Hennes sista hopp var Zorns målningar

Två porträtt målade av Anders Zorn ingick i ett gripande drama i andra världskrigets Berlin. Kunde den judiska änkan efter en av Tysklands mest framstående konstnärer rädda sig undan Förintelsen med den svenske vännens dukar?

Martha Liebermann

Martha Liebermann på ett porträtt från 1896 av Anders Zorn. Den svenske konstnären var god vän till henne och maken Max Liebermann, som även han var målare.

© Zornmuseet

Strax före åtta på morgonen ringde dörrklockan. Långa signaler ljöd genom tiorumsvåningen. Hembiträdet Marie Hagen gick för att öppna. Utanför dörren stod en kriminalpolis som frågade: Bor judinnan Liebermann här?"

Det var en onödig fråga. Efternamnet stod på namnskylten och den lagstadgade davidsstjärnan satt på dörren. Men Marie Hagen nickade och förklarade att hennes matmor var hemma, men ännu inte uppstigen.

Polismannen meddelade att han hade order att ta fru Liebermann med sig. "Ge henne åtminstone tid att göra sig i ordning", vädjade Marie Hagen. Polisen såg på sin klocka och sa att han skulle vara tillbaka om två timmar.

Rent bedrägeri

Martha Liebermann hade vetat att detta ögonblick skulle komma. Redan för ett år sedan hade hon tvingats att betala 72 400 riksmark för ett heimeinkaufsvertrag. Alltså för köpet av en bostad i Theresienstadt, det läger utanför Prag som de nazityska myndigheterna officiellt kallade för ålderdomshem, och dit flera av hennes vänner redan hade förts. Tre miljoner kronor motsvarar den summan idag. Rent bedrägeri, det begrep hon. Theresienstadt var inget ålderdomshem.

Därför hade hon också förberett sig. I badrumsskåpet stod en oöppnad burk Veronal. Tjugofem sömntabletter borde räcka, hade doktorn sagt. Hon återvände till sovrummet, stängde om sig och öppnade burken. Det var den 5 mars 1943. Några månader tidigare hade Martha Liebermann fyllt åttiofem år.

En dag år 1927 begav sig rikspresident Paul von Hindenburg till Pariser Platz 7 för att sitta modell för ett porträtt. En tidning framställde det som skandalöst att Tyska rikets statsöverhuvud lät sig avmålas av en jude. Max Liebermann ryckte på axlarna när han hörde talas om detta angrepp:

"Sådant kan man bara skratta åt. Jag är övertygad om att Hindenburg också skrattar när han hör talas om det. Jag är ju bara en målare. Vad har mitt måleri med judendomen att göra?"

Den 23 januari 1933 invigdes vid Oranienburger Strasse i Berlin stadens första judiska museum. Den festliga ceremonin lockade en stor del av huvudstadens styrande elit.

25 000 segerrusiga nazister

En vecka senare stod Martha Liebermann med sin make på taket till huset vid Pariser Platz och såg 25 000 segerrusiga nazister marschera genom Brandenburger Tor i riktning mot Rikskansliet.

Därefter förändrades allt. Max Liebermann tvingades att lämna alla sina officiella uppdrag. Den 1 november 1933 förbjöds han att måla, efter-som endast de kulturarbetare som hade godkänts som medlemmar i en av nazisterna instiftad Reichskammer fick utöva sitt yrke.

Den 8 februari 1935 avled Max Liebermann stilla i hemmet, 87 år gammal. På hösten samma år infördes Nürnberglagarna som berövade Tysklands judar en rad grundläggande rättigheter.

Vid det laget hade Martha Liebermann lämnat huset vid Pariser Platz, som var alldeles för stort för henne ensam. Hon flyttade till en tiorumslägenhet vid Graf-Spee-Strasse 23, i de eleganta Tiergartenkvarteren.

Efter kristallnatten, nazisternas rasande attacker på judar och judisk egendom den 9 november 1938, beslöt sig familjen Riezler för att utvandra. Kurt hade erbjudits en professur vid New York University. Käthe försökte att övertala sin mor att följa med till USA, men Martha Liebermann ville inte.

Hemma i sin lägenhet förskonades hon visser-ligen från det omedelbara våldet den 9 november. Men hon undgick inte "Förordningen om inlämnandet av judiska ägodelar", som ut-färdades den 3 december 1938, några dagar efter familjen Riezlers avresa.

Packa ner smycken och silver

"Jag kommer fortfarande ihåg att fru Liebermann kallade till sig vaktmästaren från huset vid Pariser Platz. Med hans hjälp packade hon ner alla sina smycken och allt silver i en kista, och gav vaktmästaren i uppdrag att ta den till pantlånekontoret vid Jägerstrasse, det angivna inlämningsstället.

Bland smyckena fanns flera broscher med infattade ädelstenar, flera briljantringar och några guldarmband, som fru Liebermann hade fått av sin make. Bland de andra föremålen fanns ett silverbestick i rokoko för 48 personer, silvertallrikar, ljusstakar och bordsdekorationer som hade stått på bordet i matsalen när Liebermanns hade middagar."

Detta berättade fru Liebermanns trotjänarinna Marie Hagen efter kriget.

Deportationen av judar

Den 18 oktober 1941 genomfördes den första deportationen av judar i Berlin. Samma dag skrev Martha Liebermann ett brev till Emma Zorn i Mora, som var hennes förtrogna vän sedan mer än ett halvsekel. Liebermanns och Zorns hade träffats i Paris, och vännerna från Sverige hade även varit på besök i Berlin (se separat text om parens vänskap). Så här skrev Martha till Emma:

"Jag är 84 år gammal och hade fram till för ett par månader sedan inte en tanke på att utvandra. Men nu har situationen blivit outhärdlig. Dessa förhållanden var omöjliga att föreställa sig och det är omöjligt att förutspå vad som ska hända framöver. Jag tackar varje morgon Ödet för att min man slapp uppleva den här tiden, och att min dotter och hennes man och barn kunde lämna landet."

Ville ta sig till Sverige

Sedan ett försök att få utvandra till Schweiz hade misslyckats närde nu Martha Liebermann alltså förhoppningar om att kunna ta sig till Sverige. Men i början av januari 1942 dog Emma Zorn, och med henne Marthas bästa kontakt i landet. Det fanns dock fler svenskar som var beredda att hjälpa henne.

En av dem var prins Eugen, själv konstnär, och som bekant bror till Sveriges kung Gustaf V. När prins Eugen hörde talas om vännen Martha Liebermanns belägenhet tog han kontakt med ordföranden i tyska Röda korset, Karl Edvard, hertig av Coburg och Gotha, och bad honom lägga ett gott ord för Martha Liebermann hos Gestapo.

Kontakten låg nära till hands, eftersom hertigens dotter Sibylla var gift med den svenske arvprinsen Gustaf Adolf (vår nuvarande kungs far). En förfrågan borde alltså kunna få Karl Edvard att engagera sig.

Men hertigen av Coburg var också framstående medlem i det nazistiska kampförbundet SA, och trogen anhängare till nazistregimen. Karl Edvard visade ingen lust att rädda judar undan förföljelse i Tredje riket. På prins Eugens begäran skickade han ändå pliktskyldigast ett brev till Reinhard Heydrich, chef för SS:s säkerhetstjänst SD:

"Kan änkan efter målaren professor Liebermann beviljas utresa till Sverige? I så fall finns det en grupp personer i Sverige som är beredda att svara för hennes försörjning."

Det var det hela. Det enda hertigen uttryckligen bad Heydrich om var ett snabbt besked som han kunde överlämna till prins Eugen.

Avgift på 50 000 kronor

Svaret blev att ekonomidepartementet i Berlin ställde en utresa i utsikt. Priset var en avgift på 50 000 svenska kronor, motsvarande ungefär en miljon kronor idag. Martha Liebermann hade tillgångar. I den deklaration som hon sommaren 1942 lämnade till skattemyndigheten fanns en ansenlig aktieportfölj. Men dessa medel hade hon inte tillgång till. Ännu mindre hade hon rätt att inneha utländsk valuta.

Kunde hon sälja en tavla? Formellt var detta förbjudet, eftersom Tysklands judar inte längre hade äganderätt till sitt bohag. Men för att skaffa Martha Lieberman hushållspengar hade advokaten Erich Alenfeld flera gånger i hemlighet och med största försiktighet sålt föremål från det Liebermannska hemmet till olika konsthandlare i Berlin.

Uppgiften att skaffa svensk valuta var svårare, men en av Martha Liebermanns vänner åtog sig att försöka. Han hette Edgar von Uexküll, hade tidigare arbetat på försäkringsbolaget Allianz och gjort täta resor till Sverige där hans släkt hade funnits sedan 1600-talet.

Färja till Danmark

Från en salongsvägg hemma hos Martha Liebermann tog Uexküll ner de två porträtt som Anders Zorn i början av 1890-talet hade målat av Max och Martha Liebermann. Han tog dukarna ur ramarna, ersatte dem med två billiga loppmarknadsmålningar, rullade ihop dyrgriparna och stoppade ner dem i en tvättsäck med kläder. Med den i bagaget gav han sig av mot Warnemünde och färjan till Danmark. Detta var i november 1942.

Det fanns en risk att packningen skulle genomsökas vid utresekontrollen, men Uexküll hade tur. Just som det blev hans tur tjöt flyglarmet, och passagerarna släpptes skyndsamt ombord. Edgar von Uexküll kom oantastad fram till Köpenhamn och lyckades med hjälp av kontakter i den tyska underrättelsetjänsten ta sig över Öresund.

I Sverige belånades de bägge målningarna i hemlighet. Med en check återvände Edgar von Uexküll till Berlin och begav sig till ekonomidepartementet. Där tog man emot pengarna, men klargjorde samtidigt att summan inte räckte. Priset för Martha Liebermanns utresa hade höjts till det dubbla.

Sista brevet

Samtidigt som detta utspelade sig pågick det storskaliga mördandet i Ausch-witz-Birkenau, där gaskamrarna hade tagits i drift sommaren 1942. Samtidigt påbörjades deportationerna till koncentrationslägret Theresienstadt, vilket nu drabbade en grupp berlinare som dittills hade varit relativt för-skonad: de äldre.

För de flesta av dem var Theresienstadt bara en tillfällig uppehållsort innan transporten gick vidare mot Auschwitz och döden. Många valde att istället själva avsluta sitt liv. Från 1941 till 1943 begick 1 279 judar i Berlin självmord. Advokaten Erich Alenfeld visste att Martha Liebermann också hade förberett sig för det. Den 4 mars 1943 skrev Martha Liebermann till honom:

"Högt ärade, käre herr Alenfeld. Jag är helt utom mig! Utan ett vänskapligt besök kommer jag snart att vara helt utan pengar. Dessutom skrämmer man mig från alla håll med avtransport! Jag väntar ivrigt på er. Snälla, snälla svara. Er tacksamma Martha L."

Det blev hennes sista brev.

Vad som hände följande morgon skulle Erich Alenfeld senare berätta med stöd av Marie Hagens skildring:

"Strax före åtta på morgonen uppenbarade sig en kriminalpolis för att hämta henne inom ramen för den stora förföljelseaktionen. Han var mänsklig och gav henne tid att klä sig och göra sig i ordning. Först två timmar senare återkom han till huset. Hon gjorde då vad hon länge hade förberett. Hon tog – som så många av nazisternas offer – en dödlig dos tabletter."

Hon togs till det judiska sjukhuset, där hon avled den 10 mars utan att ha återfått medvetandet.

Liebermannska familjeförmögenheten

Martha Liebermann begravdes på den judiska begravningsplatsen i Weissen-see, som tillsammans med sjukhuset var den enda fungerande resten av judiskt liv i Berlin. Bouppteckningen efter henne arkiverades hos Oberfinanzpräsidium Berlin-Brandenburg.

Därför vet vi exakt hur mycket som vid hennes död var kvar av den Liebermannska familjeförmögenheten. Efter Max Liebermann återstod totalt femton av hans målningar plus talrika teckningar och skisser. Av den omfattande samlingen franska impressionister återstod två målningar av Éduard Manet och en av Edgar Degas. Hela samlingen värderades till 83 791 riksmark, långt under det verkliga marknadsvärdet.

För Nazitysklands funktionärer var det en känslig sak att värdera dessa berömda konstnärer, vars verk å ena sidan avfärdades som värde-lösa, å andra sidan var hett eftertraktade på den internationella marknaden. Målningarna beslagtogs av Gestapo. Den 4 september 1943 var Martha Liebermanns lägenhet utrymd.

En hel kulturepok var borta

Den 22 november samma år förstördes huset vid Graf Spee-Strasse i en allierad bombräd. Hela Tiergartenviertel lades i ruiner. Samma öde drabbade Liebermanns palats vid Pariser Platz.

I maj 1945 vandrade Theodor Zondek, vars mor hade varit en av Martha Liebermanns närmaste väninnor, genom Berlins centrala delar. Han skrev om det i sina memoarer:

"När jag efter kriget ännu en gång gick längs Tiergartenstrasse fanns bara ruiner att se. Hela området var tomt på människor. Det var som om en hel kulturepok hade sjunkit i djupet tillsammans med de människor som tillhörde den."

Familjegraven vid Schönhauser Allee

Omedelbart efter krigsslutet 1945 föreslog vänner till familjen att Martha Liebermanns kvarlevor skulle flyttas från Weissensee till familjegraven vid Schönhauser Allee. Dottern Käthe avböjde detta i ett brev från New York:

"Min mor var helt likgiltig för sådant. Vi talade ofta om det och jag tror att jag talar också för henne när jag säger att detta inte är rätt tid."

Så dröjde det ända till 1960 innan Martha Liebermanns stoft flyttades till familjegraven vid östra muren på den judiska begravningsplatsen vid Schönhauser Allee. Där vilar hon sedan dess vid sin makes sida.

Våren 1946 fick Käthe Rietzler tillbaka de båda tavlorna som Anders Zorn hade målat av hennes föräldrar. Hon skänkte dem samma år till Edgar von Uexküll. Han sålde dem till Zornmuseet i Mora, där de nu hänger.

Daniel Rydén är journalist på Sydsvenskan och författare. Hans senaste bok heter Potemkin & kulisserna – och andra historiska bluffar (2020).

Publicerad i Populär Historia 3/2021

Livslång vänskap inleddes i Paris

I mitten av december 1889 flyttar makarna Anders och Emma Zorn in i en lägenhet på adressen 71 Boulevard de Clichy i Montmartre. De är tjugonio år gamla och har varit gifta i fyra år. Han är en berömd målare, hon står inför uppgiften att agera konstnärshustru och värdinna – en krävande syssla, för umgänget i den parisiska konstnärskolonin är intensivt och "Zorns gästfria hem" blir snart ett begrepp.

Somrarna tillbringar de i Mora, där de inreder en stuga intill kyrkan som sommarställe. Men i sju år ska våningen i Paris vara makarna Zorns fasta punkt. Bland de ofta återkommande gästerna finns makarna Max och Martha Liebermann.

Emma och Martha blir goda vänner. De kommer båda från välbärgade judiska familjer och är uppvuxna i konstnärlig högreståndsmiljö. Anders Zorn har 1891 målat ett porträtt av Max Liebermann.

Våren 1896 ber denne honom att göra en bild också av Martha. Zorns är på hemväg till Sverige och tar som så ofta vägen över Berlin för att besöka vännerna i det "makalösa palatset" vid Brandenburger Tor. På målningen (se startuppslaget) sitter Martha Liebermann i svart klänning framför en skärm som skiftar i grönt och guld.

I nästan ett halvt sekel ska Anders Zorns porträtt hänga på hedersplats i en av de Liebermannska salongerna.

Makarna Liebermann besökte aldrig Mora. Men deras porträtt hänger nu på väggen i den stuga som blev Zorngården, och som Emma 1939 gjorde till Zornmuseet.