Statusfyllt kontantsubstitut

En kväll 1949 åt affärsmannen Frank McNamara middag tillsammans med sin fru på restaurangen Major’s Cabin Grill i New York. När det var dags att betala n

2 juni 2003 av Joakim Thelander

En kväll 1949 åt affärsmannen Frank McNamara middag tillsammans med sin fru på restaurangen Major’s Cabin Grill i New York. När det var dags att betala notan blev han förskräckt – han hade glömt sin plånbok. Hans fru fick rädda den för McNamara uppenbarligen mycket genanta belägenheten genom att betala.

För att inte hamna i samma situation igen funderade han ut en lösning. I februari 1950 återvände han till restaurangen tillsammans med en affärspartner. När notan kom räckte han över ett litet pappkort och godkände betalningen med sin signatur. Detta var början till Diners Club, som snabbt blev populär och redan 1951 fanns det tjugotusen kortanvändare i USA. I början av 1960-talet ersattes pappkorten av plastkort. (Det kan dock ifrågasättas om lösningen egentligen var så smart, man kan ju lika gärna glömma sitt kort som sina kontanter.)

McNamara kunde också ha hämtat sin idé från litteraturens värld. Den utopiska romanen En återblick från 1888 av Edward Bellamy är berättelsen om en man som somnar 1887 och vaknar 113 år senare. Det är år 2000 och boken skildrar ett post-kapitalistiskt socialistiskt paradis. Staten har tagit över ansvaret för industrin och produktionen, välstånd och harmoni råder. Lustigt nog ingår i Bellamys socialistiska vision även ”kreditkort av papp”, som medborgarna använder för att skaffa de varor som de behöver.

Innan korten började användas hade man i en del varuhus i USA använt präglade kreditbrickor eller charge coins, berättar Ian Wiséhn i en artikel i Numismatisk tidskrift om kreditkortets historia.

De första tillverkades under 1890-talet. Brickorna präglades med varuhusets namn eller logotyp samt med innehavarens kontonummer. Vid inköp uppgav kunden sitt namn och i kassan kontrollerade man uppgifterna mot varuhusets register.

I första hand var det de som ansågs vara varuhusens bästa kunder som på detta sätt fick möjlighet att handla mot kredit och betala varorna vid ett senare tillfälle. Brickorna tycks därför ha gett sina innehavare en viss status – en del damer bar dem om halsen som smycken. Denna typ av kreditbrickor kom snart även till Sverige, där Nordiska kompaniet var först ut med nymodigheten. Man använde brickor av mässing och antalet kunder med kreditbrickor växte gradvis under första halvan av 1900-talet.

På 1950-talet ökade levnadsstandarden för de flesta i USA, något som bör ha bidragit till kontokortens framgångar. Efter Diners Clubs succé lanserades allt fler kort. The Franklin National Bank i New York introducerade 1951 vad som av en del betraktas som det första egentliga kreditkortet. År 1958 gav Bank of America ut sitt BankAmericard i Kalifornien och 1976 ändrades namnet till Visa. Även American Express Card kom 1958 och företaget fick redan den första dagen in 275 000 kortansökningar.

Kontokorten ökade köpkraften hos konsumenterna, men det skedde till priset av en ökad skuldsättning bland hushållen. I dag är olika former av betal- och kreditkort vardagsmat, även om traditionen att betala med kort fortfarande tycks vara starkare i USA än i Sverige.

Publicerad i Populär Historia 4/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också