Glasögonens historia

Synfel beror på att ljuset bryts på fel sätt inuti ögat. Sjukdomar kan också begränsa ögats funktion, något som beskrevs redan på 800-talet f Kr i den indiska medicinska skriften Sushruta Samhita. Under större delen av mänsklighetens historia har synfel varit ett funktionshinder som man helt enkelt har fått leva med. Men det var ofta inte något större problem för gemene man. Att läsa och skriva var det länge endast ett ytterst fåtal som kunde.
Men för den lilla läskunniga eliten var problem med synen ett desto större problem. Många konstnärer och lärda personer blev tvungna att dra sig tillbaka från sitt arbete redan i medelåldern, på grund av sviktande syn – om man var lyckosam nog att få leva så länge, vill säga.

Var och när de första synhjälpmedlen uppfanns är oklart, men antagligen har alla civilisationer haft sina egna metoder för att hjälpa människor att se lite bättre. När vi började att tillverka glas, för omkring 9 000 år sedan, och även började att slipa naturligt förekommande kristaller, banades vägen för tillverkning av synhjälpmedel. Vid arkeologiska utgrävningar i östra medelhavsområdet har man hittat ett stort antal polerade linser av glas och bergkristall, daterade till bronsåldern, av vilka några har en förstoringsförmåga på upp till nio gånger. Linserna bär tecken på att vara formade i primitiva svarvar, vilket tyder på att man redan under forntiden hade goda kunskaper när det gäller linstillverkning. De flesta av linserna som hittades har en förstoring på 1,5 till 2 gånger, vilket gör dem lämpliga för detaljerat arbete.

Egypten har arkeologer hittat ett femtusen år gammalt knivskaft i elfenben, som har dekorerats med mikroskopiskt små karvade figurer. För att åstadkomma dessa måste man ha använt sig av något slags förstorande instrument. Klassiska författare som greken Aristofanes (cirka 445–385 f Kr) och romaren Plinius den äldre (cirka 23–79 e Kr) nämner användandet av plankonvexa linser, främst för att tända eld.

Vidare uppger källor att kejsar Nero (37–68 e Kr) ska ha varit närsynt, och därför använt sig av en slipad färgad kristall för att kunna se gladiatorspelen bättre. Hjälpmedlet kan också ha använts för att skydda ögat mot solen, som ett slags solglasmonokel. Den arabiske filosofen och vetenskapsmannen Ibn al-Haytham (även Alhazen, cirka 965–1040) använde sig av fint slipade bergkristaller, så kallade lässtenar, som lades direkt på texten för att förstora bokstäverna. Att människor har använt sig av linser i flera tusen år är således väldokumenterat. Men det finns inga tydliga tecken på att man före medeltiden har använt dem i form av glasögon – det vill säga två linser sammanfogade över näsan.

Numera är de flesta historiker överens om att de första västerländska glasögonen tillverkades i norra Italien – närmare bestämt i Pisa på 1280-talet. Man lutar sig då mot en predikan från 1306 hållen av munken Giordano da Pisa, där han berättar att han tjugo år tidigare såg ett par glasögon för första gången, samt personen som tillverkade dem. Denne omnämns dock inte vid namn.

Dominikanmunken Alessandro della Spina (död 1313) i Pisa kände också till glasögonen – han hade själv sett dem – och menade att uppfinningen borde spridas för att hjälpa människor med synfel. Utifrån minnet tillverkade Alessandro ett eget par glasögon, och delade frikostigt med med sig av sina kunskaper till lokala hantverkare. De första glasögonen bestod av två metallinfattade glaslinser som nitades ihop med en metallbit i mitten vilken fästes på näsryggen. De hade inga skalmar och var ganska obekväma att använda. Vi får anta att linserna var konvexa, det vill säga förstorande, och till hjälp för närsynta äldre. Dessa tidiga hjälpmedel är jämförbara med dagens enkla läsglasögon som går att köpa lite varstans, eftersom man inte specialslipade linserna efter individuella behov.

Glasindustrin i norra Italien blomstrade under medeltiden, och det är inte svårt att förstå att någon måste ha sett potentialen i glasets ljusbrytande egenskaper. Glashyttorna i Venedig och Florens blev tidigt storproducenter av glasögonlinser, på grund av det högkvalitativa glas som man kunde framställa där. På andra ställen användes bergkristall och halvädelstenen beryll. Och det är från glasögon gjorda av beryll som ordet "brillor" kommer (liksom "förbryllad").

Dessa tidiga glasögon, så kallade "nitbrillor", blev lätt glappa och tappade knipförmågan över näsan. Under 1300-talet togs därför "bågbrillan" fram – en glasögonfattning som i stället för en nit förenade linserna med en fjädrande båge. Bågbrillorna gav högre komfort än nitbrillorna och kunde tillverkas i lätta material som horn eller läder, till skillnad från nitbrillorna som gjordes av metall. Det gick även att fästa ett handtag på sidan, för att få ett grepp att hålla i så att glasögonen inte gled av näsan hela tiden.

När nyss nämnde Alessandro della Spina lanserade de första glasögonen var det främst kyrkans tjänare som var målgruppen. Det var de som hade de ekonomiska möjligheterna att köpa glasögon, men också det största behovet av dem – till sina bokstudier och skrivarbeten.
Länge var glasögonen avsedda för dem som led av presbyopi (ålderssynthet) eller långsynthet – problem med att se på nära håll. Detta synfel kunde alltså avhjälpas mer eller mindre med konvexa linser (positiva styrkor).

Kunskapen om de konvexa linsernas förstorande egenskaper lär ha fått medeltidens glasögontillverkare att förstå att konkava linser (negativa styrkor) hjälpte till att se bra på långt håll. Ändå skulle det dröja ända in på 1400-talet innan de närsynta fick hjälp med att se bättre på avstånd.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Glasögon blev tidigt en symbol för visdom och intellekt. I många medeltida konstverk avbildas helgon, filosofer och andra lärda personer iförda glasögon – till och med när det inte fanns några glasögon vid tiden för deras levnad. I Sverige blev det vanligt efter 1450-talet att dekorera kyrkor med glasögonförsedda bibliska figurer. Att bära glasögon blev förutom en symbol för intelligens och bildning också en statussymbol, eftersom det länge var få som hade råd att köpa synhjälpmedlen.

De allra finaste glasögonen kunde vara infattade i guld och prydda med juveler, och kostade därför enorma summor att tillverka och köpa. Men det var långt ifrån alla glasögon som tillverkades för en sådan marknad. Under den senare delen av 1300-talet, när glasögontillverkningen hade tagit fart på allvar, blev de mer prisvärda tack vare billiga och lättillgängliga material som trä, läder och ben.

När boktryckarkonsten gjorde sitt intåg i Europa på 1400-talet ökade läskunnigheten och efterfrågan på glasögon steg. Italien, med sin spirande glasögonindustri i städer som Florens och Venedig, började exportera glasögon till närliggande länder, och snart spred sig glasögonen över hela världen. På flera håll startades det upp inhemsk tillverkning. När de första glasögonen kom till Sverige är okänt, men vid arkeologiska utgrävningar vid Alvastra kloster i Östergötland har man hittat ett antal glasögonbågar gjorda i ben som dateras till 1300-talet.

Ett stort antal brillmakare verkade i Nürnberg från 1500-talet, och den tyska staden blev under kommande århundraden vida känd för sin glasögontillverkning. Men det som verkligen satte Nürnberg på glasögonkartan var en valsmaskin som konstruerades där år 1729.

Det blev nu möjligt att göra infattningar i tunn metalltråd, som hade bearbetats i det handdrivna valsverket. Enkelt kunde man nu åstadkomma en fals där glaset kunde fästas, och dessutom göra en relief med fabrikörens namn. Det nya arbetssättet innebar en revolution för glasögontillverkningen, som nu kunde ske snabbare och effektivare än någonsin tidigare – en massindustri var född.

Sverige blev en storimportör av tyska glasögon, som visserligen var billiga att köpa men opraktiska. Precis som alla andra glasögon vid den här tiden var de av bågbrillemodell. De satt bara kvar på näsan om man höll sig stilla, och gärna med huvudet lite lätt bakåtböjt. Det fanns i och för sig varianter med metallöglor som vilade på tinningarna, och det förekom även att brillorna knöts fast med ett snöre runt huvudet. Den brittiske optikern Edward Scarlett (1688–1743) brukar tillskrivas äran att ha gjort glasögonen mer bekväma. Han konstruerade 1727 ett par glasögon med skalmar som vilade på öronen. På det viset försvann trycket på näsrygg och tinningar, och bärandet blev mer angenämt. Den moderna glasögonbågen var därmed född.

Nöden är uppfinningarnas moder, brukar det ju heta, och det är något som flera vetenskapsmän kan skriva under på. Den mångbegåvade amerikanen Benjamin Franklin (1706–90) led av både åldersynthet och närsynthet, vilket gjorde det svårt för honom att se på både nära och långt håll.

Vid den här tiden var man tvungen att använda flera olika par glasögon om man hade fler synfel än ett, vilket Franklin tyckte var opraktiskt. Hans lösning på problemet var att kombinera två olika linser i samma glasögon. Så i stället för att byta mellan två par glasögon delade han glaset i varje lins horisontellt, den övre delen slipad för fjärrseende, och den nedre för närseende.

Nu räckte det att justera blicken i höjdled, för att se bra på långt respektive nära håll. De bifokala glasögonen var ett tekniskt genombrott som än idag hjälper människor med flera synfel att se bättre. Ytterligare en förbättring av glasögonen stod den brittiske matematikern och astronomen George Biddell Airy (1801–92) för. Han led själv av astigmatism – en typ av synfel som leder till suddig syn – och tog fram en korrigerande lins för astigmatiker.

Genom århundradena har flera olika typer av glasögon tagits fram. Monokeln – ett ensamt korrektionsglas som bars framför ena ögat genom att det klämdes fast i ögonvrån – var en favorit bland överklassherrar under 1700- och 1800-talen.
Pincenén, eller binokeln, var en båge bestående av två glas som fästes med en böjd klämma över näsan, en vidareutveckling av nitbrillan. Ordet pincené kommer från franskans pincer (nypa, klämma) och nez (näsa). Pincenén var särskilt populär runt förra sekelskiftet och användes en bra bit in på 1900-talet. Lornjetten var ett par hopfällbara glasögon utan skalmar men med ett handtag. De användes främst av finare damer och var ofta rikt dekorerade – de kunde fungera som en accessoar och inte nödvändigtvis som synhjälpmedel.

Men utan de upptäckter inom glastillverkning och optik som möjliggjorde utvecklingen av teleskopet och mikroskopet, hade vi antagligen inte haft dagens avancerade glasögon. Ibn al-Haytham – han med lässtenarna – brukar kallas för den första riktiga vetenskapsmannen. Han var pionjär inom synteori och optik, och var bland annat först med att påstå att synen "händer" inne i hjärnan och inte i ögonen. Hans upptäckter inspirerade generationer av vetenskapsmän i Europa, exempelvis den engelske vetenskapsteoretikern Roger Bacon (cirka 1219–92).

Under 1900-talet utvecklades glasögonindustrin i rasande fart. Nya material och maskiner gjorde det möjligt att skapa bågar och glas i helt nya former. Optikeryrket gick från att vara ett hantverk till att bli ett legitimerat medicinskt yrke.
Glasögon blev också en del av modebilden och idag är det en självklarhet att modehusen designar glasögonbågar, vid sidan av sina kläd- och skokollektioner. På 1950-talet lanserade optikjätten Essilor det första plastglaset och det första progressiva glaset, det vill säga ett glas slipat i gradvis olika styrkor.

Idag tillverkas i princip alla glasögonlinser och kontaktlinser av plast, och utvecklingen har inte stannat av, tvärtom. Kontaktlinserna är tunnare och bekvämare än någonsin och finns för alla typer av synfel. Samma sak gäller för glasögonen.
Att detta till synes enkla hjälpmedel har betytt enormt mycket är lätt att förstå. Men kanske beskriver den brittiske psykologen Nicholas Humphrey glasögonens betydelse bäst: "Glasögon har i praktiken fördubblat den aktiva livstiden för alla som läser eller utför precisionsarbete – och har förhindrat att världen enbart styrs av personer under 40 år."

Renée Nilsson är frilansskribent.

Publicerad i Populär Historia nr 4/2025