Carl Larssons och Wilhelmina Holmgrens okända kärlekshistoria

Carl Larssons relation med en annan kvinna

Så här skrev Karin Larsson den 29 april 1919 i ett brev till sin då döde make:

"Mig pinar det oändligt att ur boken utesluta talet om de kvinnor som skänkt dig sitt lif och sin kärlek. Utan kärlek kunde du ej lefva och utan dessa mina systrar hade du ej blifvit den du var."

Tre månader tidigare hade Carl avlidit, och nu satt Karin och de vuxna barnen med manuset till självbiografin "Jag", vars innehåll många ansåg vara betydligt mer känsligt än vad Karin verkar ha gjort.

Resultatet blev att man beslöt sig för att inte ge ut självbiografin förrän 1931, tolv år efter Carls död och tre år efter Karins. Och det som bland annat väckte anstöt var några få rader där Carl antydde att det hade funnits en betydelsefull kvinna i hans liv före Karin, och dessutom två barn:

"Må det vara nog att här medge att utan denna uppoffrande kvinna hade jag antagligen på visst sätt, gått under. Hon uppehöll min tro på mig själv; hon försökte att ge mig en renare och högre uppfattning av mitt kall. Välsignat hennes minne! Hon dog när hon gav liv åt vårt andra barn. Det första var då redan dött."

Mötet på Konstakademien

Det började 1873. Carl och hans studiekamrat från Konstakademien, Victor Forssell, tillbringade sommaren i ett litet lusthus på Lugnets gård i Nacka utanför Stockholm. Samtidigt satt de två kvinnliga konstakademieleverna Wilhelmina Holmgren och Elise Bergman i gårdens huvudbyggnad och njöt av att ha sluppit ifrån storstadens larm.

Det dröjde inte länge förrän de två sällskapen började att umgås, och snart inleddes förhållandet mellan den tjugoårige Carl och den tretton år äldre Wilhelmina. Det var en relation som skulle komma att vara i fyra år.

Wilhelmina Holmgren – en modern kvinna med utbildning

Wilhelmina var singel och modern; hon skaffade sig en utbildning. Före Konstakademien hade hon gått på Slöjdskolan i Stockholm, en bakgrund som hon delade med många av sina kamrater på landets finaste konstskola.

Av de 76 kvinnor som gick på Konstakademien 1847-72, gick 50 på Slöjdskolan innan de sökte in till den högre utbildningen; Wilhelmina var en av dem.

Slöjdskolan startades 1844 som en följd av att man ansåg att hantverkarna behövde utbildning, samtidigt som industrialiseringens nya fabriker ställde allt högre krav på arbetskraften. Att det endast var männen som skolan vände sig till, ansågs till en början som en självklarhet.

Kvinnor får tillträde till Slöjdskolan och Konstakademien

Vid mitten av 1800-talet bodde dock fler kvinnor än män i Stockholm, och de var ofta ogifta och måste kunna försörja sig. Att ha en utbildning blev viktigt även för dem, och 1858 fick de första kvinnorna börja studera på Slöjdskolan.

Fem år senare klev Wilhelmina in i skolans lokaler. Att granska de kurser som stod till buds ger oss idag en ganska bra bild av vilka yrken som kunde komma på tal för dåtidens kvinnor: kartritning, skriftkonst, gravyr och porslinsmålning, men även renodlade tecknings- och målerikurser erbjöds.

Några år senare, 1871, skrevs Wilhelmina in på Konstakademiens lägre antikskola. Även här var hon mycket av en kvinnlig pionjär – bara ett drygt femtiotal kvinnor hade före henne haft möjlighet att som ordinarie elever gå denna konstutbildning.

Kvinnliga ocn manliga studenter är uppdelade

De kvinnliga eleverna fick dock hålla sig för sig själva på den särskilda "Fruntimmers-afdelningen". Där hade de egna rum och undervisningen skedde på andra tider än männens – men lärarna och schemat var identiska, förutom att kvinnorna till en början hade något färre lektionstimmar per termin.

När möjligheten till högre konstutbildning uppenbarades var de kvinnliga studenterna ambitiösa att ta tillvara den. Av de 58 kvinnor som gick på Konstakademien mellan 1864 och 1872 fortsatte 20 som fria konstnärer, vilket relativt sett var fler än bland de manliga eleverna.

Paret flyttar ihop på Brunkebergstorg

Fram till dess att hon var 35 år bodde Wilhelmina tillsammans med sin mamma. År 1875 låg bostaden vid Ladugårdslands tull (nuvarande Karlaplan). Det var ett rätt ödsligt ställe som på 1700-talet kallades "Yttersta mörkret".

På våren flyttade Carl in i samma hus, men i en egen lägenhet. Någon månad senare slutade Wilhelmina på Konstakademien. Hon hade då gått fyra år, ett år kortare än de flesta andra. Men hon hade sina skäl: hon var gravid med sitt och Carls barn.

På hösten 1875 flyttade den 22-årige Carl och den 35-åriga Wilhelmina ihop på Brunkebergs hotell, ett pampigt hus på Brunkebergstorg.

Från början var det tänkt att vara ett modernt hotell för den allt större mängden turister i Stockholm, men huset omvandlades snabbt till ett förnämt bostadshus.

Efter hand började konstnärerna att intressera sig för det storslagna huset med de ljusa våningarna och det perfekta läget, omringat som det var av tunga konstinstitutioner med Konstakademien som den kanske främsta.

Stockholmsäktenskap – dåtidens samboskap

Det var nu som Carl och Wilhelminas stockholmsäktenskap tog sin början – den senare delen av 1800-talets motsvarighet till dagens samboskap. Och de var inte ensamma om att välja bort giftermål.

Benämningen stockholmsäktenskap kom sig av de låga äktenskapstalen i huvudstaden. År 1855 var bara 31 procent av männen och 26 procent av kvinnorna i Stockholm gifta.

Så låga siffror kunde man varken hitta på landsbygden, i andra svenska städer eller ens i stora huvudstäder som Köpenhamn, Paris och London. Men det fanns skäl till varför människor valde bort att gifta sig.

Att den här samlevnadsformen blev vanlig berodde till viss del på att straffet för osedlighet togs bort vid 1800-talets mitt. Det var även dyrt att gifta sig, och många hade inte råd.

Att kvinnorna blev omyndiga igen när de gifte sig – även de som hade möjlighet att arbeta och försörja sig på egen hand – gjorde också att många valde bort ringen på fingret.

Och arbetade och försörjde sig gjorde även Wilhelmina. I husförhörslängderna står hon med titeln gravör. Kanske arbetade hon hos sin svåger, som hade Stockholms näst största guldsmedsförrättning.

Kvinnorna bakom Carl Larsson

Wilhelmina påverkade också Carls yrkesliv, och hennes betydelse för hans arbetsmoral och konstnärliga utveckling har genom åren förbisetts. Men den kan inte nog påpekas.

Georg Nordensvan var den tidens stora konsthistoriker och konstkritiker, och han skrev så här i sin stora biografi över Carl Larsson:

"Men i största skuld stod han till en av de kvinnliga kamraterna vid akademien, Mina Holmgren, som på allvar tog sig an hans uppfostran, läste med honom och satte lämpliga böcker i hans hand. Mer än så: hon väckte hans självtillit och hans medvetande om konstens höghet och allvar och om dess stränga krav på sin utövare. De som känt dem båda äro ense om, att 'hon har skapat honom'. Denna gränslöst osjälviska och uppoffrande kvinna har ej ringa andel i timrandet av hans konstnärskaps grundval. The rest is silence."

Ogift och gravid

Det ogifta livet med Carl på Brunkebergstorg fick dock konsekvenser för den gravida Wilhelmina. Även om stockholmsäktenskap ansågs vara i sin ordning, så var utomäktenskapliga barn det inte. Och utomäktenskapliga barn, det fanns det gott om.

Av Europas städer var det bara Wien som vid den här tiden hade fler utomäktenskapliga barn än Stockholm. I landets huvudstad var 42 procent av de nyfödda barnen "oäkta" mellan åren 1856 och 1860.

Detta var barn som inte alls fick samma juridiska status som de som var födda inom äktenskapet. Och ofta lämnades de "oäkta" bort till barnhem eller fosterhem efter förlossningen. År 1889 bodde bara 38 procent av de halvårsgamla utomäktenskapliga barnen tillsammans med sin mamma.

Carl Larssons hemliga familj

När Carl och Wilhelminas förstfödda kom till världen skedde det i hemlighet hemma hos en barnmorska. Hos henne behövde man nämligen inte uppge sitt namn, och när barnet sedan skrevs in i församlingens födelse- och dopbok angavs föräldrarna som okända. Att i efterhand koppla ihop "oäkta" barn med rätt föräldrar är därför ofta svårt.

Carl och Wilhelminas hemlighetsmakeri kring sina två barn har också gjort att ingen genom åren ens har känt till deras namn. Förrän nu.

För utifrån det som vi efter en hel del forskning ändå känner till kring rimlig födelse- och dödsperiod, släktnamn, födelseplats och så vidare, finns det ett barn som troligtvis är Carl och Wilhelminas förstfödda.

Hon hette Hedvig Wilhelmina och föddes den 3 december 1875 hos barnmorskan Gustafva Åkerblad på Kammakargatan i Stockholm. Men bara en knapp månad senare, den 6 januari 1876, dog den lilla flickan i mag- och tarminflammation.

Ett halvår senare, runt midsommar 1876, var Wilhelmina gravid igen, och den 25 mars 1877 föddes en flicka hemma hos samma barnmorska som det första barnet. Hon fick namnet Hedvig Olena. Hedvig efter sin mormor och sin redan döda syster, Olena var förmodligen en feminin variant av Carls andranamn Olof.

Barnsängsfeber – Wilhelminas död

Det dröjde inte många dagar innan Wilhelmina insjuknade i barnsängsfeber, den tidens stora kvinnomördare. Det är en svår febersjukdom där bakterier från läkarens eller barnmorskans händer (eller instrument) får fäste i den såriga livmodern. De nyblivna mammorna dog oftast inom bara några få dagar.

Allra störst risk löpte kvinnor som födde på sjukhus, där läkarna gick mellan patienter och obduktioner utan att tvätta händerna. På Allmänna BB i Stockholm var en förlossning verkligen livsfarlig – 1840 dog en av fem nyförlösta mammor i barnsängsfeber.

Just året 1877, när Hedvig Olena föddes, insåg man äntligen vikten av handtvätt, och läkare och barnmorskor började tvätta händerna med karbolsyrelösning. På ett år minskade dödsfallen från 4,2 procent till 0,3 procent.

Var Wilhelminas barnmorska fortfarande okunnig om de nya rönen eller hade Wilhelmina bara maximal otur?

I fyra dygn kämpade hon för sitt liv hemma hos barnmorskan Åkerblad, men den 29 mars klockan halv sju på morgonen var det slut – Wilhelmina var död. Carl sörjde djupt och har beskrivit hur han tillbringade nätterna på kyrkogården, och sov på hennes grav.

Okänd dotter hittades genom kyrkbok

Det är dock Wilhelminas tragiska död som hjälper oss att hitta parets andra dotter. Tack vare att Wilhelminas dödsadress skrevs in i kyrkboken går det att jämföra med födda barn hemma hos Gustafva Åkerblad. Och under den period som kan komma ifråga föddes det bara ett barn där – Hedvig Olena.

Redan före förlossningen och Wilhelminas död i samband med den, verkar det som att Carl planerade att åka till Paris. Bara några veckor efter Wilhelminas begravning satte han sig på tåget för resan till den stora franska konstmetropolen.

Hedvig Olena lämnade han hos en familj på Skeppargatan. Carl hann dock inte mer än fram till Paris förrän han nåddes av beskedet att den lilla dottern hemma i Stockholm var sjuk.

Han skriver så här i sin självbiografi:

"Så, ändtligen bar det iväg till Paris. Där möttes jag av bref från min mor att barnet var mycket sjukt, att tillkallad läkare förklarat att endera skulle det lilla/flickkräket/kräket dö eller bli för hela sitt lif – vansinnigt. Aldrig har väl en fader så enträget bedt till Gud som jag den natten i hotellrummet, vid rue Ganneron ... Redan dagen derpå fick jag telegram om den lillas död."

Carl Larsson förlorar hela sin första familj

På bara några få år hade Carl Larsson mist hela sin första familj. Wilhelmina Holmgren och hennes avgörande betydelse för den unge Carl och hans konstnärskap föll nu i glömska.

Under sitt korta liv var hon på många sätt en föregångare genom att utbilda sig och yrkesarbeta. Samtidigt rymde Wilhelminas liv ett ganska typiskt kvinnoöde i 1870-talets storstad, med stockholmsäktenskap, oäkta barn, skamfullt hemlighetsmakeri och en tragisk död i barnsäng.

Ami Bergöö är journalist, författare och språkgranskare (bland annat korrekturläser hon Populär Historia). Ami är aktuell med boken Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj.

Publicerad i Poupulär Historia 6/2022.