Svenska frimurare
Internationellt fick Frimurarorden förnyad aktualitet genom Dan Browns bok från 2009 – Den förlorade symbolen. Bästsäljarförfattarens tes är att Frimurarorden är det cement som håller världen samman, en exklusiv klubb för den styrande eliten. Under medeltiden var frimurarna just ”frilansande” murare, skickliga byggnadshantverkare utan fast anknytning till städernas skrån och gillen men med egna föreningar, loger.
Medlemmar i Svenska Frimurare Orden framför Frimurarlogen i Örebro, 7 september 1902.
De matematiskt kunniga frimurarna efterfrågades över hela Europa, särskilt under gotiken. Katedralerna som höjer sig mot himlen är resultatet av en så prosaisk handling som hållfasthetsberäkning. Men när den kyrkliga byggnadshaussen klingade av öppnades logerna även för andra grupper än hantverkare.
Så småningom var dessa i majoritet och här fanns fröet till den omdefiniering av frimureriet som växte fram i England och Skottland under senare delen av 1600-talet. Det ”operativa” frimureriet ersattes av det ”begrundande”.
En som personifierade denna process var engelsmannen Elias Ashmole (död 1692), som i sin dagbok noterade ”i dag blev jag frimurare”. Man får anta att denne filosof och astrolog aldrig greppat en murslev.
Frimurare i Sverige
I Sverige började historien om frimureriet ett halvt sekel senare, närmare bestämt den 17 mars 1735 då statsmannen Carl Gustaf Tessin vid en ceremoni i Stockholm upptogs i orden. Initiativet kom från hans svåger löjtnant Axel Wrede-Sparre som fångats av frimureriet under studietiden i Frankrike. Han blev frimurare 1731, blott 23 år gammal. Åter i hemlandet bildade han tillsammans med några likasinnade en privatloge, på franska atelier. Men det skulle dröja ytterligare ett par år tills de svenska frimurarna fick ett formellt godkännande.
När riksrådet Carl Fredrik Scheffer 1737 inträdde i en fransk loge, fick han samtidigt fullmakt att instifta loger ”varhelst det honom behagade” – utom i Frankrike. Nu kunde Frimurarorden börja expandera utanför huvudstaden, och hitta en fastare form organisatoriskt och för den löpande verksamheten. En milstolpe passerades 1753 då kung Adolf Fredrik tog på sig uppgiften som högste beskyddare för alla frimurarloger i landet. Kungahusets grepp om orden stärktes ytterligare hösten 1770 då Adolf Fredriks tre söner – prinsarna Gustaf, Karl och Fredrik Adolf – antogs som frimurare.
Fyra år senare övertog prins Karl – blivande kung Karl XIII – ledningen av Svenska Frimurarorden. Hans roll för utvecklingen av såväl det inre som det yttre ordenslivet kan knappast överskattas. Karl fick så småningom också tunga internationella uppdrag, bland annat som mästare över en ordensprovins där även Ryssland ingick.
Medlemmar med centrala poster i samhället
Under 1700- och 1800-talen och första hälften av 1900-talet var de flesta av vårt lands mest inflytelserika ledare och befattningshavare frimurare. Numera har Frimurarorden en bredare rekryteringsbas för medlemmar. Men fortfarande hittar man ordensbröder på centrala poster inom såväl statsförvaltningen som näringslivet. Även de starka banden till kungahuset består. Carl XVI Gustaf är som sina företrädare högste beskyddare av Frimurarorden, men formellt inte medlem.
Andra kändisar med anknytning till orden är artisten Lasse Berghagen, bryggarkungen Jens Spendrup, förre landshövdingen Anders Björck och Thomas Rundqvist, hockeylegend och lagkapten för Tre Kronor.
Mediebranschen finns också företrädd, till exempel av TV-mannen Hasse Aro, känd som programledare för ”Efterlyst” i TV3.
Relationen till media
Pressen, med uppgift att granska, och Frimurarorden – som vill hemlighålla delar av verksamheten – har en ansträngd relation. Under senare år har dock relationen förbättrats. Till en del kan detta förklaras med ordens allt större öppenhet.
Men fortfarande kan man läsa rubriker med lätt konspiratorisk underton som ”Herrklubbar och hemliga riter lockar mäktiga män” (Expressen) och ”Här möts makten i hemlighet” (Aftonbladet). Angrepp med lätt artilleri kan tyckas i jämförelse med den kanonad orden fick utstå efter 1753, då man i filantropisk anda började ta hand om gatubarn i det egna Barnhuset. Vart tog ungarna vägen?, undrade många stockholmare. När barnen inte längre syntes ute på gatorna uppkom det seglivade ryktet att frimurarna ätit upp dem.
Frimurarnas hjälparbete är således nästan jämngammalt med orden själv, och varje år delar man ut många miljoner kronor, bland annat till medicinsk forskning om barn och äldre.
Thorsten Sandberg
