Carl Larssons liv var långt ifrån en idyll

Det är frestande att se Carl Larssons liv som en solskenshistoria. Han var fattigpojken som blev en av landets mest uppburna konstnärer, en revanschlysten klassresenär som nådde hela vägen från samhällets bottenskikt till toppen. Alla genrer behärskade han: från träffsäkra karikatyrer till historiska illustrationer och storslagna monumentalmålningar.

Mest känd har han blivit för akvarellerna från det egna konstnärshemmet i Sundborn. De kom snabbt att betraktas som sinnebilden för familjelyckan och det goda svenska hemmet. Men Carl Larssons framgång var resultatet av en hård kamp, fylld av motgångar, tvivel och bittra nederlag.

Bakom konstnärens självsäkra och skämtsamma fasad fanns en grubblande och sammansatt personlighet, som knappast skymtar i hans charmfulla familje­idyller. ”Mitt stadigt leende ansikte. Min dolda fasa för livet”, skriver Carl Larsson med skarp självinsikt i sina memoarer, som ger en fängslande inblick i hans utveckling från radikal opponent till konservativ nationalist.

Carl Larsson föddes i fattigdom

Carl Larsson föddes 1853 i Gamla Stan i Stockholm, då en stadsdel präglad av trängsel och fattigdom. ”Jag förbannar den dag då du föddes”, ska fadern ha sagt till den förskrämde pojken. Bilden av barndomen är knappast upplyftande. Fadern, en från landsbygden inflyttad diversearbetare, beskrivs som en tungsint man med stickande ögon och hätskt temperament.

Modern, som försörjde familjen som tvätterska, gjorde däremot sitt bästa för att trots nöden hålla hemmet rent och humöret glatt. Hon var dotter till en hantverksmålare som varit anställd vid hovet. Mormodern, som var änka och en fantasifull sagoberätterska, spelade också en viktig roll för den unge Carl.

Flyttade till Ladugårdslandet

Glädjeämnena var annars få. Familjen lämnade som många andra den ökande förslumningen i ”Staden mellan broarna” under 1850-talets slut. Medan de mer välbeställda flyttlassen gick till Norrmalm flyttade Larssons till Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm) där de hyrde in sig i de ruckliga träkvarteren kring Grev Magnigränd.

”Se där, varest helvetet på jorden var!”, skriver Carl Larsson och tillägger att svälten var det minsta problemet; ”där rasade lungsoten, där rasade blodiga slagsmål, där bedrevs skörlevnad, där pekade man ut mördare och tjuvar.” Carls enda syskon, lillebrodern John, var sjuklig och dog tidigt, troligen av den härjande tuberkulosen. Senare strök stora delar av gårdens trångbodda barnfamiljer med när koleran drabbade Stockholm 1866.

Därtill hade han haft ett förhållande med en elev vid Konstakademien, Wilhelmina Holmgren. Tillsammans fick de två barn, varav inget överlevde spädbarnstiden. Wilhelmina själv dog vid det andra barnets födelse samma vår, en förlust som Carl Larsson sörjde djupt.

Carl Larssons misslyckande i Paris

Den sedermera lysande karriären började således i moll då en besviken och nedstämd Carl Larsson i april 1877 begav sig till Paris, den självklara konstmetropolen i tidens Europa. Likväl var han fast besluten att i ståtlig akademisk stil slå igenom på den berömda Salongen – den årliga, jurybedömda utställning i Paris som var en förutsättning för framgång i det franska konstlivet.

Men hans skrala reskassa förslog inte långt, och under höst och vinter plågades han av svält och självmordstankar. 1878 tvangs han återvända till Sverige där han återupptog illustratörsbanan, umgicks i tidningskretsar och blev god vän med den liksom han själv rebelliskt sinnade och diskussionslystne August Strindberg. ”Jag dyrkade honom!”, skriver Carl Larsson i sina memoarer om vänskapen, som tre decennier senare skulle få ett abrupt slut.

Villigt åtog han sig 1881 uppdraget att illustrera Strindbergs digra verk Svenska folket, som dessvärre fick ett uselt mottagande i pressen. Under tiden for han allt mer desperat fram och tillbaka mellan Stockholm och Paris, där han förgäves kämpade för ett genombrott.

Axel Munthe till undsättning

Efter att våren 1882 åter ha blivit refuserad av Salongen befann han sig i början av sommaren i ett eländigt skick. Undernärd och uppgiven insjuknade han i sin ateljé. ”Axel Munthe kom, trots mina protester (jag ville självdö) och skrev recept för malaria. När han hade gått hittades på bordshörnan en tjugufranc… Det var ju snällt av honom, och tjänar som bevis på hur under isen mina vänner ansågo mig vara.”

För vänner hade han. Även i Paris hade Carl Larsson, trots sin periodvis tröstlösa situation, med sin värme och humor blivit en centralgestalt bland de svenska konstnärerna. Kring honom stod en generös atmosfär av skoj och fest, och med sin penna fångade han kvickt kamraternas personligheter i snabbt nedskissade porträtt eller karikatyrer.

In till sjukbädden i ateljén trädde målaren Karl Nordström, som resolut tog med sig Carl Larsson från storstadens mörka prång till den friska luften i Grez-sur-Loing, sju mil därifrån. Med sitt vackra landskap hade den idylliska byn blivit en samlingspunkt för Parissvenskarna, men även konstnärer från övriga Europa, USA och Japan flockades kring de två pensionaten.

Karin Bergöö gav konstnärlig förlösning

Nu kom vändpunkten. I den rofyllda lantliga miljön levde den inbitna stadsmänniskan Carl Larsson upp. För första gången blev han förälskad på allvar, i den unga konstnären Karin Bergöö, som under sommaren befann sig i Grez för att måla landskap. Kärleken var ömsesidig, och i september förlovade de sig.

Mötet med Karin blev samtidigt hans konstnärliga förlösning. Inspirerad av hennes sällskap målade han i lätta, luftiga akvareller omgivningarna kring byn. Motiven var enkla men betagande. Här syns bondflickor i köksträdgården, pensionatsfrun med sina pumpor, de gamla stenhusens släta väggar. Allt insvept i ett milt skimrande ljus.

Övergången till friluftsmåleriet utfört på plats i naturen låg i linje med nya strömningar inom måleriet, där impressionismen utgjorde en central riktning. Men det stämde också väl överens med realismen inom tidens unga litteratur, där författarna Émile Zola i Frankrike och August Strindberg i Sverige spelade en framträdande roll. Strindberg hyllade vännen Carl Larsson som den nya tidens konstnär, vilken från en enkel bakgrund och oberoende av akademiens hjälp, skapade konst för folket.

Medaljerades på Parissalongen

I de bokillustrationer, däribland Viktor Rydbergs Singoalla, som Carl Larsson under många år fortsatte att arbeta med, fanns en tydlig demokratisk dimension genom böckernas breda spridning. Det var aspekter som Carl Larsson själv var väl medveten om. Hellre än att utföra exklusiva oljemålningar på beställningar av en elit, ville han nå ut till en stor publik med sina bilder. Det var också ett av skälen till hans växande intresse för monumentalmåleriet, vilket i form av utsmyckningar i offentliga lokaler kom allmänheten till godo.

Livet blev nu både enklare och mer lustfyllt för Carl Larsson. Våren 1883 gjorde han succé på Parissalongen, där han belönades med medalj för två akvareller från Grez, som Göteborgsmecenaten och köpmannen Pontus Fürstenberg omgående förvärvade till sin samling. Även franska staten ville köpa dem, och från Konstakademien i Stockholm kom följande år erbjudande att göra Carl Larsson till associerad medlem, en hedersbetygelse som han med de nekade stipendierna i minnet stolt avvisade.

Sommaren 1883 gifte han sig med Karin, och paret slog sig för ett par års tid ner i Frankrike, men återvände 1885 till Sverige med ettåriga dottern Suzanne.

Stod i spetsen för Opponenterna

Stärkt av de nyvunna framgångarna strävade Larsson efter att skaka liv i den inskränkta svenska konstvärlden.

Tillsammans med Ernst Josephson, kamrat från Konstakademien och den svenska Pariskolonin, stod han i spetsen för Opponenterna, den rörelse av 84 unga konstnärer som i en skarpt formulerad skrivelse kritiserade Konstakademiens förlegade undervisning och konstsyn. Alternativet, Opponenternas egen konst, visades i två utställningar under året, där Carl Larsson med sina nya akvareller var starkt representerad.

Då Akademien inte svarade på Opponenternas reformkrav bildade de följande år Konstnärsförbundet, med Carl Larsson som styrelseledamot. De unga svenska konstnärerna i utlandet anade friska vindar, och började återvända hemåt, en rörelse som sammanföll med den gryende nationalromantiken liksom en begynnande högkonjunktur som satte fart på beställningar och konstinköp.

Själv fick Larsson, delvis genom Fürstenbergs rekommendationer, möjligheter att driva igenom Opponentrörelsens nya undervisningsmetoder – måleri efter levande modell – som föreståndare på Valands konstskola i Göteborg. Här föddes också sonen Ulf 1887 (familjen kom totalt att omfatta åtta barn, varav sonen Matts dog 1895, bara ett par månader gammal).

Lämnade Konstnärsförbundet

Som upprorisk Konstnärsförbundare blev Carl Larsson inte långvarig. 1891 lämnade han sammanslutningen, vilken i hans ögon förvandlats från en demokratisk rörelse till en ”tyrannisk snobbinstitution”.

Det passade honom inte heller att vara alltför fast involverad i en organisation. ”I grund och botten hatar jag och rentav föraktar jag partiväsendet”, skrev han senare i sina memoarer, där han även tog avstånd från den socialistiska arbetarrörelsen. Uppbrottet hade troligen flera orsaker. Redan vid Opponenternas första utställning 1885 hade han kritiserat Ernst Josephsons epokgörande målning Strömkarlen, och konflikterna mellan de två ledargestalterna tycks sedan ha pyrt under ytan.

Rycktes med av nationalismen

I boken Carl Larsson spekulerar konsthistorikern Jonas Gavel kring Larssons eventuella antisemitism, en strömning bland delar av tidens intellektuella. Till dem hörde inte minst Strindberg. Samröret med den välvillige judiske Fürstenberg var inte heller komplikationsfritt, något som dock troligen främst berodde på spänningar som uppstod ur klass- och maktskillnader.

Det finns inget som öppet tyder på att Carl Larsson skulle ha intagit en antisemitisk hållning. Att han rycktes med av sekelskiftets nationella patriotism, hyllade det svenska folkets ursprung, historia och kultur samt stödde Tyskland vid första världskrigets utbrott är ställt utom tvivel. Men det var varken kontroversiella eller ovanliga ståndpunkter i samtidens Sverige.

Smyckade Fürstenbergs palats

När Fürstenberg byggde sitt nya palats vid Brunnsparken i Göteborg fick Carl Larsson i uppdrag att smycka den översta våningens galleri med tre monumentalmålningar, vilka i skön allegorisk form föreställde konstens utveckling. Det var hans första större insats i genren, och han lyckades över förväntan.

Ivrig att återbesöka Paris övertalade han Fürstenberg att låta honom utföra målningarna där, och tillsammans med Karin bodde han under ett år i Frankrike (barnen lämnades hemma hos svärföräldrarna) där han arbetade intensivt med att fullborda sviten, som också visades på den stora världsutställningen i Paris 1889.

Nationalmuseums freskmålningar

Parallellt skickade Carl Larsson in ett förslag till den tävling som Nationalmuseum utlyst om freskmålningarna i museets trapphall. Att föräras detta uppdrag var en hemlig dröm han hyst sedan barnsben. Som folkskoleelev hade han vallats genom salarna när museet invigdes 1866, och med nyfiken vördnad betraktat väggfälten reserverade för utsmyckning.

När han i januari 1889 belönades med andra pris i tävlingen, efter förstapristagaren Gustaf Cederström, blev det början på en segsliten historia som under tre decennier skulle ömsom egga, ömsom pina Carl Larsson fram till hans död.

Eftersom Nationalmuseums väggmålningsnämnd egentligen inte var riktigt nöjd med något av alternativen uppmanades de båda konstnärerna – Cederström och Larsson – att bearbeta sina skisser. Men inte heller de omarbetade förslagen föll i god jord. Bland annat framfördes kritik mot bristande monumentalitet i Carl Larssons motiv. En andra tävling utlystes därför året därpå och nu kammade Larsson hem första pris.

Fortsatt utdragen process

Saken borde därmed ha varit avgjord, men nämnden fortsatte att tveka huruvida Cederström åtminstone skulle få utföra något av väggfälten. Oenigheten lamslog museets agerande i ärendet under de följande tre åren. Den utdragna processen följdes med stark frustration av Carl Larsson. Självkänsla led han dock ingen brist på.

I ett brev till Strindberg 1894 skriver han: ”Jag är landets mest dugande och begåvade konstnär och därmed basta! Sen får andra tro det eller ej!” När regeringen kort därefter godkände förslaget hade familjen lämnat Frankrike och flyttat till Stockholm. 1896 fick han klartecken att påbörja freskerna.

En italiensk mästare i al fresco (en svårbehärskad teknik där målningen skapas direkt på den våta putsen), samt hantverkare och assistenter anlitades. I ett hektiskt tempo utförde Carl Larsson under sommaren och hösten de sex stora väggfälten i nedre trapphallen, ett arbete som försvårades när han drabbades av en kronisk ögonsjukdom.

Helgo Zettervall underkände målningarna

Då målningarna äntligen stod klara vägrade först en oenig museinämnd att acceptera dem. Arkitekten och överintendenten Helgo Zettervall fann kvaliteten undermålig och propagerade för ett underkännande. Resultatet blev att Carl Larsson krävdes på ändringar, vilka han vägrade att utföra. Efter ytterligare ett antal vändor godkände nämnden slutligen freskerna i deras befintliga skick.

Det är på sitt sätt förståeligt att Larssons stiliserade och dekorativa visioner med motiv från den svenska konsthistorien mötte motstånd. I monumentalmåleriets genre var han tveklöst nyskapande. Till skillnad från tidens mer traditionella måleri som omsorgsfullt modellerade fram ett tredimensionellt djup med mörker och ljus, arbetade Carl Larsson med klara, luftiga färger, platta ytor och tydligt markerade konturer i en stil som påminde om den betydligt lägre ansedda illustrationskonsten.

I hans måleri kan man spåra influenser av sekelskiftets jugend och art nouveau, de japanska träsnitten – med sina linjära former, djärva kompositioner och beskärningar – samt ungrenässansens måleri. Allt sammansmält till en högst personlig stil. Trots kritiken strömmade nya uppdrag in. Under kommande år smyckade han bland annat den nybyggda Operans och Dramatiska teaterns foajéer.

Carl Larsson till Sundborn

År 1901 flyttade familjen Larsson permanent till Lilla Hyttnäs i Sundborn (huset i Dalarna hade sedan 1888 fungerat som sommarbostad). Carl Larsson hade ett par år tidigare publicerat sin första bok med akvareller från Sundborn, och vid sidan av utsmyckningar och porträttmåleri fortsatte han att ägna sig åt de populära familjeskildringarna. Men även om han i dessa övertygande propagerade för landsbygdens frid och familjelivets glädje, drev rastlösheten och ambitionerna honom vidare.

Det var sedan tidigare i princip avgjort att han skulle utföra en målning av Gustav Vasas intåg i Stockholm på det ena väggfältet i Nationalmuseums övre trapphall, vilket han 1906 efter en rad konflikter också lyckades få till stånd. Tillsammans med vännerna Anders Zorn och Bruno Liljefors tillhörde han nu landets mest etablerade och omtyckta konstnärer, och hade dessutom en strålande internationell karriär på uppgång.

Men hans kritiker var hårdnackade. ”Mycket fick Gustav Vasa lida, av upproriska undersåtar, av sina barn med mera – Skall han nu ytterligare behöva lida genom att bli målad av Carl Larsson”, protesterade den konservative författaren Carl David af Wirsén, Svenska Akademiens ständige sekreterare.

Midvinterblot väckte proteststorm

Genomförandet av Gustav Vasa-målningen var en seger som Carl Larsson kunde ha nöjt sig med, men det sista återstående väggfältet lämnade honom ingen ro. Kort därefter började han skissa på den åttio kvadratmeter stora målningen, ”Midvinterblot”, ett av Sveriges mest omdiskuterade konstverk genom tiderna.

Från första början mötte det fornnordiska motivet, som visade ett hedniskt kungaoffer, motstånd såsom osmakligt och historiskt inkorrekt. Medan konstnären envist arbetade vidare växte kritiken till en veritabel proteststorm. Larsson lät sig emellertid inte slås ned, utan färdigställde på eget initiativ målningen i sin ateljé.

Konflikt med Strindberg

Kanske bidrog ett par svåra personliga upplevelser till att stärka hans beslutsamhet och ägna sig åt arbetet med något av en besatt frenesi. 1905 avled äldste sonen Ulf till följd av en blindtarmsinflammation, ett slag konstnären aldrig hämtade sig från. Hans sinnesstämning förbättrades inte när August Strindberg i En ny blå bok 1908 bryskt angrep honom som en falsk och hycklande karaktär.

Att de två vännerna med tiden fått skilda sociala och politiska ståndpunkter hade länge stått klart, men då Larsson i ett brev vände sig mot den frätande samhällskritiken i Svarta fanor (1907), var måttet rågat. I memoarerna skriver Carl Larsson att han blev så sårad att han gick omkring med en kniv i fickan, fast besluten att stöta den i Strindberg om han fick en chans.

Carl Larsson drogs åt höger

Möjligen sved Strindbergs nidbild så illa därför att den träffade en öm punkt. Den bistra blick som möter betraktaren i självporträttet ”Självrannsakan” (1906) visar en djup klyfta mellan konstnärens egentliga självuppfattning och Sundbornakvarellernas leende familjefar.

Sannolikt insåg han också att den framrusande samhällsutvecklingen under 1900-talets första decennier höll på att springa ifrån honom. Storstrejken 1909 fick den forne arbetarpojken, uppvuxen i en ”anda av revolt och missnöje” att drömma om ”upplyst despoti” och reservationslöst hylla kung och fosterland.

Omslaget till bondetågets minnesskrift

1914 ritade han omslaget till bondetågets minnesskrift och efter att han tagit avstånd från den liberala regering som gått i konflikt med kung Oscar i försvarsfrågan, sågs han i fortsättningen som en högerns man, trots att han i grunden ännu med sina egna ord räknade sig som ”folklig” och ”underklass”.

Även inom konsten väntade stora förändringar. Den nya franskinspirerade modernismen höll på att bryta fram, och fick sekelskiftets intresse för den fornnordiska historien att framstå som alltmer irrelevant. Efter flera för Carl Larsson förödmjukande turer refuserade Nationalmuseum den färdiga ”Midvinterblot” 1916, och vägrade att ta emot målningen ens sedan Zorn erbjudit sig att donera den. ”Midvinterblotets öde knäckte mig! Med dov vrede erkänner jag detta”, skriver Larsson i sin självbiografi Jag, vilken han avslutade endast ett par dagar före sin död, 22 januari 1919.

Tiden skulle slutligen ge honom rätt. I mitten av 1980-talet vållade ”Midvinterblot” på nytt häftig debatt då museet erbjöds men avstod från att köpa målningen, som sedan hamnade i en japansk privatsamling. På 1990-talet förvärvades den emellertid av Nationalmuseum och hänger numera i dess trapphall, en senkommen upprättelse för den konstnär som mer än någon annan format vår svenska självbild, nationalmålaren Carl Larsson.

Publicerad i Populär Historia 7/2008