Kina i skuggan av Mao – den nya supermakten

Efter Mao Zedongs död har Kina vuxit till att bli en fullfjädrad ekonomisk och politisk stormakt, där landet under Xi Jinpings styre idag är rikare och starkare än någonsin. Men vägen hit har varit krokig och kantad av både folkliga protester och maktkamp i partitoppen.

Mao Zedong Kina

Mao Zedong styrde det kinesiska kommunistpartiet från 1943 och utropade Folkrepubliken Kina 1949. Projekt som ”stora språnget” och kulturrevolutionen ledde till miljontals människors död och att Kina vid Maos bortgång låg både ekonomiskt och samhälleligt i spillror. Det banade väg för hans efterföljares reformpolitik.

© David Pollack/Corbis via Getty Images

När Mao Zedong gick ur tiden hösten 1976 lämnade han efter sig en ytterst sargad folkrepublik. Världens genom tidernas största svältkatastrof hade knappt nått sitt slut i början på 1960-talet, innan den kaotiska kulturrevolutionens våldsamma anarki tog vid.

Som en konsekvens låg inte bara ekonomin och samhället i spillror. Även kommunistpartiet var i upplösningstillstånd, eftersom medlemmarna länge hade hetsats mot varandra för att visa ”den store rorsmannen” sin lojalitet. Nu hann liket efter Mao knappt kallna innan maktkampen efter honom inleddes.

Mao hade utsett den relativt nya toppolitikern Hua Guofeng till sin efterträdare. Denne såg till att snabbt arrestera ”de fyras gäng” – den oberäkneliga gruppering där Maos änka ingick. Gruppen hade varit drivande under kulturrevolutionen, och misstänktes nu vilja fortsätta att styra landet i samma riktning. Men även Hua Guofeng hade problematiska kopplingar till det som Kina ville lägga bakom sig.

Utan egen maktbas i partiet tvingades han att klösa sig fast vid makten genom att hänvisa till Mao Zedongs vilja. Hans officiella ideologi blev att ”följa ordförande Maos politiska beslut och instruktioner”.

1. Deng Xiaoping – en orädd revolutionär med fyra kardinalprinciper

Andra föredrog att blicka framåt. Deng Xiaoping, en 157 centimeter kort men fullständigt orädd revolutionär som hade överlevt två utrensningar under Mao, utmanövrerade enkelt Hua Guofeng genom sitt inflytande. Men han blev själv aldrig vare sig president, premiärminister eller partiets generalsekreterare.

Deng styrde istället som ordförande i den centrala militärkommissionen, vilket garanterade makten över militären, som i Kina formellt tillhör kommunistpartiet snarare än nationen.

Dengs ambition var sedan att balansera partiets olika fraktioner på viktiga poster inom stat och parti. Syftet var att förhindra en tillbakagång till Mao Zedongs tidevarv, där en ensam ledare kunde kasta landet in i kaos. År 1982 antogs en ny konstitution som begränsade enskilda tjänstemäns tid vid de högsta ledarpositionerna till två femåriga mandatperioder.

Beslutsfattningen i partitoppen skulle nu ske kollektivt, och en ny personkult kring en enväldig diktator därmed omöjliggöras.

Ansvaret för de ineffektiva statliga företagen flyttades från central till lokal nivå. Där tilläts tjänstemän att utfärda bonusar till flitiga arbetare, samt behålla och återinvestera delar av vinsten.

Vidare infördes en rad frihandelszoner, exempelvis Shenzhen som på kort tid förvandlades från sömnig fiskeby till dynamisk miljonmetropol. Även här flyttades makten till lokala myndigheter, främst på uppmaning av den marknadsliberale premiärministern Zhao Ziyang.

För att zonerna skulle blomstra krävdes investeringar. I januari 1979 reste Deng Xiaoping därför till USA för att skicka de rätta signalerna. Efter att öppet ha uttryckt sin vilja till modernisering genom att lära från USA, och dessutom ha burit cowboyhatt vid en rodeo i Texas, belönades Deng bland annat med att Kina fick status i USA som "mest gynnad nation". Detta var något som innebar avsevärt bättre handelsvillkor.

Likaledes lyckades Deng året därpå att säkra stora och förmånliga lån från Världsbanken när dess ordförande besökte Peking. Det lyckades bland annat genom att man från kinesiskt håll talade om nödvändigheten av att Kina gick samman med USA, Europa och Japan för att möta det hot som Sovjetunionen ansågs utgöra mot världsfreden.

Deng intog även en pragmatisk hållning i utrikespolitiken. I kontrast till Mao Zedongs retorik om världsrevolution, blev den officiella linjen nu att Kina måste hålla en låg profil och bida sin tid. Frågan om Taiwan, som var den främsta konfliktpunkten med USA, menade Deng att man nu tillfälligt kunde lägga åt sidan, för framtida generationer att lösa.

På landsbygden gick det inte fullt så smidigt. Där hade svältkatastrofen som följde i kölvattnet av den ekonomiska och politiska kampanjen 1958 som kallades ”stora språnget” krävt cirka 30 miljoner dödsoffer. Detta hade förstört partiets kredibilitet, och den efterföljande kulturrevolutionen (1966–76) hade försvagat dess organisationsförmåga.

Till en början ville Deng Xiaoping behålla de folkkommuner som hade orsakat svälten. Men statens förbud mot utdelning av mark till individuella hushåll eller privata jordbruk hjälpte inte. En tyst revolution pågick redan där bönder – ofta med byledares goda minne – tog kontroll över marken för eget bruk.

I takt med att landsbygdsborna utmanövrerade staten, övergavs folkkommunerna officiellt 1982. Nu blev lyckade privatbönder plötsligt en förebild under parollen ”att bli rik är ärorikt”. Statens frånvaro fick även privata företag att växa fram utan tillåtelse i mindre samhällen. Det var en trend som i sin tur gjorde det svårt för statliga företag att konkurrera, varpå en svart marknad tog form.

När tillväxten tog fart på allvar nådde den en topp på drygt 15 procent år 1984. Men efter kulturrevolutionens utrensningar fanns det knappt kvar några statistiker i landet, vilket gjorde planeringen svårare. Till en början fick bönder mer betalt och stadsbor billigare varor, tack vare omfattande subventioner.

Det blev inte bättre av att lokalpolitiker ägnade sig åt rena handelskrig med varandra, för att hindra konkurrens. På lokal nivå var man medveten om att delar av vinsten fick behållas, medan centralregeringen alltid skulle köpa ut krisande statliga företag för att hindra arbetslöshet och oro.

Korruptionen skenade tillsammans med inflationen, som enligt vice premiärminister Yao Yilin nådde 48 procent under första halvåret 1988. Detta medan ransonering hade återinförts på bland annat fläsk och socker även i storstäderna.

Tillväxten till trots upplevde många hushåll att livskvaliteten försämrades. Samtidigt kördes partimedlemmar runt i dyra bilar, bodde på nya lyxhotell och fick sina familjers utgifter betalda av staten.

Deng Xiaoping sade tidigt att ”man måste räkna med att några flugor tar sig in om man öppnar fönstret för frisk luft”. Öppningen innebar att en del influenser från omvärlden sipprade in, och Kinas befolkning var nu inte längre lika foglig som under Mao Zedongs mörkaste dagar.

Som en förebyggande åtgärd pågick en kampanj mot ”andlig förorening”. Böcker, filmer eller sånger som ansågs som dekadenta eller borgerliga rensades ut till förmån för propaganda. Men intresset för det utländska kvarstod, och kulminerade sommaren 1988 när dokumentärserien ”River Elegy” (”Flodelegin”) visades på statlig tv.

Serien menade att Kina var en flodkultur med grumligt vatten, som bara kunde förnya sig genom att över haven söka efter västerländska seder och bruk. De sex avsnitten sågs och diskuterades öppet av tiotals miljoner kineser – men dömdes i partitidningen Folkets Dagblad ut som en attack mot Kinas folk och kultur.

Missnöjet pyrde, och katalysatorn blev Hu Yaobangs död. Den excentriske Hu var en omtyckt, liberal politiker som avsattes från posten som partiets generalsekreterare när han inte ansågs ha reagerat beslutsamt nog på omfattande protester mot avsaknaden av politiska reformer som ägde rum vid årsskiftet 1986–87.

Under oklara omständigheter fick Hu Yaobang en hjärtattack vid ett spänt möte med politbyrån i april 1989. Liksom var fallet när Mao Zedongs populäre premiärminister Zhou Enlai hade dött 1976, strömmade folk ut på Pekings gator och torg för att sörja.

Deng Xiaoping gav klartecken för Li Pengs hårda linje varpå undantagstillstånd infördes. Men flera militära ledare vägrade att lyda order om att avbryta demonstrationerna, och soldater som var på väg mot Himmelska fridens torg stoppades flera gånger av Pekings befolkning.

Till slut kallade man in förband från andra delar av Kina. Dessa slog brutalt ner proteströrelsen, och dödade tusentals demonstranter, med kulmen den 4 juni 1989. Sedan följde ett par spända, spöklika dagar över hela Kina, när ingen riktigt visste vem som bestämde eller vad som skulle ske härnäst.

Att parti och militär var enat visade sig när otaliga arresteringar började äga rum. Siffror från säkerhetsministeriet gav vid handen att över en miljon personer utsattes för repressalier samma år. Flera avrättningar ägde rum genom nackskott, inför stora folkmassor.

Efter massakern vid Himmelska fridens torg drabbades Kina av en rad sanktioner. Men framförallt i USA var man snabba med att backa upp regimen. President George Bush (den äldre) fördömde först våldet. Men bara fyra dagar senare berömde han Deng Xiaoping som en framsynt ledare, och menade att Kinas militär inte borde dömas för en enstaka händelse.

Ett par veckor senare flög USA:s nationella säkerhetsrådgivare i hemlighet till Peking. Detta för att garantera att presidenten var en sann vän av både Deng och Kina. Bush motsatte sig personligen sanktioner, och ville istället fördjupa samarbetet. Redan året därpå återupptog Världsbanken utlåningen till Kina.

Han ansåg fortfarande att partiets makt bäst säkrades genom att göra Kina rikt och mäktigt. Eftersom han redan delvis hade dragit sig tillbaka från makten, tillämpade den nu 87-årige Deng en strategi som Mao Zedong ofta hade utövat. Han kringgick partiet och vände sig, i egenskap av politisk ikon, direkt till folket.

I början av 1992 åkte Deng Xiaoping på sin beryktade resa till södra Kina, där han på platser som Shanghai och Shenzhen uppmanade till utökade ekonomiska reformer. Lokala ledare var ivriga att implementera instruktionerna, och bland nervösa ledare i Peking tippade pendeln över till den gamle patriarkens fördel.

Efter Deng Xiaopings resa i södra Kina växte antalet särskilda utvecklingszoner dramatiskt – från 117 stycken 1991 till över 8700 i slutet av 1992. Samma år lovade utländska aktörer som Ford och Nike att investera över 57 miljarder dollar, vilket var fyra gånger så mycket som året innan.

År 1993 mer än fördubblades investeringarna på fastighetsmarknaden, och de fortsatte sedan att öka i rasande takt. Hela landet framstod snart som en enda stor byggarbetsplats, där lyftkranarnas stålskelett trängdes med nya skyskrapor och kontorsbyggnader. Denna gång skedde förvandlingen främst i Kinas städer. Många av de oreglerade småföretag som tidigare hade poppat upp på landsbygden hade gått i konkurs eller stängs ned. Detta när hundratals miljoner kineser drevs till storstäderna som migrantarbetare, vars svett och blod blev ryggraden i landets utveckling.

Vid partikongressen hösten 1992 försvann många reformkritiker från centralkommittén. Ett problem var dock att det vid denna tid nästan enbart fanns politiska teoretiker i partitoppen, och väldigt få som alls förstod sig på ekonomi.

I samband med protesterna vid Himmelska fridens torg hade Jiang Zemin utsetts till ny generalsekreterare av Deng Xiaoping, i hopp om att han som kompromisskandidat skulle kunna ena partiet. Jiang, som tidigare hade varit partisekreterare i Shanghai, var en uttalad anhängare av ekonomiska reformer och befäste därför sitt ledarskap 1992.

Zhu Rongji, borgmästare i Shanghai under Jiang, var känd för sin förmåga att skapa tillväxt genom reformer. Han befordrades därför till vice premiärminister. Zhu motarbetades av den hårdföre Li Peng (nu ökänd som ”slaktaren från Peking”) men fick ändå gradvis ta över ansvaret för landets ekonomi, efter att Li 1993 fick en hjärtattack.

Med hjälp av framförallt den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs började Zhu Rongji nu slå sönder de statliga jätteföretag som fortfarande hade 110 miljoner anställda och utgjorde en tredjedel av Kinas industriella ekonomi. Dessa storföretag utgjorde en tredjedel av Kinas industriella BNP. Ett årtionde senare hade deras arbetsstyrka minskat med 40 miljoner, och flera av bolagen var nu börsnoterade i Hongkong eller New York.

Med sitt leende, sina språkkunskaper och ett par oproportionerligt stora glasögon, hade Jiang Zemin den karisma som behövdes för att övertyga omvärlden om att samarbeta med Kina. Hans främsta politiska ideologi, ”de tre representationerna”, välkomnade även intellektuella och privata entreprenörer att bli medlemmar av vad som tidigare hade varit ett uttalat revolutionärt parti.

Men det var 2001 som en av de absolut viktigaste händelserna ägde rum, för att förvandla Kina till en global stormakt – när landet, på nåder, tilläts bli medlem i Världshandelsorganisationen (WTO).

Zhu Rongjis reformer till trots var Kina långt ifrån en marknadsekonomi. Valutan och kapitalmarknaden var under strikt kontroll och fackföreningar var förbjudna. Hoppet var – återigen – att Kina per automatik skulle införa fler ekonomiska och politiska reformer, bara omvärlden handlade mer landet.

Dessutom bedrev multinationella företag sedan länge en intensiv lobbying för att få tillgång till Kinas marknad och billiga arbetskraft. Dessa storföretag drog inte fötterna efter sig.

År 2003 var 70 procent av den stora amerikanska detaljhandelskedjan Walmarts varor tillverkade i Kina. Mellan 2002 och 2008 förändrades handelsbalansen med de övriga medlemmarna i WTO från 28 miljarder dollar till 348 miljarder dollar till Kinas fördel.

Deng Xiaopings målsättning att fyrdubbla Kinas ekonomi från 1980 till 2000 hade lyckats. Och nu var utsikterna goda för att fortsätta i samma spår. Dessvärre kom utvecklingen inte alltid invånarna till gagn.

Än idag är Kina en av de ekonomier i världen där hushållen står för allra minst andel av BNP. Befolkningen lärde sig att slita hårt, leva enkelt och sätta in sina pengar på de statliga bankerna – i brist på andra sparalternativ. Pengar som staten sedan kunde använda till investeringar i sin socialistiska marknadsekonomi.

År 2002 uppnådde kommunistpartiet ännu en viktig milstolpe. Då genomfördes den första fredliga maktöverlämningen i partiets historia, sedan det grundades 1921. Efter att Jiang Zemin hade suttit sina två mandatperioder som generalsekretare, meddelades att Hu Jintao hade hela partiet bakom sig.

Hu Jintao var den första ledaren från en generation som inte hade deltagit i Kinas revolution. Redan på förhand bestämdes det att Hu inte skulle föräras epitetet ”kärnledare”, och att han måste rådfråga Jiang Zemin i viktiga ämnen.

Den torra, träaktiga byråkraten Hu Jintao blev ansiktet utåt för kollektivt ledarskap. Hans ideologi var ”vetenskapligt förhållande till utveckling”. Detta i syfte att förbättra kvaliteten på tillväxten och fördelningspolitiken.

En mjukare inställning kunde nu också märkas. Inför OS i Peking 2008, Kinas verkliga inmarsch på den globala arenan som stormakt, anades större utrymme för civilsamhället och ökad möjlighet att uttrycka avvikande åsikter på internet. Men precis efter att ett lyckat OS utan pinsamma incidenter hade avslutats, skruvade kommunistpartiet åt tumskruvarna på nytt. Och man kunde avleda uppmärksamheten från inhemskt förtryck tack vare den globala finanskris som följde på lånebubblan i USA.

Vid det världsekonomiska forumet i Davos 2009 kritiserade premiärminister Wen Jiabao kapitalismen som en ”ohållbar modell” driven av ”blind vinstjakt”. Kinas reaktion blev att täcka upp förlorade exporter med världens genom tidernas största stimulanspaket, på motsvarande 6000 miljarder kronor. Lejonparten gick till infrastruktur och byggsektor – varav omkring 1000 miljarder lades på snabbtåg.

Peking framhöll nu sin egen modell som ett alternativ till kapitalismen. År 2008 beslutade Kina att satsa mer resurser på att sprida sin propaganda även globalt. En charmoffensiv påbörjades för att främja synen på partiet i frågor som Taiwan och Tibet. Hundratals Konfuciusinstitut öppnades, och stora summor spenderades på att expandera de statliga medierna i utlandet.

Hu Jintaos ledarstil ledde till uppfattningen att han 2012 skulle ersättas av en likasinnad teknokrat. Den nya ledaren, Xi Jinping, hade dessutom själv lidit och fått sin familj sönderslagen under Mao Zedongs kulturrevolution. Skulle han vara den som slutligen även bringade politiska reformer till Kina?

Xis första åtgärd var att lansera en omfattande kampanj mot korruption. Detta var välbehövligt eftersom Hu Jintaos svaga ledarskap – i kombination med bristen på fria medier och självständigt rättsväsende – fick korruptionen att nå oerhörda nivåer. Initiativet var mycket populärt bland befolkningen, men ju längre tiden gick desto tydligare blev det att det främst var Xi Jinpings inbillade eller verkliga politiska meningsmotståndare som sattes dit.

Andra tidiga varningstecken innefattade ”dokument nummer 9”, en intern akt som hade börjat cirkulera i partitoppen redan 2012. I den varnade Xi Jinping för sex ”farliga västerländska värderingar” som kunde hota partiets maktmonopol. Bland dessa fanns pressfrihet och fristående domstolar. I sammanhanget menade Kinas nya ledare att Sovjetunionens upplösning berodde på att ingen hade ”varit man nog” att kliva fram och stoppa förfallet.

Genast inleddes en stort upprustning och reformering av militären. Och till skillnad mot Hu Jintao hade Xi Jinping bakgrund i, och kontaktnät inom, militärmakten. Han syntes ofta i uniform, och såg till att påbörja byggnationen av en rad konstgjorda öar med militära installationer i Sydkinesiska havet (ett bihav till Stilla havet), vilket Kina gör anspråk på – från Taiwan ner till Borneo.

Inför partikongressen 2017, när Xi hade lett landet i fem år, hade han skaffat sig nog med makt för att ändra Deng Xiaopings utrikespolitiska maxim om att bida sin tid. Kinas kommunistparti skulle från och med nu, menade han, istället verka som en global kraft för att leda världen politiskt, ekonomiskt och militärt. Xis eget signaturprojekt, med ”de nya sidenvägarna” hade då redan försett Kina med en hävstång över många av världens utvecklingsländer.

En ännu viktigare regel från Dengs era avskaffades året därpå. Då röstade Kinas parlament – som sällan stoppar lagförslag uppifrån – med siffrorna 2958 mot 2 för att avskaffa den tidigare gällande tidsbegränsningen om max två mandatperioder för den högsta ledaren.

Ytterligare en förändring var att hoten mot Taiwan tilltog. År 2019 lät Xi världen få veta att militära alternativ inte är uteslutna om ön inte underställer sig Pekings styre frivilligt. Hongkong hade nu spelat ut sin roll som magnet för kapital och teknik utifrån.

Protester mot Pekings stärkta grepp ledde till en allomfattande säkerhetslag gällande Hongkong, som sedan 2020 har omöjliggjort all form av motstånd. Och i regionen Xinjiang pågår ett folkmord mot etniska minoriteter, vars grymheter ännu göms undan.

Trots allt detta fortsatte ledare och näringsliv världen över att välkomna och tillmötesgå Xi Jinping. Efter att Donald Trump hade blivit USA:s president använde Xi det världsekonomiska forumet i Davos för att 2017 framhålla landet som garant för globalisering och frihandel.

En anledning till välkomnandet är Kinas ökade finansering av FN och andra multilaterala organisationer. Till skillnad mot Ryssland, som främst är ute efter att sabotera, vill Kina använda sina resurser för att omforma globala organ till sin egen fördel.

Xi Jinpings far – Xi Zhongxun – var vice premiärminister i Mao Zedongs Kina, och pappan stred tillsammans med landsfadern under revolutionen. Xi Jinping tillhör alltså den kinesiska partiadeln, vilken han anser har en arvsrätt att styra partiet och landet.

”Öst, väst, norr, söder och mitten – partiet leder överallt.” Det är ett av de Mao-citat som Xi flitigt återanvänder. Partiet har under Xi Jinpings ledning stärkt sitt grepp över samhället på de civila myndigheternas bekostnad. Och han har även stärkt sitt grepp över partiet, genom att han själv är ordförande i en rad mindre ledningsgrupper som ansvarar för olika frågor.

Personkult runt Kinas president växer fram

Böcker, filmer och tv-serier som handlar om Xi innebär också att den personkult som Deng Xiaoping uttalat ville avskaffa, nu har återuppstått. Xi har också fått sitt namn inskrivet i partiets konstitution. Dessutom har han inte – inte ens informellt – utsett någon efterträdare, och mycket tyder nu på att han kommer att styra Kina livet ut.

När Xi Jinping blev generalsekreterare 2012 ledde han sin nya politbyrå på ett studiebesök till Kinas nationalmuseum, som ligger på andra sidan Himmelska fridens torg från Folkets stora hall räknat. På museet, och inför de statliga mediernas uppvaktning, tog sig sällskapet igenom utställningen ”Vägen till nationell återfödelse”, som visade hur Kina under partiets ledning hade gått från ett splittrat och ockuperat land till en global stormakt.

Efter att Xi vid den 20:e partikongressen, i oktober 2022, hade sett till att behålla samtliga sina maktpositioner, samt installerat sina allierade i toppen av såväl parti och stat som militär, var det dags för en ny studieresa. Denna gång tog han med sig politbyråns nya ständiga utskott till Yan’an. Denna stad i provinsen Shaanxi fungerade 1937–47 som ”revolutionärt högkvarter” och det var här som Mao Zedong cementerade sin kontroll över kommunistpartiet.

Statliga medier visade bilder från den grotta där Mao hade bott, och de lokaler där hans namn skrevs in i partikonstitutionen vid den 7:e partikongressen 1945. Det var i Yan’an som partiet lyckades att vända hopplösa förutsättningar för att vinna inbördeskriget och tvinga Chiang Kai-sheks nationalistparti att fly till Taiwan.

Nu ska Xi Jinping leda partiet för att återta Taiwan, samt med militära och ekonomiska medel utforma världsordningen i linje med Pekings politiska vilja.

9. Kinas ledare – från Mao till Xi

Jojje Olsson är journalist, författare och Kinakännare, och både läser och pratar kinesiska flytande. Han flyttade till Kina 2007, och bor sedan 2016 i Taiwan. Bland hans böcker kan nämnas Det nya Kina – den repressiva stormakten (2016) och De kidnappade Kinasvenskarna (2018).

Publicerad i Populär Historia 03/2023