En misslyckad affärsresenär

Hieronimo di Santo Stefano hade otur. Han var en av sin tids förlorare. Att vi känner till honom beror uteslutande på att han själv beklagade sig över dett

25 maj 2001 av Dick Harrison

Hieronimo di Santo Stefano hade otur. Han var en av sin tids förlorare. Att vi känner till honom beror uteslutande på att han själv beklagade sig över detta sitt elände i ett brev till vännen Giovan Jacobo Mainer, avsänt från den syriska hamnstaden Tripoli den 1 september 1499, för nästan exakt ett halvt millennium sedan.

Hieronimo kom från Genua. Någon gång på 1490-talet fattade han det, sett ur ett efterhandsperspektiv, idiotiska beslutet att göra en affärsresa på Indiska oceanen, bort till de länder där de verkliga rikedomarna stod att finna. Det normala var annars att man köpte kryddor och dyrbara textilier i någon av Främre Orientens städer för att därefter sälja dem ännu dyrare i Västeuropa. Hieronimo di Santo Stefano och dennes kompanjon Hieronimo Adorno var emellertid tillräckligt giriga och företagsamma för att vilja ta sig direkt till källan och hoppa över mellanhänderna. Varför låta perser och araber håva in de inkomster man kunde stoppa i sina egna stinna penningpungar? Någonstans i öster låg Indiens och Kryddöarnas skatter och väntade på att Genuas söner skulle plocka upp dem!

Via Kairo sökte sig Santo Stefano och Adorno längs Röda havets kust till Aden i Jemen. Därefter satte de segel till Calicut i Indien, varpå de fortsatte till Ceylon och Pegu i nuvarande Burma. Där blev de sittande alldeles för länge. De tvingades sälja sina varor till härskaren i staden, som tog alltför lång tid på sig att betala vad han var skyldig. Till råga på allt blev Adorno sjuk och avled. Efter mycket förhandlande lyckades Santo Stefano fortsätta med huvuddelen av sin last till Sumatra, men myndigheterna på denna ö var lika besvärliga som härskaren i Pegu hade varit. En lokal potentat sökte konfiskera all egendom under förevändning att denna uppenbarligen hade tillhört den avlidne Adorno. Enligt landets sed tillföll döda köpmäns tillhörigheter automatiskt härskaren.

Istället för en profitabel handelsresa med destination Kryddöarna tvingades alltså Hieronimo di Santo Stefano ge sig in i ett långvarigt, besvärligt processande. Efter sju sorger och åtta bedrövelser förmådde genuesaren övertala sina penninghungriga motståndare att låta honom behålla sin rättmätiga del av lasten. Trött på resans vedermödor började han planera för hemfarten. Den blev ännu värre än utresan. Under sex månader satt han fast på Maldiverna i väntan på gynnsamma vindar, och när han väl kom i väg råkade han ut för en våldsam storm. Fartyget sjönk, allt gick förlorat, och Hieronimo lyckades med knapp nöd rädda livhanken genom att klamra sig fast vid en planka. Med hjälp av en köpman från Damaskus, i vars tjänst han trädde, tog han sig sedan västerut via Ormuz och Tabriz. På hösten 1499 var han tillbaka vid Medelhavets kust. Hur många förbannelser Hieronimo då hade hunnit rikta mot himlen förtäljer inte historien.

Hieronimo di Santo Stefano var otursam på fler sätt än ett. Ekonomiskt och mänskligt var hans expedition till Burma och Sumatra naturligtvis ett stort misslyckande. Även historiskt sett var han emellertid en förlorare. Han utnyttjade de sjövägar som under gångna sekler hade brukats av de arabiska köpmännen, de rödahavsbaserade leder som gjort sultanen i Kairo till en av världens rikaste män. Just vid denna tid – under exakt de år som Hieronimo reste fram och tillbaka mellan Medelhavet och Malackasundet – mottog dessa sjöleder en första dödsstöt. Om vindarna hade varit gynnsammare hade genuesaren mycket väl kunnat möta den man som levererade attacken. Medan Hieronimo år 1497–98 strävade efter att ta sig västerut sökte sig nämligen portugisen Vasco da Gama i motsatt riktning, från Europa mot öster.

Skillnaden var att den portugisiska expeditionen följde en radikalt ny rutt. Istället för att fara via Egypten reste Vasco da Gama runt Godahoppsudden.

Under de decennier som följde skulle portugisiska krigare och köpmän göra Röda havet till ett bakvatten. Framtiden tillhörde de européer som trotsade kontinenterna och korsade de sju haven, de sjöfarare som skulle skapa handelsvälden och bygga upp koloniala imperier. Hieronimo di Santo Stefano följde alltså ett koncept som snart skulle visa sig förlegat, ett koncept som hörde medeltiden till.

På 1400-talet tog Europas herrar – furstar såväl som borgare – steget över från medeltiden till den tidigmoderna tiden. Monarker som Ludvig XI av Frankrike, Karl den djärve av Burgund och Henrik VII av England var gjorda av hårdare virke än sina föregångare. Eller rättare sagt: de institutioner de byggde upp var starkare än de instabila monarkier som föregångarna hade regerat över. En av hörnstenarna i de nya rikena var alliansen mellan kungamakten och det penningstarka borgerskapet, mellan staten och kapitalet. Förloraren, den medeltida köpmannen Hieronimo di Santo Stefano, agerade på eget initiativ. Vinnaren, den tidigmoderna sjöfararen Vasco da Gama, reste som konungariket Portugals man. De djärva portugiser som sökte sig ned längs Afrikas kust och vidare mot Indien var i lika hög grad statliga korsfarare som de var giriga köpmän.

För många européer på 1400-talet framstod omvärlden som hotfull. De osmanska turkarna satte sig i besittning av Balkan. Konstantinopel, den sista resten av romerska riket, föll för sultanens styrkor år 1453. Sjömakterna Venedig och Genua befann sig på defensiven. Numera vet vi att hotet inte var så allvarligt som det tedde sig för 500 år sedan. I själva verket var det under denna epok som Europa tog ledningen, som det världshistoriska initiativet övergick från de kinesiska och muslimska kulturkretsarna till den västeuropeiska.

Några få år innan Hieronimo di Santo Stefano och Vasco da Gama seglade förbi varandra vid Indiens kust hade en annan genuesare, Christofer Columbus, landstigit på Bahamaöarna och tagit det nya land han funnit i besittning för den kastilianska kronans räkning. För de indianer som hälsade honom välkommen innebar kulturmötet en katastrof liktydig med folkmord. För de européer som följde Columbus i spåren innebar landstigningen det första steget på vägen mot världsherravälde.

Dick Harrison (f 1966) är docent i historia vid Lunds universitet och undervisar vid universitetet i Linköping. Han har gett ut en rad historiska böcker om allt från tidig medeltid till 1900-talets historia.

Publicerad i Populär Historia 5/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också