Nationalsångernas historia

Den 13 januari 2015 skedde något som inte ägt rum på nästan hundra år i Frankrikes nationalförsamling (parlamentets andra kammare): ledamöterna stod upp och sjöng "Marseljäsen" tillsammans.

Allsången bröt ut spontant när man höll en minnesstund över offren för terrorattacken mot satirtidskriften Charlie Hebdo. Något liknande hade inte skett i nationalförsamlingen sedan första världskrigets slut.

I november 2015, när terrorister återigen hade slagit till i Paris, sågs den brittiske premiärministern David Cameron sjunga sången på Wembley Stadium i London, tillsammans med engelska och franska fotbollsfans. Denna gång var allsången dock planerad, före avspark på en träningsmatch mellan England och Frankrike.

Symbolernas kraft

Allsången i Paris och London tjänar som exempel på den märkliga kraft som symboler utövar på människor. Fanor, emblem, berättelser och sånger har en svårtyglad förmåga att ena grupper, stärka deras beslutsamhet och mod – ibland till den grad att självbevarelsedriften kopplas bort.

Därför utgör de en spännande otidsenlighet för den historiskt nyfikne, även om dagens värld är mer präglad av ironi och globalism än högtidlighet och patriotism. Särskilt nationalsånger besitter förmågan att ge upphov till de mest solenna och pompösa känslor – åtminstone när de framförs i stora grupper, enade av framgång eller motgång. Därigenom tjänar de som motor för mänsklighetens bästa respektive sämsta sidor.

Inskriven i grundlagen

Men vad är egentligen en nationalsång? Det är inte helt enkelt att definiera. Trots att sådana ofta har en stark förankring i det vi brukar kalla folksjälen är deras legala status högst skiftande. I vissa länder, till exempel Frankrike, är nationalsången inskriven i grundlagen.

Den andra ytterligheten representeras av Sverige där "Du gamla, du fria" aldrig har antagits som nationalsång genom officiellt politiskt beslut.

Ett tredje exempel är den danska kungssången (nationalsång som sjungs då kungen är närvarande) "Kong Christian stod ved højen mast", som hyllar Kristian IV och de bägge sjöhjältarna Niels Juel och Peder Tordenskiold.

Skandinavism och enat Tyskland

En tredje undran kan formuleras som: "Vilka värderingar och vilken historiesyn förmedlar sången?" Återigen är "Du gamla, du fria" ett intressant exempel eftersom namnet Sverige inte förekommer i texten – ett faktum som speglar de skandinavistiska strömningarna i Norden under 1840-talet.

En annan sång värd att studera är tyskarnas "Das Lied der Deutschen" – med musik av Joseph Haydn (1797) och text av Hoffmann von Fallersleben (1841) – där den officiella nationalsången i dag endast omfattar den tredje versen som anses mindre politiskt laddad.

De berömda raderna "Deutschland, Deutschland über alles, Über alles in der Welt" ingår alltså inte i sången längre. Texten handlar för övrigt inte om erövringskrig utan om bildandet av en tysk nationalstat.

Det finns även exempel på länder där de inre spänningarna är så starka att man inte har kunnat ena sig om en text.

God Save the Queen

Frågan om vilken som är världens äldsta nationalsång är inte lätt att besvara; det beror helt på hur man definierar "nationalsång". Den sång som troligen längre än någon annan använts i officiella sammanhang för att ena en nation vid högtidliga tillfällen är britternas "God Save the Queen" (alternativt King).

Text och musik är från 1745, och den beskrivs som Storbritanniens nationalsång i källor från 1825. Melodin har för övrigt använts av Händel och Beethoven, och under 1800-talet spreds den i Europa med en mängd olika texter – bland annat som Preussens respektive kejsardömets Tysklands nationalsång med namnet "Heil dir im Siegerkranz"("Hell dig i segrarkrans").

Melodin ingår i dag i Liechtensteins nationalsång, "Oben am jungen Rhein" ("Upp över den unga Rhen").

Japans text den äldsta

Den äldsta texten till en nationalsång är Japans "Kimi ga yo" (ungefär "Må du regera") – en waka-dikt som författades av en okänd skald någon gång under heian-perioden (794–1185 e Kr). Melodin som används i dag skrevs 1880.

Under efterkrigstiden har sången varit politiskt kontroversiell. Skälet är att texten utgör en hyllning till kejsaren och kan förknippas med de militaristiska strömningar som ledde fram till Japans erövringskrig mot och övergrepp på andra stater före och under andra världskriget. Trots detta befästes sångens officiella status 1999.

Den äldsta sammanhängande kompositionen är Nederländernas "Wilhelmus van Nassouwe" (i folkmun "Het Wilhelmus"), som skrevs på 1570-talet. Texten löper i jag-form, och den som talar är den nederländske nationalhjälten Vilhelm av Oranien (1533–84), ledare i den revolt mot spanjorerna som ledde fram till självständighetsförklaringen 1581.

Inledningsbokstäverna till de 15 verserna bildar ett av hans namn: Willem van Nassov. Genom seklerna har den varit mycket populär, men den fick inte sin officiella status som nationalsång förrän 1932.

Rhenarméns krigssång blev nationalsång

Den mest välkända tillkomsthistorien har Frankrikes "Marseljäsen" ("La Marseillaise"). Denna ohöljt krigiska kampsång skrevs av Claude Joseph Rouget de Lisle, kapten i revolutionsarmén, under en inspirerad natt i april 1792. Uppfylld av patriotism efter den krigsförklaring som skett mot Österrike några dagar tidigare satte Rouget de Lisle sig ner för att skriva efter en middag i sällskap av borgmästaren i Strasbourg.

Sången, vars ursprungliga titel var "Chant de guerre pour l'armée du Rhin" ("Rhenarméns krigssång"), spreds snabbt. Till Paris kom den med en bataljon frivilliga från Marseille. Det var på så sätt den fick sitt namn.

Sången utropades till nationalsång av nationalkonventet redan i juli 1795, men hade skiftande status under Frankrikes stormiga 1800-tal. En utbredd föreställning är att Rouget de Lisle även komponerade musiken, men den tillskrivs i dag den italienske kompositören Giovan Battista Viotti, som komponerade "Tema och variationer" i C-dur 1781.

Polsk upprorssång

Stark anknytning till Frankrikes sena 1700-talshistoria har Polens "Mazurek Dąbrowskiego", alltså "Dąbrowskis mazurka". Den skrevs av den polske politikern Józef Wybicki och blev populär bland de polska legionärer som slogs för Napoleon i Italien 1797. Titeln anspelar på förbandets befälhavare, Jan Henryk Dąbrowski.

Vid denna tid hade Polen genomgått de fatala delningar som utplånade landet som självständig stat – något som de första raderna syftar på: "Jeszcze Polska nie zginęła" ("än är Polen ej förlorat").

Sången sjöngs bland annat under de polska upproren 1830 och 1863, och blev sedermera officiell nationalsång för republiken Polen 1926. I dag är den inskriven i den polska grundlagen.

The Star-Spangled Banner

Även den amerikanska nationalsången "The Star-Spangled Banner" ("Den stjärnbeströdda fanan" – "Stjärnbaneret") har sprungit fram ur världshistoriens dramatik – i detta fall 1812 års krig mellan USA och Storbritannien.

När britterna år 1814 utsatte Fort McHenry nära Baltimore för beskjutning från havet befann sig den amerikanske advokaten Francis Scott Key i staden på diplomatiskt uppdrag.

Britterna internerade honom för en natt på ett av de örlogsskepp som låg för ankar. När Scott Key såg den amerikanska flaggan vaja över fortet på morgonen den 14 september inspirerades han till att skriva dikten "Defence of Fort M,Henry" på ett par dagar, och hans svåger fann en befintlig melodi som den passade ihop med.

Redan den 17 september började en tryckt upplaga av dikten att spridas. Officiell status inom den amerikanska flottan fick sången 1889, men det var via en lag undertecknad av president Herbert Hoover 1931 som den blev USA:s nationalsång.

Den flagga som inspirerade dikten finns för övrigt bevarad på Smithsonian National Museum of American History i Washington.

Publicerad i Populär Historia 5/2016