Medeltida mästaren Albertus Pictor

Albertus Pictors färgstarka målningar myllrar av dramatiska scener, fantasifulla detaljer och raffinerade ornament. De rymmer allt från Marie himmelsfärd till bestialiska helvetesskildringar och humoristiska fabeldjur.

–Kombinationen av kvalitet och kvantitet gör honom unik i svenskt måleri. Tekniskt var han oerhört mycket mer driven än andra svenska målare vid samma tid, säger konstvetaren Pia Melin, som 2007 lade fram sin doktorsavhandling om Albertus Pictor. Hon ingår i ett tvärvetenskapligt forskningsprojekt som sedan några år tillbaka arbetar med att ta fram ny kunskap om hans verk, och det är en fascinerande målare de presenterar.

Egentligen hette han Albrecht Ymmenhusen och kom från Tyskland, förmodligen från det lilla samhället Immenhausen norr om Kassel. Han föddes runt år 1440. Hur eller varför han kom till Sverige vet man inte, men det var vanligt att hantverkare företog långväga gesällvandringar och kanske styrde Albertus Pictor färden norrut. Klart är åtminstone att han 1465 befann sig i Arboga, där han enligt stadens så kallade tänkebok upptogs som borgare. Det betyder också, enligt medeltida praxis, att han då hunnit bli målarmästare, den högsta graden inom sitt skrå.

I Mälardalen, där de flesta av Albertus Pictors kyrkomålningar finns, kan också flera verk härledas till denna tid. Men länge skymdes konstnärens tidiga prestationer av en fiktiv gestalt: ”Peter målare”, som antogs ha förnyat det svenska kalkmåleriet under 1460-talet. Albertus förmodades ha gått i lära hos honom. En feltolkning av dåvarande riksantikvarien Hans Hildebrand under 1870-talet gjorde att forskarna växlade in på ett blindspår. Påskriften ”Peter” på en väggpilaster i Ösmo kyrka tolkades som en mästarsignatur, och Albertus Pictors första kyrkomålningar tillskrevs denna – som det senare skulle visa sig – icke existerande målare.

Först mer än hundra år senare kunde missuppfattningen avfärdas. Det skedde genom upptäckten i mitten av 1980-talet av ett signerat självporträtt av Albertus Pictor i Lids kyrka i Sörmland, vars utsmyckning tidigare tillskrivits ”Peter målare”. Porträttet, som kraftigt nötts av tiden, visar en elegant ung man i moderiktigt spetsiga snabelskor, välskuren rock och långt brunt hårsvall. Över bilden finns ett språkband på latin som översatt lyder: ”minns mig Albertus, denna kyrkas målare.”

– Trots att Albertus Pictor tillhör de medeltida målare som vi vet mest om genom det skriftliga källmaterialet, så känner vi ändå till ytterst lite om hans liv. Men vi vet att han 1473 gifte sig i Stockholm med Anna målare, änka efter Johan målare, säger Pia Melin. Att »konservera änkan» som sådana giftermål kallades, var vanligt och en praktisk lösning för båda parter.

I varje stad fanns inom varje yrke bara utrymme för ett begränsat antal mästare, och då någon av dem dog uppstod en ledig plats. Genom äktenskapet fick änkan sin försörjning tryggad, medan Albertus Pictor fick möjlighet att etablera sig i huvudstaden, och troligen även överta Johan målares verkstad och kundkrets. Med i boet följde Anna och Johan målares stenhus vid Norreport i Gamla Stan samt Annas två barn, vars arvslotter Albertus enligt anteckningar i Stockholms tänkebok samtidigt löste ut.

Huset, som var beläget strax intill nuvarande Riksdagshuset, utgjorde en respekterad adress. Härifrån utvecklade Albertus Pictor nu sin verksamhet. Att han var en framgångsrik och eftertraktad målare tyder det stora antalet uppdrag på, liksom den ansenliga summa skatt han varje år betalade. Med sina tolv ören hörde han till Stockholms högst beskattade målare. Enligt skotteböckerna, som skattebokföringen kallades, var han också verksam som pärlstickare och ritade troligen mönster och utsmyckning till broderade kyrkliga skrudar som anställda sedan sydde upp i ateljén.

Även som kyrkomålare arbetade han med fyra till sex lärlingar och gesäller. Att måla en hel kyrka var en stor uppgift. Den samlade ytan kunde uppgå till sexhundra kvadratmeter, och det var enbart under sommarhalvåret som det var tillräckligt ljust och varmt för att utföra arbetet.

Om Albertus privatliv är inte mycket känt. Den sista bevarade notisen berättar att han 1509 fått betalt för att ha spelat i Helga lekamens gilles själamässa. Till hans talanger hörde alltså även musikalitet. Instrumentet var troligen orgel, som han bör ha behärskat väl. Sannolikt var han också ansluten till gillet som var en förening för olika hantverkare, och som hade ett eget kapell i Storkyrkan. Samma år upphör han att finnas upptagen i skotteböckerna, och antas därför ha gått bort i en ålder av nära sjuttio år.

Anna däremot levde ända fram till 1522, vilket tyder på att hon måste ha varit relativt ung när de båda gifte sig.

– På medeltiden blev man ju vuxen väldigt tidigt. Det var inte ovanligt att man gifte sig i tolv- eller trettonårs­åldern, berättar Pia Melin och tillägger att paret inte tycks ha lämnat efter sig några gemensamma barn.

Vad Albertus Pictor däremot lämnat i arv åt eftervärlden är trettiosex bemålade kyrkor – ett unikt inslag i svensk konsthistoria. Konstnärligt och tekniskt står han på en vida högre nivå än andra svenska målare. Däremot uppvisar hans stil stora likheter med samtida målningar i södra Tyskland och Sydtyrolen, och kanske var den hårda konkurrensen i hembygden en av orsakerna till att han begav sig norrut.

– Han hade ett mycket livfullt måleri, närmast tredimensionellt, där han förstärkte volymer och skuggor genom att lägga på hög- och glansdagrar i ansikten och gestalter med ljusare färg. Han använde också ornamentiken på ett väldigt raffinerat sätt. Det var nästan som oljemåleri, fast det var utfört i kalkfärg på torr puts, så kallat al secco, säger Pia Melin.

Men det var inte bara tekniskt som Albertus Pictor utmärkte sig. Som många andra samtida målare använde han som förebild tryckta träsnitt, där­ibland Biblia Pauperum – ”De fattigas bibel” – en känd träsnittssamling med religiösa motiv från 1463, tryckt i relativ stor upplaga, och därmed tillgänglig även för mindre bemedlade predikanter och församlingar. Likväl förhöll han sig konstnärligt rätt fritt till förlagorna och utvecklade ett eget bildspråk, mustigt och levande.

– Speciellt för honom var att han blandade det kristna med det profana. Han hade också en otrolig realism i sitt målande och skildrade verkligen sin samtid när det gäller dräkter och föremål. Allt var dock underordnat en större kristen berättelse och hade ett moraliskt budskap: det godas kamp mot ondskan, påpekar Pia Melin.

Kyrkomålningarna hade ett både pedagogiskt och avskräckande syfte. För de församlingsbor som själva inte kunde läsa Bibeln berättade målningarna om kristendomens viktigaste händelser och personer, från Gamla Testamentets prövningar till Jesu kors­fästelse och uppståndelse. I vapen­huset, som var det sista man passerade på väg ut, täcktes tak och väggar av sedelärande historier och skrämmande helvetesskildringar – för besökarna att hålla i minnet under veckan som kom. Det gällde att leva som en god kristen och avhålla sig från de sju dödssynderna: högmodet, lättjan, otukten, vreden, frosseriet, avunden och girigheten – endast så kunde man förbereda sig inför livet efter detta.

Många av Albertus Pictors motiv kretsar också kring döden och har någon form av moraliserande karaktär. De skulle få betraktaren att inse livets förgänglighet och tänka på sin själs framtida välfärd.

I sin avhandling har Pia Melin ana­lyserat ett antal motiv av just denna karaktär, vilka inom konsthistorien kallas memento mori, ”kom ihåg döden”. Till de mest kända hör lyckohjulet/livshjulet som återkommer i elva av Albertus Pictors kyrkor. Det visar livets oundvikliga gång, från ynglingen på väg upp mot toppen och mannen som regerar i sin fulla kraft, till gamlingen på väg utför och slutligen den döde som ligger svept nedanför.

Ett annat vanligt motiv är den personifierade döden som sågar av det träd i vilket en praktfullt utstyrd man befinner sig. Domedagen, där de döda väcks ur sina gravar för att söka inträde till himmelriket, tillhör också de motiv som ofta återkommer i hans måleri. Sin vana trogen skildrar Albertus Pictor scenerna med en folklig och uttrycksfull realism, där särskilt karak­tärerna och deras samspel gestaltas med inlevelse. I hans domedagsmotiv i Härkeberga kyrka syns en man krafsa jorden ur örat när han lämnar sin grav, en både humoristisk och träff­säker detalj som gör scenen trovärdig.

Albertus Pictors verksamhet sammanföll med en hektisk tid i den svenska kyrkohistorien. Under 1400-­talets andra hälft, den katolska kyrkans glansperiod, renoverades många äldre kyrkor i landet och en veritabel valvslagningsboom ägde rum. När kyrkorummen fick höjda och välvda tak skulle de också, liksom de vit­kalkade väggarna, dekoreras.

Men hans målningar har inte be­varats orörda. I alla utom sex av kyrkorna överkalkades målningarna i något skede. Men det var inte i första hand 1500-­talets reformation med dess mer återhållsamma inställning till helgonbilder och utsmyckningar som var skälet.

– Den svenska kyrkan var inte alls lika bildfientlig som på andra håll, till exempel i Schweiz där bildstormar ägde rum på 1520-talet, då målningar förstördes. I Sverige skedde överkalkningarna ofta under 1700- och 1800-­talen och hade främst estetiska skäl. Det var en ny tid och ny smak, och man ville ha ljusare och öppnare kyrkorum. Därför öppnade man upp många nya fönster och förstörde mycket av väggmålningarna, säger Pia Melin.

Många av de målningar som då kalkades över har senare kunnat tas fram och restaureras. Färgerna har under åren ofta ändrat karaktär men ännu i dag, femhundra år senare, förmår Albertus Pictors bilder fängsla oss med sin färg­starka berättarlust.

Läs mer Fåfängans förgänglighet. Allegorin som livs- och lärospegel hos Albertus Pictor (2006) av Pia Melin. Den mångsidige målaren. Vidgade perspektiv på Albertus Pictors bild- och textvärld (2007) av Jan Öberg (red).

fotnot Läs om Albertus Pictor-jubileet 2009 på www.albertuspictor.com

Publicerad i Populär Historia 3/2009