Vit magi
Bland det värsta som 1600-talssvenskarna kunde ägna sig åt i gråzonen mellan magi och religion var att stjäla oblater från nattvardsbordet och använda dessa i magiska riter. Den här risken uppmärksammades också i 1686 års kyrkolag, som stadgade att allt som använts under nattvarden skulle tas om hand och varje smula städas upp.
I slutet av 1600-talet lärde sig en soldat av en kamrat vad man kunde använda en oblat till. Soldaten stal en oblat från kyrkan men fick dåligt samvete och berättade för församlingsprästen om tilltaget. Prästen gjorde en anmälan till de rättsliga myndigheterna och soldaten dömdes till döden. Förmodligen blev straffet mildrat i högre instans. Stöld av oblater var i sig ett svårt brott, men långt allvarligare var det om man använde oblaterna som ett medel i magiska riter.
En pojke ställdes inför rätta enbart därför att han pratat om att jaktlyckan kunde ökas om man sköt prick på en oblat och smorde in vapnet med det blod som rann fram. Pojken var minderårig och straffet inskränkte sig till att han blev risad av sina föräldrar.
– I fråga om oblaterna verkar de flesta ha tyckt att de inte fick brukas på ett ”oortodoxt” sätt, men när det gällde andra magiska knep kunde åsikterna gå isär. I 1600- och 1700-talens Sverige fanns starka motsättningar kring fenomen som kan kallas magiska, säger historikern Linda Oja, verksam vid Uppsala universitet och aktuell med avhandlingen Varken Gud eller natur. Synen på magi i 1600- och 1700-talens Sverige.
– Jag har undersökt olika sociala gruppers syn på magi och hur synsätten förändrades under en period präglad av stora omvälvningar vad gäller samhället i stort och människors tänkesätt. Intresset riktas mot både överensstämmelser och skillnader mellan olika synsätt.
Linda Ojas syfte har varit att göra de olika uppfattningarna om magi begripliga genom att sätta in dem i ett större social- och mentalitetshistoriskt sammanhang.
De företeelser som under de två aktuella århundradena betecknades som magi – eller närmare bestämt som trolldom, förgörning, vidskepelse, signeri, häxeri och spådom – var av många slag. Det juridiska magibegreppet innefattade tre typer av magiska handlingar: magisk skadegörelse, oskadlig magi och förbund med djävulen. Dessa typer av handlingar definierades i lagen som brottsliga och ledde till rättsliga anklagelser.
I tidigare forskning är det i första hand den skadliga magin och djävulsförbunden som tilldragit sig intresse, medan den oskadliga magin i regel behandlats ytligt och kortfattat och mest som ett mindre intressant bihang till de stora dramatiska häxprocesserna.
– Utifrån mitt perspektiv är istället inställningen till den oskadliga magin mest intressant att diskutera. Där finner man de tydligaste skillnaderna mellan olika grupper och även de mest markanta ambitionerna från myndigheternas sida att förändra folkliga föreställningar och uppfattningar.
Den uppfattning som framträdde i exempelvis lagstiftning, domar och predikningar var entydigt negativ. Magi kategoriserades som något ont och otillåtet. Om detta var kyrkliga och världsliga myndigheter samt bildade män i allmänhet överens. All magi hade sitt ursprung hos djävulen.
De uppfattningar som framträder hos allmogen överensstämmer i vissa avseenden med myndigheternas inställning. Folk i allmänhet verkar ha hållit med om att magisk skadegörelse var något ont, farligt och straffvärt.
– Men när det handlade om sjukdomsbot, återskaffande av förlorade ägodelar och liknande, gick åsikterna tydligt isär. De rättsliga anklagelserna om oskadlig magi togs i regel upp av länsmän, präster och andra myndighetspersoner. De som beskylldes uttryckte ofta förvåning över anklagelsen och bedyrade att de inte menat något ont eller inte vetat om att det var förbjudet.
En del försvarade sina handlingar och argumenterade för att de hade rätt. De starkaste argumenten var att de fått sin magiska förmåga från Gud och att de verkade för sina medmänniskors bästa, utifrån kristen kärlek till nästan.
– Eftersom åsikterna gick isär ansträngde sig myndigheterna särskilt intensivt för att övertyga de anklagade och folk i gemen om att oskadlig magi verkligen var något ont. I 1500- och 1600-talens lagstiftning skärptes straffen för oskadlig magi, som i vissa fall belades med dödsstraff. Här finns ett klart samband med reformation och motreformation som tillspetsade religionskonflikterna i stora delar av Europa.
Samtidigt upplöstes i lagtexten mer eller mindre gränserna mellan olika typer av magi genom att benämningar som trolldom, vidskepelse och signeri radades upp osorterat och svepande betecknades som djävulskap.
– Jag tror dock inte att myndigheterna var så framgångsrika i jakten på personer som sysslade med magi. Några massiva attacker sattes inte in, man åtalade dem man fick tag i och passade under rättegångarna på att undervisa folk om den rätta tron.
En viktig anledning till att den oskadliga magin i särskilt hög grad utsattes för myndigheternas ogillande var förmodligen att den i praktiken utgjorde det svåraste hotet mot den officiella religionen.
– Av utövarna framställdes den oskadliga magin ju gärna som ett uttryck för fromhet och kristen kärlek till nästan. Som jag antytt tidigare hävdade en del kloka gummor och gubbar till och med att de fått sin kunskap från Gud. Tillvägagångssättet var ofta kristet färgat, exempelvis då man använde kristna böner eller i ritualer anspelade på kyrkliga förrättningar.
Den oskadliga magin låg alltså på flera sätt nära den kristna religionen men utan att vara kontrollerad av prästerskapet. Istället innebar den att lekmän efter eget huvud tolkade, formade och utövade ritualer och läsningar med religiös anknytning.
I vissa fall utmanade den oskadliga ma- gins utövare till och med den officiella definitionen av kristen religion. Därför uppfattades den troligen av myndigheterna som en hotfull konkurrent till kyrkan och den officiella religionen.
Sverige under 1600-talet kan betecknas som en teokrati med hårda straff för vit, oskadlig, magi. Under det följande århundradet fortsatte den andliga och världsliga överheten att stämpla den vita magin som ett brott, men tvivlet på fenomenet hade börjat få fäste i vissa kretsar.
– Man kan observera en början till ett förändrat synsätt i de bildade skikten, bland de ämbetsmän och kulturpersoner som var påverkade av upplysningstankarna och sekulariseringsprocessen. Det är dock ingen som ställer sig upp och helt avfärdar magin. Istället förvisas fenomenet successivt till det förgångna, ut i marginalen.
I en intressant tidningsdebatt på 1780-talet mellan den mystik kritiske skalden Johan Henrik Kellgren och swedenborgaren Johan Tybeck hävdade den sistnämnde att vidskepelsen numera var borta ”ur den tänkande världen” och endast kunde återfinnas ”i barnsagor och vissa kvarlevor hos allmogen”.
Samtidens problem bestod enligt honom inte alls i någon utbredd vidskepelse utan i det ensidiga intresset för förnuftet på det andligas bekostnad.
– Tybeck såg således inte sin egen verksamhet som vidskeplig och ville på intet sätt jämställa den med allmogens magi. Likaså såg frimurarna sin mystiskt experimentella verksamhet som vetenskaplig. Här kan man skönja ytterligare ett konflikttema kring den vita magin.
– Frimurarna betecknade sin mystik som en vetenskap. En central person i detta sammanhang är Gustav III, som genomförde lagändringar för att avkriminalisera den skadliga magin men lät den oskadliga magin stå kvar som ett brott. Samtidigt var kungen själv involverad i den mystik som frimurarna utövade.
Gustav III lät sig också spås av den kända spådamen mamsell Arvidsson. Spådomarna tillhörde den kategori av magiska handlingar som kungen lät bli att avkriminalisera, nämligen vidskepelsen. Han utövade alltså själv magi som var straffbar enligt lag. Hur kan man förklara den här motsättningen? En möjlighet Linda Oja anger är att Gustav III inte alls fick det att gå ihop och att den yttre motsägelsen motsvarades av en inre. En annan möjlighet hon pekar på är att den sociala dimensionen var avgörande.
– Det som var förbjudet för en bonde gick an i högre sociala skikt. I vissa fall, som kungens besök hos mamsell Arvidsson, kan magin ha setts som ett spännande tidsfördriv för societeten, en form av nöje eller underhållning. Efter en bättre middag kunde man bjuda in en magnetisör för litet förstöelse, som idéhistorikern Karin Johannisson skriver om i sin avhandling Magnetisörernas tid.
Magi som nöje tyckte man sig kunna tilllåta sig i de högre klasserna, eftersom man på grund av sin utbildning och sitt förnuft kunde se den just som ett nöje.
Däremot kunde man inte lita på att allmogen hade samma distans till det magiska. De kunde ta magin på allvar och skulle därför avhållas från sådan verksamhet. Och skälet var att religionen, och därmed samhällsordningen, inte skulle äventyras.
Religionen fungerade fortfarande på Gustav III:s tid som ett sammanhållande kitt i samhället och den uppfattningen gällde nog i de flesta europeiska länder under 1700-talet. Inte ens de mest radikala upplysningsmännen i Frankrike ville avskaffa religionen för folket. Den var ett viktigt politiskt instrument för att hålla massan i schack, ansåg till exempel Voltaire.
Den framstående svenske juristen David Nerman Ehrenstråhle resonerade på ungefär samma sätt. Han hävdade att magin skadar religionen och därmed bandet mellan överhet och undersåtar.
– Man kan kanske tycka att detta var ett spel från makthavarnas sida, men av allt att döma var oron uppriktig. Många var rädda att samhället skulle ta skada när religionen hotades, och det trodde man skulle hända när folk hängav sig åt den vita magin, säger Linda Oja.
Thorsten Sandberg är journalist.
