Frida Kahlo – med blick för Mexico

Viva la vida – ”Länge leve livet”. Så står det på en målning av Frida Kahlo från hennes sista levnadsår, ett stilleben av vattenmeloner. Men den mexikanska konstnären förknippas mer med lidande än livsglädje. Den allvarliga trafikolyckan som hon råkade ut för vid arton års ålder, hennes komplicerade relation med den berömde konstnären Diego Rivera och den påstått ofrivilliga barnlösheten har lyfts fram som djupa smärtkällor i hennes liv.

Det finns dock andra berättelser om Frida Kahlo. I boken På fest hos Frida Kahlo i det blå huset vill Guadalupe Rivera, dotter till Diego Rivera, ge läsaren ”en annan aspekt av Fridas sätt att leva, det glada, som också omslöt oss andra, även min far”. Här möter vi Frida Kahlo klädd i sina iögonfallande indianska kläder och smycken, i det u-formade blå huset – La Casa Azul – inrett med mexikansk folkkonst och med en livfull innergård prydd av växter och statyer. Hemmet hyste också flera husdjur, bland dem spindelapan Fulang Chang, som finns med på ett av Kahlos många självporträtt.

Redan i unga år blev Frida Kahlo kommunist, och det förblev hon livet ut. Hon påstod till och med att hon var årsbarn med den mexikanska revolutionen. På ett foto från 1952, där hon ligger och målar, hänger på väggen porträtt av Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao. Det kommunistiska engagemanget var något som hon delade med sin make.

Frida Kahlo föddes den 6 juli 1907 – tre år innan revolutionen bröt ut i Mexiko. Ett mycket våldsamt decennium följde, med en ny, radikal författning 1917. Tre år därpå installerades den första folkvalda regeringen.

Den blivande konstnären växte upp i Coyoacán, på den tiden en by utanför huvudstaden Mexico City. Här bodde hon med sina föräldrar och två systrar i det hus som senare skulle komma att bli hen­nes och Diego Riveras hem.

Den välbärgade medelklassfamiljen passades upp av tjänstefolk och döttrar­na uppfostrades i katolsk anda. Modern, Ma­tilde Calderón de Kahlo, var mexikanska med spanskt påbrå och djupt troende. Ka­tolicismen var starkt när­varande i sam­hället och Frida Kahlos två halvsystrar – faderns döttrar från ett tidigare äktenskap – bodde på internat i en klosterskola.

Dörrar till andra världar än religionens öppnades för Frida Kahlo av hennes far, Guillermo Kahlo, som var jude från Tysk­land och till yrket fotograf. Av honom lär-de hon sig fotografins hantverk, och han väckte hennes intresse för såväl naturen som för mexikansk konst och arkeologi.

År 1922 började Frida Kahlo vid den högt ansedda Preparatoria, Nationella för­beredande skolan, som precis öppnats även för flickor. Studierna avbröts dock av ekonomiska skäl 1925. Det var i september det året som Frida Kahlo råkade ut för den allvarliga och ofta omskrivna trafikolyckan, då bussen hon fär­dades i blev påkörd av en spårvagn.

I början av 1980-talet utkom en biografi över Frida Kahlo, skriven av Hayden Herrera. Boken är orsaken till att lidandet poängterats så starkt; den har nämligen fungerat som källa för många som senare

berättat om konstnären. Exempelvis låg den till grund för filmen Frida från 2002.

I en svensk avhandling om Frida Kahlo som lades fram 2003 – en av få i världen om konstnären – utmanas den gängse bilden. Konstvetaren Eva Zetterman ser henne främst som självständig och orädd, med en uppfriskande respektlöshet för auktoriteter.

Zetterman menar att den inflytelserika biografin lyfter fram vissa tvivelaktiga eller ogrundade fakta som sanning, exempelvis att Frida Kahlo skulle ha börjat måla först efter trafikolyckan 1925.

Olyckans konsekvenser överdrivs – dess betydelse som orsak till operationerna Frida Kahlo genomgick uppförstoras; dessutom överskattas det totala antalet kirurgiska ingrepp som hon var med om. Att hon skulle ha fått missfall är enligt Zetterman också felaktigt (men hon gjorde flera självvalda aborter).

Det är kanske för sina självporträtt, med de karakteristiskt hopväxta ögonbrynen och den allvarliga blicken, som Frida Kahlo är mest känd. Hon målade omkring sextiofem självporträtt i olja; det första 1926 och det sista samma år som hon dog.

Bilderna har ofta tolkats biografiskt, men Zetterman menar att Frida Kahlo, snarare än att uttrycka sin personliga smärta, använde sig själv som ett verktyg. Hon del­tog i samtidens omskapande av den mexi­kanska identiteten, och i självport­rätten förenas det indianska arvet med det spanska.

Element som tårar och blod – lånade från det katolska bildspråket – kan bland annat relateras till ett nationellt lidande. Att det skuldbelagda spanska arvet från kolonialtiden bereddes plats i verken är speciellt, då många andra sam­tida mexikanska konstnärer mer ensidigt fokuserade på det indianska.

Konsten var något som Frida Kahlo hade gemensamt med sin man. De hyste ömsesidig respekt för varandras arbete och gav varandra respons, och Diego Rivera lyfte i sina texter fram sin hustru som ett konstnärligt geni. På grund av Riveras uppdrag som muralmålare levde paret några år i USA; i Detroit, San Fransisco och New York. I äktenskapet var de båda otrogna.

Att Frida Kahlo skulle ha haft ett förhållande med den sovjetiske marxisten Lev Trotskij, som befann sig i exil i Mexiko, har dock, enligt Zetterman, inte kunnat bevisas; samma sak gäller de påstådda sexuella förbindelserna med kvinnor.

Första bröllopet ägde rum 1929. Då var Frida Kahlo tjugotvå år, och Diego Rivera skulle fylla fyrtiotre. De skilde sig 1939 men gifte om sig året därpå. Mi Diego mi amor de miles de años – ”Min Diego min tusenårskärlek” – skrev Frida Kahlo om livskamraten i sin dagbok 1951.

I slutet av 1930-talet etablerades Frida Kahlo på den internationella konstscenen. Den franske surrealisten André Breton var en av dem som uppskattade hennes arbete, och 1938 hölls i New York den förs­ta separatutställningen av hennes verk. Året innan hon dog fick hon uppleva en egen utställning i Mexico City.

Med tiden kom Frida Kahlo att i stort sett falla i glömska. Intresset återuppväcktes på 1980-talet genom Herreras biografi, och i dag har Kahlo en självklar plats i konsthistorien. Tidigt tog hon upp teman som senare skulle hamna i ropet, som etnicitet och kvinnorollen. Bland de nutida konstnärer som refererar till henne finns svenska Lena Cronqvist.

Frida Kahlo dog I juli 1954 i sitt hem. De sista åren hade innefattat problem med alkohol och beroende av smärtstillande medel, och på slutet måste hon, efter en amputation av ena underbenet, permanent använda rullstol. Det är oklart om det var sjukdom eller självmord som orsakade hennes död.

Tre år senare gick Diego Rivera bort, och 1959 öppnades La Casa Azul för allmänheten. Än i dag lockar Museo Frida Kahlo besökare att insupa miljön där denna fängslande person och konstnär tillbringade en stor del av sitt liv.

Publicerad i Populär Historia 6/2007