Alphonse Mucha – banbrytande Jugendmästare

Alphonse Mucha föddes 1860 och levde i en brytningsperiod mellan dåtidens stiltje och framtidens storm – mellan ett stillastående kejsardöme och en virvlande teknikålder med elektricitet, reklam, foto och film. Allt som kom i hans väg lät han sig påverkas av.

Mucha växte upp i ett fattigt hem i byn Ivan­cice i södra Böhmen. Tre småsyskon dog i tuberkulos. Hemmet låg vägg i vägg med arresten; fadern var en lägre tjänsteman vid by­rätten och kunde skaffa sin 15årige son en liten syssla där. Men Alphonse glömde ofta plikterna när han vid domarskranket såg alla dessa intressanta ansikten, som han bara måste avbilda. Han besökte även barer och kaféer för att porträttera människor – och kanske också för att bli upptäckt. Inom honom brann en eld: ödet skulle göra honom till en stor konstnär som skulle visa människorna vägen till hopp, skönhet och livets meningsfullhet.

Och till slut hände det, någon kände någon som behövde hans tjänster. Greve Khuen-Belasi ville ha väggmålningar i sin matsal och uppdraget gick till Mucha. Greven hade i sin tur en bror som skulle komma att bli Muchas första mecenat. Den unge konstnären fick inte bara ett eget rum hos greven; han kunde även äta sig mätt varenda dag. Vid ett tillfälle kom en man på besök och blev imponerad av målningarna. Gästen undrade var den unge konstnären hade studerat? Men han hade inte studerat någonstans. (Vilket bland annat skulle resultera i att de fina muralmålningarna strax flagnade och föll till golvet.) ”Om ni vill”, sa den besökande, ”kan ni skicka honom till oss”. Han var föreståndare för Konstakademien i München.

Genom sin mecenats försorg kunde Mucha 1885 skrivas in vid Akademien och studera där i två år, och sedan göra det som alla samtida unga konstnärer drömde om: flytta till Paris. I sin tacksamhet sände han några små gåvor till sin välgörare, men fick svaret att om det nu var så att Mucha hade råd att köpa presenter, kanske det var dags att dra in underhållet. Några år av armod följde, men 1890 kunde Mucha flytta till en ateljé ovanför en mjölk­butik. Han fick jobb för en teatertidskrift och en tid även dela arbetsplats med Paul Gauguin.

1894 samtalade han med August Strindberg som hyrde rum i samma hus, på flykt från sitt andra äktenskap, det med Frida Uhl. Samma år, tidigt på julaftonen, befann sig den hjälpsamme Mucha på ett tryckeri för att för en väns räkning godkänna ett provtryck. Då anlände ett bud med ett brådskande ärende: den ”gudomliga” aktrisen Sarah Bernhardt behövde en affisch till sin föreställning av Gismonda och den måste vara färdig till nyår.

Chefen för tryckeriet visste inte hur detta skulle kunna gå till. En vecka – för att designa och trycka en affisch! Alla som skulle kunna komma ifråga var upptagna eller bortresta. Det var ju jul! Så fick han syn på Mucha.

Mucha tog sig an uppdraget. Han hade redan känt igen henne, sin gamla väninna, Ödet. När han presenterade sin skiss för Sarah Bernhardt flög hon i hans famn. En vecka senare visste hela Paris vem Mucha var. I en tid fattig på bilder gjorde en målning som denna – minutiöst detaljrik och samtidigt magisk, som förmådde fånga den älskade akt­risens karisma – folk som galna. Mängder av affischer revs ner och stals innan klistret hann torka, och för dem som ännu inte hade bestrukits med klister gav man höga bud.

Det femårskontrakt Mucha nu skrev med Sarah Bernhardt var bara början till deras långa och lyckosamma samarbete. Genom henne blev han berömd. När han för första gången kom till USA, fann han sig redan känd där.

Mucha tycktes behärska allt. Han kunde illu­strera en sagobok, skapa ett vinglas, rita ett kyrk­fönster, formge ett örhänge. Han gjorde matsedlar, liksom sådana sedlar som man betalar maten med. Han utformade kakburkar, tvålaffischer och reklam för cigarettpapper. Han blev tidningstecknare, skulptör och inredare av teatrar och Folkets Hus. Som passionerad fotograf fick han delta i bröderna Lumières cinematografiska experiment, och det var faktiskt i hans ateljé som brödernas första filmförevisning ägde rum.

Till världsutställningen i Paris 1900, kulmen på art noveau-rörelsen, designade Mucha ”Mänsklighetens paviljong”. Den uppfördes aldrig, för den skulle ha vilat på Eiffeltornets nedersta våning och därmed hade hela tornet måst nedmonteras.

Enligt vår tids smak skulle paviljongen ha blivit en svulstig skapelse, men för detta sekelskiftes människor hade den varit en magnifik mani­festation av deras framtidstro. Världsbilden hade under deras levnad redan ändrats så radikalt att vidare framsteg – och därmed uppnåendet av ett idealt tillstånd – helt enkelt inte kunde undvikas. Människan skulle förädlas genom konsten, det var art noveau-rörelsens innersta budskap. Och detta skulle möjliggöras genom den nya tidens massproduktion och massdistribution.

Mucha hade fått rådet att resa till USA och bli rik genom att måla miljonärsfruars porträtt. Som porträttmålare var han ojämn, när motiven inte intresserade honom var han rent usel.

Men han fann en vän i mångmiljonären Charles Crane, som också råkade vara passionerad panslavist. När Mucha berättade för honom om sin dröm att göra en serie monumentalmålningar på temat ”Det slaviska eposet”, erbjöd sig Crane att betala omkostnaderna, från färgen till konstnärens vidsträckta forskningsresor. Detta var 1909, en tid då många ville väcka till liv den ursprungliga slaviska kulturen som så länge hade tryckts undan av tysk uniformitet, och Mucha var en hängiven tjeckisk patriot.

Efter nitton års arbete var han klar med serien. Tjugo målningar, en del fyra gånger fem meter och andra sex gånger åtta meter, donerades till den tjeckiska staten, proklamerad vid första världskrigets slut, och ställdes ut i Prags mässpalats.

1939 avled Alphonse Mucha, 79 år gammal, strax efter det tyska intåget i Prag. Han var en av de första som arresterades och förhördes av SS och det bröt hans hälsa.

Publicerad i Populär Historia 2/2008

Fakta: Art nouveaus inflytande

Art nouveau var ett formspråk som föddes under 1800-talets två sista decennier. Det kulminerade med världsutställningen 1900 i Paris och satte avtryck bland annat i konstindustrin, arkitekturen, modet och typografin. I Tyskland kallades stilen jugend, i Österrike sezession, i Katalonien modernisme och i Italien liberty eller stile floreale.

Från den europeiska kontinenten exporterades den blixtsnabbt till USA:s storstäder. Främst såg man den exponerad på hotell, kurbad, järnvägsstationer, nöjespalats, privatpalats och skyskrapor som Rockefeller Center i New York. Inom bildkonsten var art nouveau länge trendsättande.

Publicerad i Populär Historia 2/2008

Fakta: Samarbete med Sarah Bernhardt

Sarah Bernhardt (1844-1923) var under sin tid västerlandets mest uppburna aktris. Hon var avgudad på de tre kontinenter där hon turnerat – Europa, Amerika, Australien – för sin scenkonst, sin »gyllene röst» och sina magnifika divalater.

Hennes glansroll var Kameliadamen, men hennes androgyna utseende gjorde henne också lämpad för mansroller och som Hamlet blev hon legendarisk.På senare år triumferade hon som »Örnungen», smeknamnet på hertigen av Reichstadt som var kejsar Napoleons ende legitime son och som dog under mystiska omständigheter vid tjugo års ålder.

Sarah var vid premiären 56 år gammal men spelade rollen ännu som 68-åring, då sedan många år handikappad på grund av en misskött knäskada. När Sarah Bernhardt var 71 år fick benet till slut amputeras och de år hon hade kvar på scenen spelade hon sittande.

Publicerad i Populär Historia 2/2008