Myten om inkvisitionen
Madrid, lördagen den 20 januari 1624: En hög tribun har rests på Plaza Mayor. Det Heliga Officiet marscherar i procession med ett korsprytt standar för att inleda ceremonin. Nästa dag tillbringas hela förmiddagen med att hålla mässor vid tribunen ”för den anklagades omvändelse, utrotandet av kätteriet och upphöjandet av vår heliga katolska tro”. Minst 40 000 människor faller på knä. På eftermiddagen förs den anklagade, som vägrar bekänna, runt bland massorna. Ingen vill besudla sig genom att leda mulan som han surrats fast på. Efter en bön och uppläsandet av ett långt utdrag ur rättegångshandlingen förs han ut ur staden till platsen för bålet, medan folket i berusad stämning sjunger: ”Länge leve vår heliga katolska tro och död åt kätteriet!”
Offret var en munk vid namn Benito Ferrer, som mot sitt nekande påstods ha vanhelgat den heliga nattvarden. Scenen motsvarar den bild vi i allmänhet har av inkvisitionens tidevarv. Men enligt den moderna forskningen rör det sig om en undantagshändelse. 1624 hade den blodigaste tiden av inkvisitionen passerat.
Under perioden från 1478 dömdes i Spanien åtskilliga tusen kättare, de flesta kristna judar (conversos), till döden, anklagade för att ha återfallit till sin ursprungliga religion. Mest beryktad var den antisemitiske inkvisitorn Tómas de Torquemada, en ivrare som själv kom från en converso-familj. Men ser vi på hela den period under vilken den katolska inkvisitionen existerade, var den i själva verket inte så blodtörstig som vi i det protestantiska Norden föreställer oss. Av allt att döma blev dödsstraff med tiden sällsynta. Inkvisitorerna, som var juridiska experter på kanonisk rätt, kunde också visa prov på långtgående rättrådighet och juridisk grundlighet. Och tortyr utövades mer återhållsamt än vad den gängse bilden ger vid handen.
En typisk vrångbild ligger i hur vi tolkar ordet autodafé. Enligt Svenska akademiens ordlista betyder ordet ”inkvisitionens bestraffning av otrogna mm., kättarbål; äv. bildl”. Men auto-da-fé är en portugisisk sammansättning som rätt och slätt betyder ”troshandling”. Den har inget med själva bestraffningsakten att göra, och tolkningen ”kättarbål” är vilseledande. Autodafén är den ceremoni som föregår bestraffningen, av vad slag den vara må. Den har närmast som syfte att få den anklagade att återvända till trosfållan och visa åskådarna hur kyrkan förbarmar sig över vederbörande. Ska vi vara vanvördiga kan vi säga att autodafén var ett uppbyggligt PR-jippo för trons sak.
Om man mäter inkvisitionens metoder utifrån modernt rättstänkande, kan vi inte godkänna dem. Till exempel var vittnena mot den anklagade alltid anonyma, och den försvarare som ställdes till den anklagades förfogande kan inte jämföras med våra advokater. I gengäld kunde den anklagade föra fram vittnen för sin sak. Omvänd bevisbörda gällde: det gällde att bevisa sin oskuld. Däremot var inkvisitionstribunalernas metoder näppeligen värre än de rent världsliga domstolarnas på sin tid – och säkerligen inte mer godtyckliga än dem som tillämpats och tillämpas i 1900-talets polisstater. En amerikansk expert, John Tedeschi, menar att inkvisitionen rentav var en föregångare ifråga om rättsliga reformer.
Syftet med inkvisitionen var först och främst att slå vakt om de katolska trossatserna, när de hotades av kätteri, andra religioner eller fritänkeri. Dess historia sträcker sig tillbaka till medeltiden, då hela Europa i religiös mening lydde under påven och Rom. Inkvisitionen infördes av påve Gregorius IX 1231, och 1252 godkände Innocentius IV tortyr som påtryckningsmedel för att framtvinga namn och bekännelser. Redan då stadfästes att kyrkan skulle göra den rättsliga utredningen och avkunna domen, medan de världsliga myndigheterna hade att verkställa den – onekligen skenheligt. Den medeltida inkvisitionen utövades över hela Europa. I Skandinavien fanns inkvisitorer under en kort period, men de verkar inte ha haft någon praktisk betydelse.
Nutida forskning intresserar sig mer för inkvisitionen under vad man kallar tidigmodern tid, grovt räknat från och med 1500-talet. Från den här perioden är det lättare att få tillgång till någorlunda statistiskt tillförlitligt källmaterial, medan källorna för medeltiden är ytterst fragmentariska.
Från och med 1500-talet är inkvisitionen inte längre en enhetlig företeelse utan måste delas upp i tre regioner: Italien, Spanien och Portugal. Den så kallade romerska inkvisitionen arbetade genom provinsiella inkvisitionsdomstolar efter anvisningar från Heliga Officiet i Vatikanen. I Spanien och Portugal tillkom en central ledning för de lokala domstolarna. Norra Europa dominerades av de kraftfulla protestantiska rörelserna; dit nådde inte längre inkvisitionens arm. Efter 1530 upphörde den medeltida inkvisitionen att fungera norr om Alperna och Pyrenéerna.
År 1478 utfärdade påve Sixtus IV en bulla, där han bemyndigade inkvisitionen i det vidsträckta spanska väldet. Kyrkan och den spanske kungen tillsatte gemensamt en särskild generalinkvisitor i Madrid. De iberiska staterna hade börjat bygga upp sina världsimperier, vilket betydde att inkvisitionsdomstolar upprättades inte bara i moderländerna utan även på olika platser i Latinamerika, Kanarieöarna och – i Portugals fall – ända borta i indiska Goa.
Den spanska inkvisitionen har rykte om sig att ha varit särskilt drakonisk. Denna bild nyanseras emellertid av forskning som bland andra Gustav Henningsen, etnolog vid Dansk Folkmindesamling, gjort under senare decennier. Tidigare forskning har först och främst inriktat sig på den stora judiska minoritet som till stor del övergått till kristendomen men sedan anses ha återfallit till sin ursprungliga religion. Vidare också protestanterna, framför allt invandrade och utlänningar från norr, samt den moriska minoritet som understundom behållit sin muslimska religion. Slutligen också mystiska sekter som los alumbrados, vilka påminner om de tyska pietisterna.
Judarna hade funnit en fristad i Spanien, sedan de ansetts icke önskvärda i norra delen av Europa. Tillsammans med morer och kristna bildade de ett samhälle där olika religioner levde i fredlig samexistens. Under Ferdinands och Isabellas regim slogs denna harmoni sönder. Judarna förföljdes alldeles särskilt, hundratusentals fördrevs. Så småningom ebbade dock förföljelsen ut.
Men inkvisitionens historia är längre än så, och målgrupperna skiftar. Domstolarna kom alltmer att ägna sig åt delitos menores, småbrott mot den kanoniska lagen, som till exempel hädelse, diverse svartkonster och trolldom samt beteenden som inte överensstämde med kyrkans uppfattning, framför allt sexuella avvikelser. Från och med 1570 försökte kyrkan genomdriva att sexuellt umgänge före äktenskapet skulle betraktas som ett brott mot dess lära. Detta nyttjade inkvisitionsdomstolarna till att mästra framför allt bondeklassen, där man utvecklat en fri syn på saken.
Den portugisiska inkvisitionen har det bästa källmaterialet. Å andra sidan är den dåligt utforskad. Mest forskning har bedrivits på den spanska. Visserligen har en del rättsmaterial försvunnit under tidernas lopp, bland annat under Napoleons invasion, men kvar finns relaciones de causas, korta sammanfattningar av alla rättsprocesser som bedrivits i de lokala domstolarna. Dessa rapporter skickades till överdomstolen i Madrid, och var en förutsättning för att domstolarnas ämbetsmän skulle få ut sina julgratifikationer (därför var de måna om att skriva dem). Gustav Henningsen och hans kollega Jaime Contreras har haft ett styvt jobb med att gå igenom 44 000 sådana relaciones, från 1540 till 1700. Deras slutsats är att cirka 40 procent handlar om avvikande trosriktningar, medan hela 60 procent gäller delitos menores av ”gamla kristna”.
Dessa innefattade emellertid en bred skala, och inkvisitorerna bedrev sitt arbete med pedantiskt nit. Ordet inkvisition kommer av latinets inquirere (undersöka), vilket betonar att man aktivt letade efter potentiella syndare. Reste de runt i sina landamärer kunde de också hitta ett och annat, inte minst erotiska förseelser. Det gällde bland annat präster som gjorde närmanden mot biktande ungdomar.
Understundom slås man av domarnas mildhet. I ett fall hade en 18-åring deltagit i avancerade djävulsbesvärjelser och svart magi, innefattande homosexuell kontakt och blodsoffer av djur, men han släpptes fri på grund av sin låga ålder. Tortyr förekom i materialet endast i 10 procent av fallen, och antalet dödsdomar uppgår till 1,8 procent.
De som straffades med döden var bland andra fritänkare, som vägrade att vika en tum i sina mot kyrkans dogmer stridande uppfattningar. Ett sådant fall fanns i det spanskstyrda Sicilien. Men den anklagade hamnade inte på bålet omgående, utan först sedan flera av Palermos ansedda teologer försökt tala mannen till rätta. Detta ledde dock ingenstans, och man konstaterade beklagande att man tvingades straffa den motspänstige med döden. En annan grupp som understundom hamnade på bålet var faktiskt falska vittnen.
Straffskalan varierade, från böneövningar till flera års arbete på galärerna. Men värst, menar Henningsen, var det stigma som den straffade behäftades med i sin sociala omgivning. Han eller hon fick inte inneha offentliga ämbeten, inte rida, inte bära smycken eller vapen.
Brännmärkningen smittade av sig på familjemedlemmar och efterkommande. En man som sökte statstjänst (inklusive kyrklig) fick inte ha haft en förfader som dömts av inkvisitionen. Han skulle heller inte vara jude eller ha judiska anor i tre till fyra generationer bakåt. Denna bestämmelse, som inkvisitionen egentligen inte har att skaffa med, började tillämpas 1547 och påminner om nazisternas nürnberglagar.
Gustav Henningsen, internationellt erkänd expert på häxförföljelsernas historia, har genom sina studier i Spanien även kunnat krossa den myt som säger att inkvisitionen visade ett särskilt intresse för kvinnor som anklagats för häxkonster. Intresset fanns, men inkvisitorerna betraktade påståenden som att en kvinna kunde framkalla sjukdomar och missväxt med yttersta skepsis. Mycket få fall av häxdomar förekommer i inkvisitionens Sydeuropa. Däremot brändes ”häxor” i stor omfattning i norra Europa: i Danmark så många som cirka 1 000, i Sverige något färre. Men enligt Henningsen dömdes under den tidigmoderna inkvisitionen i Spanien endast 58, i Italien 36 och i Portugal 1 ”häxa”.
– Inkvisitionens krav på bevis var faktiskt ”häxornas” räddning, säger Gustav Henningsen. Ett sådant ”skyddsnät” fanns inte i övriga Europa.
Totalt brändes cirka 50 000 påstådda häxor, varav hälften bara i Tyskland. Slutsatsen ligger nära till hands att det är i de protestantiska länderna som häxförföljelsen är som starkast. Men Gustav Henningsen vill inte se saken ur ett trosperspektiv. Det handlar snarare om rättsväsendets uppbyggnad. Är det de lokala domstolarna som själva avgör om en kvinna ska straffas för häxeri, så ligger hon illa till. Finns däremot centrala rättsinstanser som Madrid, kan fallet omprövas med större rättslig ackuratess. Samma sak gäller den protestantiska överdomstolen Parlement de Paris. Flest häxbål brann i Schweiz, ett decentraliserat land med många lokala lekmannadomstolar. Häxjakten var lika intensiv i reformerta som i katolska regioner.
I Spanien ökade antalet mål markant under senare delen av 1500-talet, med en topp kring 1600. Så småningom ersattes fanatismen av byråkrati, och inkvisitorerna visade allt mindre vilja att företa inspektionsresor. Detsamma kan sägas om inkvisitionen i Italien, men materialet har inte varit lika väl utforskat som i Spanien. Överblicken störs av att det här märkligt nog inte finns några relaciones de causas. Man får gå till Venedigs, Milanos eller någon av de andra stadsstaternas domstolshandlingar, av vilka många gått förlorade.
Den romerska inkvisitionen upprättades först 1542 av påve Paul III. Syftet var att bekämpa protestantismen. Det finns regionala skillnader: protestanterna förföljdes mer i norra Italien medan man i söder snarare inriktade sig på muslimer. När man fått bukt med kätteriet, fokuserades inkvisitionen – liksom i Spanien – på delitos menores, däribland olaglig svart magi. Men det var inte häxkonster det handlade om, utan övervägande om män som bedrev svartkonster för sådana naiva syften som att vinna en viss kvinnas kärlek, rikedomar eller att bli ”skottsäkra”. Dessutom förbjöds oönskade skrifter, till exempel Galileis, men också sådana med pornografiskt innehåll.
Den kollektiva förföljelsen av stora minoriteter var starkast i Spanien, men den romerska inkvisitionen har med skäl blivit beryktad för rättegångar mot fritänkare som Giordano Bruno och Galileo Galilei. Bruno fick bestiga kättarbålet så sent som år 1600, detta på uttrycklig önskan av påve Clemens VIII.
Under 1700-talet, upplysningens århundrade, blev den sydeuropeiska inkvisitionen alltmer passiv. Även om den romerska inkvisitionen formellt avskaffades först i början av vårt sekel, minskade antalet mål från och med slutet av 1700-talet. Politiska omvälvningar i Spanien och Portugal ledde till att inkvisitionsdomstolarna på Iberiska halvön avskaffades i början av 1800-talet.
I ett herdabrev 1994 efterlyste påven – i en anda av botgörelse – ett symposium där världens alla experter på inkvisitionen, troende såväl som icke-troende, skulle komma till vetenskapliga konklusioner om hur dess historia rätteligen ska skrivas. Sammankomsten ägde rum i november 1998.
Men Vatikanen har fördenskull inte upphört med sina kätteriärenden. Flera präster världen över har tvingats lämna kyrkan på grund av att deras ämbetsutövning inte ansetts tillfredsställande. Den gamla inkvisitionen, som upphörde 1908, har ersatts med ”Kongregationen för trosdoktrinen”. Bland annat har den antikommunistiske påven störts av de så kallade befrielseteologerna i Brasilien och Mellanamerika.
Folke Schimanski ingår i Populär Historias redaktion.
Att läsa: The Inquisition in Early Modern Europé Redaktörer Gustav Henningsen och John Tedeschi; Häxornas advokat Gustav Henningsen.
