Det befriande porträttet
Personporträtt hade förekommit i det gamla Egypten, i Grekland och i romarriket, men var en av de konstarter som därefter deklinerat. Ännu i europeisk medeltid framstår bilderna av regenter och helgon som mer symboliska än realistiska, och kungar och prinsessor ser ut som stigna ur folksagorna, mansfigurerna utstrålande kraft och makt och kvinnorna slanka och böjliga med långt hår.
Med renässansens ökade intresse för individen växte det emellertid fram ett behov att se personliga drag. Och när den moderna porträttkonsten föddes, var det i kungliga salar. De tidigaste porträtten med anspråk på likhet finns på mynt och medaljer, i stadfästelser och sigill, på glasfönster och gravar – men snart kommer porträtten också som tavlor i ram.
Och då var de genast förbluffande knivskarpa i sin karakteristik av den avbildade.
Ett av de mest kända och ett av de tidigaste är det av Rikard III – en studie i slughet, blicken i fjärran, han biter sig i läppen och fingrar på sin ring, liksom njutningsfullt begrundande fördelar och nackdelar med något planerat illdåd. Ett kusligt levande dokument som dock lär vara målat långt efter kungens död.
Från senare delen av 1400-talet och framåt fick porträttmåleriet en bra skjuts. Nationer och dynastier växte i antal och makt och alla behövde slå vakt om sitt och utvidga sin intressesfär. Det skedde enklast genom att gifta sig och sina barn kors och tvärs mellan rikena. Resor var äventyrliga och livsfarliga företag. Man överlät dem helst på någon mindre väsentlig budbärare, som ibland fick presentera både friarens budskap och hans porträtt. Ju mer betydande friaren var eller ansåg sig vara, desto större var tavlan och desto skickligare målaren. Även stora mästare som Jan van Eyck fick finna sig i att stå till förfogande som äktenskapsmäklare.
Konstnären var inte helt maktlös i detta spel om kronorna, men gav han sig in på att smickra motivet så att mottagaren fick ett intryck som senare skulle upplösas i vild besvikelse, kunde porträttörens huvud sitta mycket löst. Vi kan därför vara tämligen säkra på att friarporträtten är sanningsenliga.
Ibland kom uppdraget till en konstnär inte från den hoppfulle blivande maken utan från den hoppfulle blivande svärfadern. Sålunda gav kejsar Maximilian av Habsburg order om att Henrik VII av England skulle avbildas och inramas och sändas till kejsarens dotter Margareta – som, med säker instinkt för sakers värde, avspisade frieriet men behöll det magnifika porträttet av en räv i regalier.
När en något senare engelsk kung, Henrik VIII, efter Jane Seymours död tänkte sig Frans Sforzas 17-åriga änka som efterträderska, skickade han sin mästerlige hovmålare Hans Holbein till Bryssel för att porträttera henne. Det var i mars 1537 och Holbein, som tycks ha varit kylig inför uppdraget, gjorde på tre timmar en teckning – och kanske var det på den det berodde att Kristina av Danmark inte föll Henrik i smaken. Men när Holbein senare i samma ärende fick söka upp Anne av Cleve blev bröllopet av – och porträttet av Anne hamnade så småningom i Louvren.
Nästan alla europeiska hov har målningar från de här seklerna som föreställer ”porträtt av okänd prinsessa”. Det är alla dessa hoppfulla eller skräckslagna, alla dessa flickor som inte var vackra nog att platsa på en tron. Erik XIV – som vi fokuserar på här – bidrog inte så lite till att på så sätt fylla slottens vrår och vindsutrymmen, för hans politiska lust sträckte sig både väster- och österut.
I Polen satt någon och målade av en adelsfröken för hans räkning, i Sachsen hade kurfursten August en brorsdotter ledig som också skulle avbildas, och i Hessen var lantgreven Filip ett hett svärfarsnamn och hade redan 1556 sänt Erik ett ”kontrafaktur” på sin då 13-åriga dotter Kristina (som sedermera skulle bli mormor till Gustav II Adolf). Det anlände emellertid skadat i transporten, och Erik begärde ett nytt, som målades i olja av Hans Settern och åtföljdes av Filips rekommendation till Erik att sända ett personligt ombud för att ”besiktiga” bruden.
Efter de misslyckade frierierna till Elisabet av England (mer om det nedanför) tog Erik på nytt upp förhandlingarna om Kristina – och Hessen, för han satte ett politiskt avtal med riket som villkor för ett bröllop. Det skrevs giftermålskontrakt och Erik sände en svensk flotta för att hämta hem bruden, fortfarande insisterande på en politisk allians först. Förhandlingarna hade pågått i åtta år, när en kopia av ett kärleksbrev från Erik till Elisabet föll i lantgrevens händer. Det lade locket på affären. Eller var det det faktum att Erik hade sänt sin edsvurne målare ver Wilt till Hessen för att avbilda objektet objektivt? ”Härvid stannade det, kanske på grund av ver Wilts sanningsenlighet”, skriver en historiker.
Elisabet behöll tavlan
Sveriges mest berömda friarporträtt är det som gick från Erik XIV till Elisabet av England. Med Gustav Vasa hade Sverige blivit ett enat rike, ett att räkna med i Europa. Sonen Erik var en ovanlig nordisk prins, för han tänkte internationellt, hans äregirighet sträckte sig långt bortom gränserna, och han förstod vikten av en stark allians med en stormakt som England. Han hade nyss sett hur Filip II av Spanien skickligt hade förfört engelska Maria Tudor in i en ”personunion”, som hade kunnat placera Spaniens ärkefiende i en rävsax – om det inte hade varit så att Maria strax avlidit och personunionen upplösts. Filip hade varit attraktiv för Maria – både en stilig karl och mer katolsk än påven. Erik var protestant som Elisabet, men framför allt knivskarpt intelligent som hon, och förmodligen mer begåvad i konst, språk och en hel rad vetenskaper. Sändebuden kunde rapportera om hans fördelaktiga utseende. Inte undra på att jungfrudrottningen var intresserad.
År 1561 anlände hennes kammarjunkare till Stockholm, officiellt på eget bevåg men alla ansåg att det var för att rekognoscera för drottningen. Han begärde och fick audiens, och i sitt sällskap hade han – vilken tillfällighet! – nederländaren Steven van der Meulen, porträttmålare till professionen. Här fick han heta Staffan Conterfeiere eftersom han målade Erik XIV:s porträtt, som han förde med sig när han redan i juni återvände till London och presenterade det för Elisabet. Drottningen tillbakavisade Eriks övriga gåvor och smycken men accepterade porträttet, som lär ha givit upphov till hennes ljuva förvirring. Hon gav till och med samme konstnär i uppdrag att göra ett porträtt av henne att sändas till Erik – det måste alltså en gång ha funnits i Sverige men har nu förkommit.
Det porträtt av Elisabet som finns på Gripsholms slott är målat 1563, men om det vet man inget annat än dess påskrift: ”Dr.El. till K.Er. 14”. Man bör hålla i minnet att inte bara friarporträtt utväxlades mellan monarker och regeringar , utan också porträtt som får anses ha diplomatisk grund.
Ovanligt med detta friarporträtt är att det inte var en ouvertyr utan snarare blev slutet på ett långdraget giljande. Redan när Elisabet var en ung prinsessa och sin halvsyster drottningens fånge, hade Erik framfört sitt romantiska ärende genom en klant till ambassadör. När sedan katolska Maria Tudor dog och den protestantiska Elisabet efterträdde henne på tronen, blev det plötsligt liv i Gustav Vasa, och han samtyckte till att Eriks bror hertig Johan förde broderns talan vid ett besök i London som skulle komma att dra ut över ett halvt år, för drottningen var en mästare i att förhala. När Johan återvänt utan resultat beslöt sig Erik för att personligen infinna sig, och han var på väg ut ur landet när fadern plötsligt avled och han motvilligt fick vända. Han var alltså nybliven kung när han målades av van der Meulen.
Erik, som gjorde sina dräktbeställningar från Antwerpen, ser onekligen magnifik ut i naturlig storlek på van der Meulens målning, som mäter 186 x 104 cm. Han är klädd i trång blus och uppstoppade byxor i rött och guld och bär en svart cape – allt utom färgerna i enlighet med senaste modet från Madrid, tongivande för tidens europeiska furstar. De röda stickade silkesstrumporna och matchande ärmar är sista skriket.
Tavlan förvärvades 1932 från en engelsk privatsamling och införlivades med samlingarna på Gripsholms slott.
