Perspektiv: När affären var en hederssak

Innan jag blev historiker arbetade jag några år i Sydamerika för ett danskt företag som sålde fabriker till livsmedelsindustrin. Jag upptäckte snart att m

20 mars 2003 av Gunnar Dahl

Innan jag blev historiker arbetade jag några år i Sydamerika för ett danskt företag som sålde fabriker till livsmedelsindustrin. Jag upptäckte snart att mina danska kollegor hade en annan yrkesmoral än den jag var van vid. Det hände ibland att kunderna krävde en något högre produktionskapacitet än den som den offererade utrustningen kunde erbjuda. Då för-klarade mina kollegor att detta inte var något problem och att våra tekniker säkert skulle kunna fixa till det när maskinerna stod på plats. Med detta nöjde sig kunden och skrev under kontraktet. Ett år senare, när fabriken var byggd och maskinerna installerade, upptäckte han att den utlovade kapaciteten inte uppnåddes.

Problemet löstes genom att kunden erbjöds några procents rabatt på köpeskillingen. Eftersom alternativet var att dra vårt företag inför domstol och processa i månader, kanske år, valde kunden alltid att acceptera rabatten, vilket mina kollegor också räknat med när vi sålde anläggningen. I slutändan var alla nöjda – vi hade fått ordern, kunden hade fått sin fabrik och vårt bondfångeri var snart glömt. Formellt hade vi aldrig avgivit några löften till kunden. Denne hade litat på vårt företags goda rykte i branschen och trott oss. På det personliga planet blev varken jag eller mina kollegor nämnvärt berörda av det inträffade och kunde fortsätta att sälja fabriker som förr.

Om denna händelse däremot tilldragit sig på medeltiden skulle konsekvenserna troligen ha blivit rätt allvarliga för vår del. Först och främst skulle våra goda namn som säljare ha satts i fråga med följd att kunderna inte längre skulle vilja ha med oss att göra. Att skylla på vårt företags tekniker (vilket vi förstås gjorde) skulle knappast ha hjälpt oss. Det var vi säljare som fört kunden bakom ljuset och det var vi som personer som stod för åtagandena. På medeltiden gjordes affärer inte upp mellan företag utan mellan individer.

Att förlora sitt goda namn som yrkesman var bland det värsta som kunde hända en medeltida företagare. Redan i Bibeln prisas människans goda namn, och det upprepas i åt-skilliga medeltida skrifter om handel. Det goda namnet var en försäkran om att personen var pålitlig och kunnig i sitt yrke. Vad som ytterligare styrkte denna försäkran var att det goda anseendet var kopplat till per-sonens ära. Den senare var ett mått på hennes rätt till självaktning och social status. Ett hedersord förpliktigade och därför fungerade äran som en beteendekod som bidrog till att upprätthålla respekten för ingångna avtal.

Ur ett medeltida perspektiv skulle förmodligen den svenska bankkrisen för en del år sedan ha setts som en följd av girighet och frånvaro av personlig ära i systemet. Att på ett lättvindigt sätt låna ut pengar stred både mot Bibeln och gammal god köpmannased. I bankkrisens Sverige fanns det ingen ära som sattes på spel, inget samvete som manade bankdirektörerna till måttfullhet.

Som om inte dessa konsekvenser var allvarliga nog hotades den ärelöse dessutom av ett ännu värre öde. Det etiska regelverk som gällde i det medeltida affärslivet hade formulerats av kyrkan, och vid allvarliga överträdelser omfattade straffsatserna deportation både till helvetet och skärselden.

I mitt sydamerikanska fall hade vi medvetet förfarit bedrägligt och brutit mot den anda av samförstånd mellan köpare och säljare som gäller i både romersk och kanonisk rätt. Och vi hade gjort det av vinningslystnad, en av dödssynderna!

Hade vi tur och var beredda att betala en avsevärd summa till kyrkan undslapp vi kanske helvetet. Däremot skulle vårt brott sannolikt ha renderat oss ett antal år i skärselden, vilket var ungefär lika plågsamt.

En fråga lika aktuell då som nu är skatteflykt. Att lura skattemyndigheterna ansågs på medeltiden knappast omoraliskt, snarare som en plikt. Många skatteindrivare var korrumperade och medborgarna fick mycket lite tillbaka för sin inbetalda skatt. Köpmannen Giovanni Morelli, som levde i Florens på 1400-talet, gav sin samtid några praktiska råd. Gör dig aldrig till ovän med skatteindrivarna, manade han, för då får du dem på halsen för all framtid. Var i stället vänlig och förklara att ditt kapital är bundet i fastigheter, företag och hemgifter till dina döttrar. Låt deras krav malas i den byråkratiska kvarnen och bemöt varje ny påstötning med långa och slingrande motargument. Och vad du gör så låna aldrig pengar för att betala skatteskulder! Om du gömmer undan pengar i jordförvärv så bör du se till att dessa är belägna i trakter långt borta, helst på platser där registreringen av markinnehav är obefintlig. Då blir det svårare för myndigheterna att hitta dem.

I vår tid har heder och ära i hög grad ersatts av lagregler som ofta är både enklare och bekvämare att följa än samvetet. Fallskärmar, dubbla löner och utvisningar av sjuka barn som söker asyl – allt kan motiveras genom opersonliga juridiska resonemang. Framför allt har äran avskaffats, kanske för att den inte behövs längre.

I det medeltida affärslivet utan telefoner och datorer spelade äran en viktig roll på ett ekonomiskt plan. Äran hjälpte människan att stå vid sitt ord vilket möjliggjorde det förtroende mellan aktörerna på vilket samarbetet på distans vilade. Resultatet blev att köpmännen i ökande grad vågade delegera ansvar och beslut till medarbetare långt borta i främmande länder, ett steg som på sikt förvandlade dem från handelsmän till företagsledare. Detta var ett icke obetydligt bidrag till den ekonomiska utveckling som inleddes på medeltiden och som pågår än i dag.

Publicerad i Populär Historia 2/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också