Mord i Vatikanen: Perspektiv på renässansen
Renässansen förändrade människans självsyn. Hon var inte längre ett passivt offer, dömd att uthärda sitt eget öde. Tvärtom – hon var själv skapare! Sin egen lyckas smed! Om hon verkligen kände detta, denna nya frihet, är det kanske inte så besynnerligt att den kraften sökte sig alla möjliga utlopp, onda som goda. Många under den här epoken tycks ha levat som om de drömde – utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Religionens ledare föregick med dåligt exempel. Under den mest lysande av tidsåldrar inföll också en värdenas inflation.
Året var 1492. I det allt mäktigare Spanien hade alla otrogna – araber och judar – just fördrivits. Columbus hade sänts iväg för att leta efter en västlig sjöväg till Indien. Och för andra gången tävlade en spanjor om påvestolen.
Rodrigo Borgia hade inga svårigheter att med guld och löften inhandla de röster han behövde bland Roms korrupta kardinaler. Han blev Alexander VI.
Den nye påven var känd för att vara politiskt smart, häftig till humöret och lögnaktig. Det var i dessa tider goda egenskaper för en man som åstundade världslig makt. Och för det kyrkliga hade han inget till övers.
Men så inträffade något, som sånär kunde ha gjort påven god. En av hans älskade söner mördades. Alexander sörjde och avgav en rad löften – bland annat att sända bort sina övriga barn, som hade en outsläcklig törst efter privilegier.
Detta var inget nytt, nepotism var vanligt inom kyrkan. Alexander hade själv utnämnts till kardinal av sin morbror, påven Calixtus III. Och den påve som närmast föregått Alexander, Innocentius III, var den förste som officiellt erkände sina illegitima barn för att kunna ösa förmåner över dem. Alexander hade minst sju barn, födda både under hans tid som kardinal och som påve. Två av dem – Cesare och Lucrezia – skulle gå till historien som inkarnationer av Ondskan.
Den mördade sonen Giovanni, av sin far utnämnd till hertigen av Gandia, försvann efter en middag hos modern och i sällskap med brodern Cesare. Hans lik återfanns i Tibern. Vem var mördaren?
Det enda som var alldeles klart var att Alexander nu ville göra upp med sitt förflutna, alla privilegier och all avundsjuka förorsakad därav, och att något – eller någon – hindrade honom. Från det ögonblicket föreföll han vara föga mer än ett verktyg i Cesares händer. Den som hade ögon till att se med i Rom såg en påve som önskade dö; som körde sina hästar som en galning i nattliga vansinnesfärder över Campagnan, och som gärna gick på jakt och vågade livet i närkamper med vildsvin. Johannes Burchard, påvlig ceremonimästare, beskriver en scen han bevittnat i en av Vatikanens salar, där Alexander uppmuntrar och berömmer Cesare, som från en liten balkong skjuter till måls på en fångtransport nere på Petersplatsen.
De ryktesspridare som så ofta lägger sig i historieskrivningen framställer Cesare som ljusskygg rent bokstavligt: han mottog audienser endast nattetid. Han uppträdde iförd mask för att inte bli igenkänd, och för att dölja sin vanställande syfilis.
Cesare hade också en ständig följeslagare, Michaletto, som vid minsta vink stack dolken i det utvalda offret.
Vid en ny middagsbjudning i augusti 1503, den här gången hemma hos kardinal Corneto, var det dags igen. Ryktet hade länge sagt att kardinalen stod i tur att bli Borgias nästa offer. Både Cesare och Alexander blev sjuka efter måltiden, och ryktena tog fart igen. Hade Cesare förgiftat kardinalens dryck men upptäckts, och själv tillsammans med fadern, blivit offer? Emellertid tillfrisknade Cesare efter några dagar, medan påven Alexander VI dog, 72 år gammal, tyngd av synder.
Enligt vad den flitige ceremonimästaren Burchard vet berätta, andades påven fortfarande när Cesares män från hans våning stal allt de kunde bära.
Och Lucrezia? Hon är ett kapitel för sig själv.
Lucrezia Borgia giftes bort för första gången när hon var tolv år. Maken hette Giovanni Sforza av Milano och tillhörde en av landets ledande familjer. Brudens uppvaktning bestod av femhundra romarinnor av växlande vandel, och den underhållning som bröllopsgästerna bjöds på var en skabrös komedi.
Men efter ett par år hade familjen Borgias egen makt och samhällsställning förbättrats så att de inte längre behövde en Sforzas namn. Cesare var vänlig nog att upplysa sin syster om att han planerade att mörda Giovanni. Hon varnade sin make som lämnade staden så fort han kunde. Och kanske var det detta som var hela meningen? Nu kunde Borgiafamiljen anklaga honom för bristande manlighet, få äktenskapet an’erat och utse en ny make åt Lucrezia.
Men allt går inte alltid precis som man vill. Giovannis manliga heder hade utmanats och hans familj uppmanade honom att bevisa den, i parets sängkammare, med medlemmar från bägge familjerna närvarande som vittnen. Han avböjde, men blev nu klämd från bägge håll. Svärfar, påven Alexander, lovade honom full restitution i form av Lucrezias hela hemgift om han bara skrev på de nödvändiga dokumenten. Hans egen familjs huvudman hotade med att stöta ut honom ur Sforzasläkten om han vägrade. Giovanni skrev under. Men som hämnd spred han ut ett nätt litet rykte: att Lucrezia hade levat i incest med både sin far och sina bröder, Cesare och Giovanni Borgia.
Lucrezia hade för egen del gått i kloster ett tag för att komma bort från allt detta grälande. Hennes enda kontakt med omvärlden var påvens betrodde budbärare Perotto, som befordrade hennes brev till fadern. När hon sedan efter sex månader utträdde ur klostret väntade en ceremoni i Vatikanen, varvid en grupp domare skulle fastställa att hennes jungfrudom var intakt, så som Giovanni svor på i sin skrift. Så skedde också.
Lucrezia var då i långt framskridet havandeskap med Perottos barn. Cesare blev rasande. Mindre, får man förmoda, av moralisk upprördhet, mer för att en tonårsmamma inte var hårdvaluta på äktenskapsmarknaden. Under det att en skräckslagen Perotto knäföll framför den påvliga tronen, rusade Cesare på honom med draget svärd, och Alexander duschades i hans blod. Men han överlevde, kastades i fängelse och slutligen i Tibern.
När kroppen fiskades upp ur vattnet hade den sällskap av en av Lucrezias kammarjungfrur som misstänktes för att ha hjälpt till att möjliggöra affären.
När och var Lucrezias och Perottos son föddes är okänt och hela hans liv är omvärvt av mystik. Han gör sin officiella entré tre år gammal, och presenteras då som Infans Romanus, ”Roms barn”. Därmed avser kanske påven att ge honom en mystisk eller halvgudomlig status, samtidigt som fadern nu uppges vara Cesare och modern anonym. Men någonting var tydligen förhastat med den här kungörelsen, för strax följer en ny; barnet, döpt till Giovanni, är påvens eget.
Ryktesspridarna fick genast vatten på sin kvarn. Giovanni Sforza hade haft rätt när han anklagade Borgias för incest! Barnets föräldrar var förstås Alexander och Lucrezia. Eller Cesare och Lucrezia. Eller kanske ännu värre: Lucrezia var inte säker? Det arma barnet var hemlöst och föräldralöst, tills det slutligen hamnade hos Lucrezia i hennes tredje äktenskap i Ferrara, och där fick spela rollen av hennes halvbror.
Vilket som än var sant – Lucrezia var en tämligen erfaren kvinna när hon sjuttonårig ingick i äktenskap nummer två, med Alfonso, prins av Aragonien och hertig av Bisceglie. Hon upphöjdes nu till guvernör över Spoleto och Foligno (medan Alfonso inte gavs någon ny auktoritet). Paret inbjöds av påven till Rom, för att där invänta sitt första barns ankomst.
Alfonso hade anat vad som skulle komma. Han var på väg över Petersplatsen när han plötsligt överfölls av ett gäng beväpnade män och lämnades till synes livlös på platsen. Lucrezia lär ha svimmat när han bars in – kanske för allt blodet, kanske för att hon förstod att Cesare låg bakom. Men Alfonso överlevde.
Lucrezia och hennes svägerska var hos honom när Cesare kom på oväntat besök och bad att få vara ensam med den skadade. Lucrezia och hennes sällskap flydde skräckslagna rummet och när Alexander fick se detta sände han omedelbart in några vakter för att hindra vad som höll på att hända. Men det var för sent. Mordet i Vatikanen var fullbordat.
Den tredje akten i dramat Lucrezia Borgia blir stillsam. Men först ett kuriöst mellanspel.
Alexander hade segrat i striden mot Alfonsos far, kungen av Neapel, och hade händerna fulla med att se över sina nya besittningar. Han tillsatte Lucrezia som sin vikarie. En 21-årig flicka – dessutom nybliven änka under oklara omständigheter – som administratör av Vatikanen!
Men kardinalerna reagerade inte längre. De hade sett det mesta vid det här laget.
Cesare valde ut sin systers näste make: arvtagaren till hertigdömet Ferrara, Alfonso d’Este. Äktenskapet blev barnrikt och relativt händelselöst. När Cesare dog i Spanien 1507 blev Lucrezia utom sig av sorg. Själv avled hon 38 år gammal 1519 som hertiginna av Ferrara, en flerbarnsmamma med något sjaskigt rykte. Påven hann ge henne syndernas förlåtelse.
Ett halvt millenium senare är det Lucrezia som står för den svartaste svärtan i familjen Borgias eftermäle. Främst bland anklagelserna står de för giftmord. Men med säkerhet kan bara fastslås att hon varit ett passivt och förmodligen roat vittne till faderns och broderns brott. Aldrig tycks hon ha opponerat sig, än mindre försökt fly.
Stora och små författare har dock inte kunnat motstå frestelsen att måla ett monster av en kvinna som förenar så mycken skönhet med så mycket hämningslös sexualitet.
Två av de mest kända beskrivningarna av henne som inkarnation av feminin ondska ges av Victor Hugo i dramat Lucrezia Borgia (1833), och Alexander Dumas i Les crimes célèbres (1839).
Britta Ramklint är kulturskribent och återkommande medarbetare i Populär Historia. Hon har besökt Vatikanen vid ett flertal tillfällen, dock alltid utan att blodvite uppstått.
Borgia och samtiden
Familjen Borgia var givetvis ovanlig – men knappast otypisk. Olikheterna mellan dem och deras samtida av samma rang var snarare en gradskillnad än en väsensskillnad.
Maktkamp och intrigerande med alla medel hörde till dagordningen i renässansens kaotiska Italien, sammansatt av släktägda småstater, styrda av despotiska familjefäder. Allianser inleddes eller bekräftades ofta på ett synnerligen opålitligt sätt: genom giftermål. Vänner i dag var morgondagens fiender. Dessutom hade man att balansera sina handlingar gentemot utländska herrar: Frankrike och Spanien härskade ofta över stora delar av halvön.
Påvedömet var ytterligare en av dessa despotstater. Det förde krig, dess gränser kunde ändras och dess allianser var lika opålitliga som grannarnas. Milis och kanoner hörde till påvens utrustning, likaväl som ornat och sakrament.
Renässansen visar en egendomlig ambivalens i sin uppfattning av påveämbetet. Påven symboliserade två saker: han var aposteln Petrus representant och han var Roms härskare. Den förste skulle man givetvis vörda – vilket det dock torde vara svårt att fortsätta att göra, om den andre kunde röjas ur vägen.
Det existerade knappast en kardinal under den här epoken som inte hade ett antal älskarinnor och illegitima barn. Men eftersom påven antogs vara kysk, kallades systemet med privilegier åt släkten för nepotism (nipote, ”brors- eller systerbarn”).
Borgiafamiljens öden är skildrade i två samtida källor: den i artikeln citerade Johannes Burchards dagbok samt i Niccoló Machiavellis Fursten.
