortrusterna med J P Morgan i spetsen. ”C A” slutade sitt liv som strandad rättshaverist.

Hans son, som fick faderns namn, kom senare också att framträda som politisk braständare, men först hade han andra intressen. Lindbergh juniors håg låg åt mekaniken, och därför valde han att studera ingenjörsvetenskap vid Wisconsinuniversitetet. Men han fullföljde inte studierna, han var praktiker. Sedan länge närde han en dröm om att bli aviatör, och det ledde till att han snabbt utvecklades till våghalsig konstflygare (barnstormer), som tog andan ur åskådarna under talrika uppvisningar. Han hjälpte även ”C A” med att sprida flygblad för farmarnas sak – från luften.

År 1924 tog han värvning i amerikanska armén för att utbilda sig till reservpilot. När han slutade sin utbildning året därpå var han bäst i sin klass. Därpå fick han jobb som postflygare på rutten St. Louis–Chicago. Navigationen var på den tiden primitiv, man fick orientera sig efter järnvägsspår, floder och ljusen från städerna. En gång störtade Lindberghs plan, men han klarade sig och övernattade hos några bönder.

Tanken på att flyga nonstop över Atlanten var gammal. Redan 1919 erbjöd en hotellägare i New York, Raymond Orteig, 25 000 dollar åt den som klarade detta. Ett 60-tal personer hade redan flugit över havet, men endast etappvis eller med luftskepp – och aldrig ensamma. Flera nappade på Orteigs erbjudande men de råkade illa ut, några dödades.

Lindbergh trodde sig kunna ta hem priset, om han bara hade rätt sorts flygplan. Ett flygbolag i San Diego engagerades och tillsammans konstruerade de ett plan som skulle kunna klara provet. Eftersom några välvilliga affärsmän i St. Louis ställde upp med finansieringen kallades det färdiga planet ”Spirit of St. Louis”. I maj 1927 testade Lindbergh planet genom att flyga mellan San Diego och New York med övernattning i St. Louis. Färden tog drygt 20 timmar – redan det ett rekord.

Så kom avgörandet. Efter många dagars väntan på bättre väder lyfte Lindberghs plan från Roosevelt Field utanför New York med sikte på Europa. Det var den 20 maj 1927, klockan 7:25.

Före avfärd hade han gjort åtskilliga kontroller, även av lasten. Den måste vara pedantiskt minimal för att så mycket bränsle som möjligt skulle kunna få rum. Lindbergh avstod till och med från fallskärm, men pass och resecheck tog han med sig.

Färden blev delvis orolig, väderförhållandena kunde ha varit bättre. Det värsta var nonstopkravet som ju fordrade att Lindbergh som ensam pilot måste hålla sig vaken under den mer än dygnslånga flygningen. Detta var inte helt problemfritt. När han sedan färdades i triumf i Paris mot sängen på amerikanska ambassaden, måste han ha varit en mycket trött 25-åring. Men lycklig. (Mer om flygningen i separat artikel härintill.)

Nya triumfparader i Amerika, resor runt Europa, en sky av utmärkelser, möten med statschefer – Lndberghs liv hade förändrats radikalt. Av den engelske kungen, Georg V, fick han ett närgånget spörsmål: ”En sak skulle jag gärna vilja veta. Hur gjorde Ni när Ni pinkade?”

Trots alla hyllningar bevarade han ett stort mått av personlig integritet. Mediemogulen W R Hearst erbjöd honom en furstlig summa för att spela med i en film om flygning tillsammans med Hearsts älskarinna. Men Lindbergh gillade inte slaskpressen och nobbade därför den snopne magnaten. Pengar var tämligen likgiltiga för Lindbergh. Många vittnade också om hans blygsamhet, artighet och vänlighet mot dem som ville honom väl. Privata inblickar ville han inte ge, så när en reporter frågade honom hur det var på kvinnofronten, sade han att han gärna skulle svara om reportern kunde visa att det hade att göra med hans flygning ...

Det fanns nog inte heller mycket att berätta, flickor hörde inte till hans prioriteter. Men under en flygning i Latinamerika träffade han den amerikanske ambassadören i Mexiko och förälskade sig i dennes dotter Anne. Bröllopet ägde rum 1929. Charles lärde Anne att flyga och hon blev hans färdkamrat under många turer runt världen. Anne Morrow Lindbergh, som inte bara ville sola sig i makens glans, blev också en känd poet och prosaskribent. Hon vann det prestigeladdade Pulitzerpriset (det gjorde även Charles för berättelsen om sin atlantflygning) och en del av hennes alster finns i svensk översättning. Hon dog först nyligen.

Så kom det fruktansvärda intermezzot: parets tjugo månader gamla son kidnappades natten till den 1 mars 1932. Det blev en utdragen och ytterst smärtsam historia för Lindberghs. Ett darrhänt skrivet meddelande utkrävde en lösensumma på 50 000 dollar. Enda fyndet på brottsplatsen var en bruten stege vid väggen nedanför barnkammarfönstret.

Så följde upprepade försök att få tag i brottslingen för att överlämna pengarna. Det skedde så sent som den 8 april på en kyrkogård i New York, med en tvivelaktig figur som mellanhand. Men barnet överlämnades inte och den fruktansvärda förklaringen kom först en dryg månad senare.

En man som färdades i bil kände under färden ett trängande behov. När han skulle förrätta sitt värv i en skogsdunge, såg han delar av ett barnlik. Mysteriet var löst. Kidnapparen hade tydligen tappat barnet när stegen brast, varvid det dödades. Platsen där pojken hittades låg bara några kilometer från huset, vilket säger en hel del om den bristande effektiviteten i polisarbetet.

Även rättegången blev omtvistad. En tysk snickare med ett brottsligt förflutet – Bruno Hauptmann – anklagades för dådet, då man spårat lösensumman till hans bostad och gjort en del andra graverande fynd där. Hauptmann menade att pengarna inte var hans, de tillhörde en Isidor Fisch, som återvänt till Tyskland och där avlidit. Lindbergh, som alltid uppträdde behärskat (alltför behärskat tyckte nog hans fru, han lär inte ha gråtit en enda gång över förlusten av barnet), yttrade inte mycket mer under rättegången än att han kände igen Hauptmanns röst.

Efter några turer, där bland annat Eleanor Roosevelt (presidentfru 1933–45) satte frågetecken kring Hauptmanns skuld, fördes tysken till elektriska stolen. Men han erkände aldrig, vilket – tillsammans med en slarvigt skött rättegång – bidragit till att det alltsedan dess varit debatter om han verkligen var skyldig. Det senaste inlägget torde vara en bok från 1999. Där menar författaren, en före detta FBI-agent, att ytterligare indicier styrker teorin att Hauptmann verkligen var det.

Allmänhetens nyfikenhet, rädslan för att deras andra son också skulle råka illa ut och det irriterande pressdrevet gjorde livet surt för Lindberghs. De hade tidigare hittat metoder att smita undan hyenorna, men nu orkade de inte hålla stånd längre.

Snikna nasare överträffade varandra i smaklöshet. Bland annat såldes ”hårlockar av babyn” och små stegar som souvenirer. En fotograf trängde sig in i bårhuset och fotograferade liket av babyn, varefter kopiorna såldes för fem dollar styck. Med söndertrasade nerver lämnade Lindberghs USA och uppehöll sig under resten av 1930-talet mestadels utanför landets gränser. Fullt förståeligt, måste man säga.

Mindre förståelig var parets vistelse i Tyskland. Där studerade Lindbergh Luftwaffe, som ökade i kapacitet, och han manade det amerikanska flygvapnet att satsa hårdare för att kunna matcha sin tyska motsvarighet. Men kontakterna med naziregimen överskuggade denna varning. Lindbergh intog en välvillig hållning och belönades med en orden av Hermann Göring. Lindbergh ansåg att västerlandet hotades av bolsjevismen och att den vita rasen var i fara, något som stämde väl med nazisternas budskap. I USA började kritiska röster höjas beträffande Lindberghs naziflört, och han göt dessvärre olja på vågorna genom att göra antisemitiska uttalanden gentemot belackarna.

Lindbergh återvände slutligen till USA och deltog – liksom sin far under första världskriget – i en kampanj för att hålla USA utanför kriget. President Roosevelt, som hade ett ont öga till Lindbergh efter en tidigare konfrontation, var inte förtjust, och när Lindbergh efter Pearl Harbor ville enrollera sig i flygvapnet, fick han främst medverka som expert. Först under Eisenhowers presidentskap rehabiliterades han. Senare fick han möta astronauterna i Apolloteamet i president Johnsons närvaro, ett symboliskt möte på mer än ett sätt. Lindbergh hade nämligen stöttat rymdpionjären Robert Goddard, då han delade dennes profetia att man skulle kunna skicka en raket till månen.

Lindbergh, som tidigare haft tron på tekniken som personlig drivkraft, blev mot slutet av sitt liv alltmera skeptisk mot den. Han såg att flyget också kunde användas i destruktivt syfte och var bekymrad över detta. Naturen, inte tekniken, blev nu hans lidelse, och han har skrivit åtskilligt om den. Lindbergh reste jorden runt för att besöka områden där sällsynta djurarter höll på att utrotas. Han var en av de första stora miljöaktivisterna.

Hela sitt liv var Charles Lindbergh något av en vandrande Ahasverus, kanske var det en psykologisk verkan av barndomens flyttkarusell. Lindberghs skiftade bopålar ideligen. Till slut slog paret sig ner på Hawaii, dit Charles enträget ville låta sig flygas tillbaka när han låg för döden. Begravningen hann äga rum där innan tv-teamet från fastlandet hade anlänt. Lindbergh måste ha lett från sin himmel...

Inte bara en omskriven flyghjälte eller ryktbar svenskättling, utan en veritabel världsmedborgare och osedvanligt mångfacetterad personlighet gick därmed ur tiden.

Folke Schimanski är journalist och medarbetar regelbundet i Populär Historia.

Att läsa: Lindbergh A Scott Berg (1998).

Ensam över Atlanten

Charles Lindbergh var inte den förste att flyga nonstop över Atlanten. Enligt Tom Burnams The Dictionary of Misinformation (1975) var han närmare bestämt den sextiosjunde i ordningen. Redan 1919 flög två män från Newfoundland till Irland. De övriga 64 att förekomma Lindbergh åkte luftskepp, ett brittiskt 1919 och ett tyskt 1924.

Men Lindbergh var de facto den förste att ensam göra en atlantflygning. Det har hävdats att en kattunge, som Lindbergh fick före start, följde med på resan, men det är fel – vikten på det av drivmedel redan överlastade planet måste hållas nere.

Flygplanet, Spirit of St. Louis, var specialkonstruerat av Ryan Aeronautical Company i San Diego för att klara den långa flygningen. Den stora vingbredden på 13,8 meter gjorde att planet påminde om ett segelflyplan. För att rymma tillräckligt med bränsle fick tanken byggas så hög att någon vindruta inte fick plats. Lindbergh fick klara sig med ett periskop och sidofönster. Även vissa navigationsinstrument och fallskärm valdes bort för att nå maximal räckvidd. Förutom nödproviant bestod färdkosten av fem smörgåsar.

När mindre än trehundra meter av startbanan vid Roosevelt Field utanför New York återstod lyckades Lindbergh få luft under vingarna – klockan var 07:54 lokal tid fredagen den 20 maj 1927. Ett knippe telefonledningar klarades med en marginal på bara sex meter. Några hundra åskådare hurrade medan planet försvann i fjärran.

Efter att Nova Scotia, det sista av Kanadas fastland, passerats följde ett trettiotal mils flygning över vatten till ön Newfoundland. Mörkret föll medan Lindbergh lämnade det sista av Nordamerika bakom sig; han siktade några isberg sen blev det svart. Nu väntade den öppna Atlanten och en kamp mot tröttheten. Kompassnålen var den enda vägledningen i den månfria natten.

”Åt vilket häll ligger Irland?” ropade Lindbergh medan han cirklade runt ett par fiskebåtar nästa dag. Han fick inget svar, men nådde ändå Irlands sydvästkust. Sedan följde Plymouth, Engelska kanalen och Cherbourg i Frankrike. Vid Seines mynning tog han sin första macka, såg Eiffeltornets Citroën-reklam och landade strax därpå, klockan 22.24 fransk tid, på Le Bourget.

– Finns här några mekaniker? var hans första ord.

Publicerad i Populär Historia 4/2001