Einar Åbergs bokhandel i Stockholm 1941.

© Karl Sandels samling/IBL

Einar Åbergs judehat ledde till hetslagen

Einar Åberg var lika rabiat som outtröttlig i sitt judehat. Nästan på egen hand förvandlade han Sverige till ett internationellt nav för spridning av antisemitisk propaganda. För att stoppa honom skapades 1948 en ny lag, känd som Lex Åberg.

3 augusti 2018 av Eskil Fagerström

År 1941 var den tyska krigsmaskinen ännu obesegrad och i Sverige fanns nazismen överallt i samhället med partier, intressegrupper, förlag och tidskrifter. Den 51-årige skribenten och bokhandlaren Einar Åberg var veteran i dessa kretsar. 

Hans käpphäst – ja, livsuppgift – var att upplysa Sverige och världen om »den judiska faran«. »Svensk, giv det rätta svaret härpå: anmoda vänligt men bestämt Jahves utvalda folk att fortast möjligt lämna även vårt land. Svenskmannaandan fordrar det«, uppmanade han i sin skrift »Judarna och moralen«, utgiven just detta år.

Till att börja med skulle rikets gränser – i en tid då judeförföljelserna accelererade i Europa – omedelbart stängas för judar. De judiska individer som fanns i Sverige skulle ges ett särskilt datum då de måste vara ute ur landet. Då skulle de också ha avsagt sig sitt svenska medborgarskap. 

Om någon stannade längre än detta datum »ha de därmed lämnat sitt medgivande till att undergå omedelbar sterilisering«. Fort skulle det gå också. »Det hela bör ske så snart som möjligt, senast 1945«, skrev Åberg.

Kanske var det stämningen just året 1941 som fick Einar Åberg att ta nästa steg i sin oförtröttliga kampanj. Nu, när nazisterna var Europas herrar, fanns det ingen anledning att smyga med sina åsikter. Han hyrde en liten butikslokal i hjärtat av Stockholm. Tvärs över skyltfönstret satte han upp en skylt: »Judar och halvjudar äga icke tillträde.«

De första judarna till Sverige på 1500-talet

De allra första judarna bosatte sig i Sverige redan på 1500-talet, men antalet var länge ytterst begränsat; det rörde sig om ett par hundra personer. 

Det tidiga 1800-talet innebar dock en förändring, i och med att fattiga judar började emigrera till Sverige från Ryssland och Polen. Denna nya grupp skilde sig från de äldre, borgerliga judiska familjerna i de stora städerna och kallades allmänt för »tiggarjudar«. Många av dem försörjde sig som kringvandrande försäljare, gårdfarihandlare. De möttes med stor misstänksamhet, och denna form av invandring stoppades med tiden genom lag.

Nationalsocialisternas högkvarter i Stockholm 1933 låg i hörnet av Tegnér- och Döbelnsgatan.

© TT

Svenska antisemitiska förbundet 1899 

Med den nya svenska författningen 1870 fick Sveriges judiska minoritet fulla medborgerliga rättigheter. Ännu utgjorde de en mycket liten grupp: bara 1 836 personer berördes. Men trots att gruppen var så liten – och synnerligen väl integrerad i samhället – växte sig de antisemitiska stämningarna i landet allt starkare under 1800-talets sista år. 

1899 bildades Svenska antisemitiska förbundet, som skulle få flera efterföljare. Den moderna antisemitiska retoriken började nu höras i Sverige: Judarna låg bakom både den rysliga socialismen och kapitalismen – och deras mål var världsherravälde, hette det.

Handelns organisationer gick i bräschen; många av deras företrädare retade sig särskilt på gårdfarihandlarna. De etablerade köpmännen bildade Sveriges Minuthandlares Riksförbund som snart började bedriva kampanjer som pekade ut judar som ohederliga och näriga.

Einar Åberg och Sion vises protokoll

Under 1920-talet var rasideologiska idéer accepterade på många håll i samhället, inte minst på universiteten. I denna anda bildades flera sällskap, en sorts förelöpare till 1930-talets nazistpartier. 

Det var också i början av 1920-talet som den då drygt trettioårige stockholmaren Einar Åberg för första gången läste och fångades av skriften »Sions vises protokoll«. Åberg hade inte haft någon större framgång i livet utan hankat sig fram som butiksbiträde, soldat och på diverse kontorsjobb. Någon egen familj hade han inte.

Läsningen av »Sions vises protokoll« blev ett uppvaknande för Åberg. Av skriften framgick det tydligt, menade Åberg, hur den »judiska rasen« konspirerade för världsherravälde. Snart började han ge ut egna små skrifter i ämnet. De fylldes med hatpropaganda: judarna var mordiska, svekfulla, snåla, lömska och hyste ett outsläckligt hat mot resten av mänskligheten. Svenskarna måste vakna innan det var för sent, resonerade han.

Nazisten Carlberg anställde Åberg

I början av 1930-talet bildades efter tysk förebild de första svenska nationalsocialistiska partierna. En förgrundsgestalt var officeren och nationalsocialisten Carl Ernfrid Carlberg, vars förmögenhet finansierade en stor del av de svenska nazisternas propaganda. Carlberg drev Svea Rikes bokhandel i Stockholm, och där anställde han 1931 Einar Åberg som bokhandlarbiträde.

År 1933 var ett märkesår för nazismen i Europa, året då riksdagshuset i Berlin brann och Hitler tog makten. I Tyskland uppmanade nazisterna snart till bojkott av butiker som ägdes av judar, den judiska minoriteten stängdes av från offentliga ämbeten. I Sverige bildade Sven-Olov Lindholm och hans anhängare Nationalsocialistiska Arbetarepartiet, som snart blev Sveriges ledande nazistparti.

Svenska nazister gör Hitlerhälsning 1933.

© TT

Arbetade för tidskriften Nationen

Just 1933 var också året då Einar Åberg fann sin särskilda nisch som den svenska antisemitismens stora propagandist. Hans många flygblad och stridsskrifter började spridas i växande upplagor. Året efter gav hans förlag ut den bok som omvänt honom själv elva år tidigare. 

»Sions vises protokoll« är en förfalskning som utger sig för att vara ett protokoll från en judisk konferens, där judarnas egna planer för världsherravälde »avslöjas«. Dokumentet blev den kanske enskilt viktigaste propagandatexten för den moderna antisemitismen.

Under åren 1934–36 arbetade Åberg i redaktionen för den nationalsocialistiska tidskriften Nationen, med kontor på Drottninggatan 52 i Stockholm. Upplagan låg på runt 5 000 exemplar. 

Nationen, som utgjorde en slags svensk motsvarighet till de tyska Der Stürmer och SS-tidskriften Das Schwarze Korps, gav ut en stor katalog över svenska judiska familjer, Semi-Gotha. Åberg låg också bakom ett stort biografiskt verk över alla mer framträdande svenska judar, Die Machtstellung der Juden in Schweden.

Han arbetade även som skribent för ett antisemitiskt och »nationellt« nyhetsblad, Svea Rike. Dess idé var, med redaktionens egna ord, att tillhandahålla »sådant nyhetsmaterial som av de antinationellt inställda stora officiella nyhetsbyråerna undertryckes« och dess huvuduppgift »att väcka allt Sveriges folk till medvetande om den oerhörda fara, som hotar från den internationella judendomen.«

Einar Åbergs bokhandel

När bokhandeln på Beridarebansgatan i Stockholm öppnade 1941 tilltog uppmärksamheten kring Einar Åbergs person och gärning. Texten i skyltfönstret ledde flera gånger till bråk, och Åberg dömdes till böter för förargelseväckande beteende. Efter domen bytte han ut den gamla skylten mot en där det stod »Endast svenskar äga tillträde«.

Samma år, 1941, grundade han också Sveriges antijudiska kampförbund, vars huvudmål var »judendomens totala förintelse i Sverige«. I praktiken ingick nästan bara grundaren själv i förbundet, men organisationen stod som avsändare för de många skrifter som Åberg publicerade. 

Två teman återkom: att judarna var i centrum för en världsomspännande konspiration, och att antisemitism inte var fråga om hatpropaganda utan en form av självförsvar. Från Tyskland fick han gratis upplagor av propaganda som han lät skicka ut till inkallade svenska soldater. Adresserna hade han fått fram genom att skriva upp adresser som angavs i radions hälsningsprogram.

I fönstret till sin lokal på Beridarebansgatan 25 (nuvarande Sergelgatan) i Stockholm satte Einar Åberg (infällt porträtt) i oktober 1941 upp skyltar med antisemitiskt budskap.

© Karl Sandels samling/IBL

Motion mot antisemitisk propaganda

Åbergs energi tycktes obegränsad – och han var inte rädd för konfrontation. Under 1943 och 1944 hängde han på sig skyltar på rygg och mage och vandrade runt på Stockholms gator och delade ut flygblad. »Judarna äro krigets upphovsmän och anstiftare«, löd hans paroll. Den allt råare och mer synliga antisemitiska propagandan fick till slut politikerna i riksdagen att reagera. 

1942 motionerade socialdemokratiska och folkpartistiska riksdagsledamöter i frågan. Antisemitisk hetspropaganda hade blivit allt vanligare i Sverige, argumenterade de. Ja, i vissa kretsar hade propagandan tagit sig uttryck »som vi tidigare skulle ha betraktat såsom fullkomligt uteslutna i en kulturstat som Sverige«. Som ett flagrant exempel tog motionen upp Einar Åbergs skylt i bokhandelsfönstret. Åberg måste stoppas.

Motionen blev inledningen på ett utdraget lagstiftningsarbete. Det fanns ett brett stöd för ett skydd för den judiska befolkningen, inte minst sedan allt mer blev känt om det pågående folkmordet i Nazityskland. I Sverige engagerade särskilt frågan om de norska judarnas öde.

Lagförslag om hets mot folkgrupp 

Efter två år fanns ett färdigt förslag till ny lag. Den innehöll ett nytt brott, kallat »hets mot folkgrupp«. Lagen tog sikte på handlingar som vände sig till allmänheten, som när någon som talar till en folksamling eller sprider propaganda vilken pekar ut en viss grupp.

När förslaget skickades på remiss mötte det dock oväntat hårt motstånd. Några instanser menade att det inskränkte yttrandefriheten, andra att lagen riskerade att få den judiska befolkningen att framstå som en privilegierad grupp, vilket kanske skulle kunna öka snarare än minska hatet mot den.

1948 var det dags för riksdagen att rösta om lagen. Nu var kriget slut, nazismen besegrad och sanningen om Förintelsen uppdagad. Ändå var det inte självklart att förslaget skulle komma att antas. Bland annat tvekade den socialdemokratiska justitieministern Herman Zetterberg och utrikesminister Christian Günther. »Det finns knappast någon antisemitism i Sverige«, menade Günther. Återigen skulle dock Einar Åbergs gärning spela en avgörande roll.

Einar Åberg ansåg att Förintelsen var en bluff och att judarna låg bakom andra världskriget. En grupp barn vid befrielsen av Auschwitz 15 april 1945.

© Ullstein/IBL

Åberg förnekade Förintelsen

Krigsslutet och Nazitysklands fall rubbade inte Åbergs övertygelser. Världen må vara förändrad, men hans antisemitism var intakt. Ja, själva kriget var judarnas fel, en gigantisk antitysk komplott, argumenterade han. Detsamma gällde Förintelsen – den var en propagandabluff, iscensatt för att väcka sympati för judarnas sak, enligt Åberg.

I sin skrift »Avslöjad judendom«, publicerad 1945, lade han ut texten. »Judar äro ockrare«; »Judarnas hemska hat mot icke-judarna«; »Judarna och den vita slavhandeln«, löd några av kapitelrubrikerna.

Medan rättegångarna i Nürnberg ställde ledande nazister inför rätta och de fasansfulla sanningarna om Förintelsen skakade världen, satt Åberg hemma i villan i Sollentuna och fyllde kuvert efter kuvert med propaganda. 

Snart dök hans flygblad upp i bland annat USA, Storbritannien, Frankrike, Holland och Tyskland. Resa kunde han däremot inte – liksom många andra ledande svenska nazister nekades han pass.

Omfattningen av hets per postorder blev med tiden ett diplomatiskt problem för Sverige. Den typ av propaganda han gav ut var olaglig i många länder – hur kunde Sverige tillåta att den fortsatte att spridas? Svenska ambassader uppvaktades gång på gång av judiska organisationer, till exempel American Jewish Committee i New York, som krävde ett stopp för utskicken.

Lex Åberg antogs 1948

De var med sådana incidenter i färskt minne som riksdagsledamöterna 1948 röstade igenom den nya lagen om hets mot folkgrupp. Den blev snart känd som Lex Åberg.

Politikernas förhoppningar om att kriminaliseringen av hatpropaganda skulle stoppa Åberg kom snart på skam. Visserligen dömdes han under främst 1950-talet gång på gång för både tryckfrihetsbrott och hets mot folkgrupp, men straffen var genomgående milda. I samband med en av de tidigare rättegångarna genomgick han en sinnesundersökning. Han konstaterades dock vara frisk i lagens mening.

Två gånger dömdes Åberg till fängelse i ett par månader, men övriga fjorton domar renderade bara bötesstraff. Villan i Norrviken fortsatte att vara ett globalt nav för spridning av antisemitisk litteratur. »Den antisemitiska propaganda som Einar Åberg i sina pamfletter sänder ut över världen är ett av de största problemen för judarna i dag«, konstaterade Siegfried Roth, generalsekreterare i World Jewish Congress, i juni 1954.

Hitlerhälsningar under en vitmakt-konsert i Stockholm.

© Per-Olof Sännås/TT

Fortsatte sprida antisemitisk propaganda

Skrifterna översattes till nio språk och hade distributörer i åtminstone tjugosex länder, något som blev en återkommande huvudvärk för svenska ambassader utomlands. Vid en razzia 1960 hos den nynazistiska organisationen Nationaljugend Deutschlands i Berlin beslagtogs till exempel flera av Åbergs publikationer. 

Några år senare hörde svenska ambassadören i Mexiko av sig till utrikesdepartementet. Man hade påträffat flygblad och broschyrer på spanska i landet, utgivna av Åberg. 

En annan person som fälldes för hets mot folkgrupp var för övrigt Åbergs gamle välgörare Carl-Ernfrid Carlberg, som i slutet av 1950-talet låtit distribuera antisemitisk hatpropaganda till skolbarn i Stockholmstrakten.

Till slut fick dock ålder och sjukdom även Sveriges meste antisemit att dra ner på takten. År 1964 skickade Einar Åberg, som nu hunnit bli 74 år gammal, ut ett pressmeddelande där han förklarade att han på grund av sjukdom tvingade upphöra med sin »upplysningsverksamhet«. Sex år senare avled Åberg.

Nynazister säljer Åbergs hatskrift

I dagens högerextremism är antisemitismen inte full så framträdande. Hatet har vänts mot muslimer, homosexuella och socialister. Men en snabb sökning visar att Åberg, denna hatets pionjär och kolportör i Sverige, inte är glömd.

På nynazistiska Nordiska motståndsrörelsens sajt Nordfront fanns 2017 flera artiklar om hans gärning. Här kallas han »antisionist«, och den lag som fick hans namn påstås ha tillkommit för att »skydda judiska intressen från kritik«. I webbshopen går det att köpa ett eget exemplar av hans hatskrift »En anklagelse« från 1934.

En som ägnade intresse åt Einar Åbergs gärning var författaren och journalisten Stieg Larsson, känd för böckerna i »Millenium«-serien. I en text från 1999 tecknar han en mörk bild av en ny våg av europeisk antisemitism, kraftigare och farligare än 1950-talets isolerade exempel.

»Einar Åberg kan också tjänstgöra som mätare på att en vindkantring faktiskt ägt rum«, skriver Stieg Larsson. »Mot bakgrund av den flodvåg av antisemitiska budskap som i dag väller över Europa i form av vit makt-musik, tidningar, radioprogram och videofilmer framstår Åbergs antisemitiska nidskrifter som nästan harmlösa.«

Publicerad i Populär Historia 1/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också