Riddarorden fungerade som bank

Svar Redan på 1100-talet kunde folk som färdades i Medelhavsområdet klara sig utan att bära med sig särskilt mycket kontanter. De kunde deponera pengar, guld eller juveler hos Tempelherreorden på en ort, exempelvis Paris, och få ut motsvarande värde på en annan, exempelvis Venedig.

Att tempelherreorden gav sig in i bankbranschen kan kanske verka märkligt, men föll sig nog naturligt. Det viktigaste skälet var att orden var förmögen. De enskilda medlemmarna var fattiga, de skulle leva som munkar i fattigdom, kyskhet och lydnad, men orden som sådan fick stora jordegendomar i donationer.

Rikedomen gjorde att orden kunde låna ut pengar, och den fick rykte om sig att vara solid och säker. Människor vågade sätta in sina värdeföremål hos tempelherrarna. Risken att de skulle ta dem för egen del var obefintlig.

Penninghanteringen liknade en vanlig banks verksamhet. En person eller ett handelshus kunde ha ett konto, få utbetalningar, göra överföringar till andra som hade konto och skicka pengar till orter där orden fanns representerad.

Fanns inte i Norden

Verksamheten vidareutvecklades efter hand av andra banker som insåg systemets poänger, vilket ytterligare underlättade för resenärer. Tempelherrarnas aktiviteter nådde dock inte norra Europa. I till exempel Stockholm eller Söderköping kunde resenärer alltså inte utnyttja ordens banknätverk. Här fick man i stället föra med sig betalningsmedel eller deponera pengar i förväg.
När biskop Henrik i Linköping skulle göra en pilgrimsresa till Jerusalem i början av 1280-talet deponerades delar av reskassan i förväg i ett kloster i Flandern. När ressällskapet passerade avhämtades pengarna.

En vanlig medeltida resenär gjorde inte av med så stora summor som vi gör i dag. Vanligt folk reste till fots, och i den mån det gick reste man i grupp och hjälpte varandra. Vidare fanns det möjlighet att övernatta kostnadsfritt, eller mycket billigt, i kyrkans regi.

Även vanliga bönder kunde bistå med husrum. Det som kostade var framförallt mat och fortskaffningsmedel som flodbåtar eller skepp. Människor gjorde inte shoppingresor som nu, utan man snålade med vad man hade med sig.

Utbyggt bankväsende

Lämnar vi medeltiden och går in i tidigmodern tid är bankväsendet alltmer utbyggt. Den som behövde större penningsummor kunde i regel sköta sina transaktioner via banker. För svensk del startade bankhistorien på 1600-talet, även om de moderna sparbankerna inte växte fram förrän på 1800-talet. Innan dess hade vanliga svenskar helt enkelt inte så mycket kapital att banker behövdes.

En annan sak som gynnade både resande och handel var sedlarna. När man införde mynt var länge poängen att myntets värde bestod i det faktiska värde som metallen hade. När de lättburna sedlarna infördes hade de ett bestämt värde, som inte var relaterat till värdet på materialet i sedeln. Mynt, även små, blir tunga att bära på. Sedlar är som bekant mycket lättare.

Resecheckar på 1700-talet

I takt med att resandet blev mer kostsamt infördes resecheckar för utrikesresenärer. I slutet av 1700-talet dök de första checkarna upp, ungefär samtidigt som postväxeln föddes. Resecheckarna var utställda på fasta summor, och detta blev det vanligaste sättet att föra med sig valuta från ett land till ett annat under lång tid framöver. Checkarna var vanligtvis personliga och, åtminstone i teorin, värdelösa om de blev stulna.

Vissa etablissemang antog checkarna som betalningsmedel, men man kunde också lösa in dem för reda pengar i det land där man befann sig.

Ännu på 1990-talet var det fullt normalt att medföra resecheckar vid utlandsresor, men därefter har de snabbt försvunnit ur folks plånböcker. Skälen till förändringen är flera. I Europa gäller euro som valuta i så många länder att det kanske räcker med att växla en gång för att klara hela semestern.

Uttagsautomater som tar Visa- eller Mastercard finns i de flesta länder, vilket gör växling onödig. De flesta hotell, restauranger och affärer man kommer i kontakt med tar också dessa betalkort. Och som bekant finns internet, vilket gör överföringar enkla.

Men det är nu. En resenär på 1800-talet kunde inte förlita sig på plastkort. Hon eller han fick klara resan genom att föra med sig en mindre summa pengar i kontanter och en större mängd i resecheckar för hotellövernattningar. De riktigt stora summorna kunde ligga säkert på en bank för den händelse de skulle behövas.

I värsta fall fick man telegrafera till någon hemmavid och berätta att pengarna var slut och att man behövde mer.