Nefertitibysten hittades 1912, under en utgrävning i Egypten ledd av den tyske arkeologen Ludwig Borchardt. Bysten ingår i Ägyptisches Museums samlingar och visas i dag på Neues Museum i Berlin.

© Ulrich Baumgarten/Ullstein/All over press

Vem äger skatterna?

Djävulsbibeln, Pergamonaltaret, Ullångersskrinet­ och farao Ramses I:s mumie. Dessa och andra ovärderliga kulturskatter har genom åren bytt händer och på slingrande vägar tagits till platser långt ifrån sitt ursprung. Berättelserna om föremålens öden väcker historien till liv och utmanar våra föreställningar om rätt och fel.

9 februari 2019 av Olle Bergman

År 1618 inleddes trettioåriga kriget i Prag. Trettio år senare avslutades det på samma plats – med en rejäl plundring av svenska trupper. Sent i juli 1648 intog svenskarna den västra stranden av Moldau, där det kejserliga slottet tronar omgivet av kloster, palats och bibliotek. Officerare och soldater tog för sig av rikedomarna. 

Befälhavaren Hans Christoff von Königsmarck hade ett speciellt uppdrag som drottning Kristina gett honom – hon ville ha ”biblioteket och de rariteter som finns i Prag”. von Königsmarck tog hennes önskan ad notam och drottningen får så småningom motta en omfattande samling föremål som bland annat innefattar två världsunika handskrifter: Djävulsbibeln (Codex gigas) och Silverbibeln (Codex argenteus).

Silverbibeln och Djävulsbibeln

Över trehundra år senare genomgick Europa en annan dramatisk förändringsprocess i och med att Berlinmuren föll. När Tjeckiens president Václav Havel skulle besöka Sverige 1990 utbröt en politisk debatt: ”Borde inte de berömda handskrifterna återbördas till det som en gång var Böhmen?” I Sverige gjorde man sig beredd på förhandling med tjeckerna. Men någon sådan blev aldrig av, eftersom Havel aldrig gjorde någon framställan.

Så vem tillhör böckerna egentligen i dag? Djävulsbibeln är visserligen framställd på 1200-talet i Böhmen, men efter tre och ett halvt sekel i Sverige är den ju onekligen också en del av det svenska kulturarvet. Och när det gäller Silverbibeln finns inte längre folket som skapade den kvar; den är nämligen ett östgotiskt verk från 500-talet som sannolikt präntades i Ravenna.

Djävulsbibeln – Codex gigas –  har sitt ursprung i 1200-talets Böhmen och förvaras i dag på Kungliga biblioteket i Stockholm.  

© Michal Maňas

Juridiskt korrekt

Den internationellt vedertagna uppfattningen är helt enkelt att dessa båda skrifter förvaltas av experter på Kungliga Biblioteket i Stockholm (Djävulsbibeln) och Uppsala Universitetsbibliotek (Silverbibeln) – till mänsklighetens fromma. Juridiken har också ett tvärsäkert svar: ingen kan ställa legala krav på krigsbyten från denna tid. Enligt 1600-talets praxis kunde privategendom erövras på samma sätt som landområden.

Kulturskatter som bytt händer i det förflutna fortsätter att väcka heta moraliska diskussioner och ger upphov till utredningar av juridisk expertis i olika länder. Detta oavsett om dåtidens människor tyckte att de handlade inom anständighetens och lagarnas gränser eller ej. De föremål vi beundrar på olika museer runtom i världen befinner sig ofta på en helt annan plats än där de först skapades. 

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Ibland har de bytt ägare av rent legitima skäl vid försäljning eller som gåva, ibland har de beslagtagits i krig enligt då rådande rättsuppfattning och lagar. I många fall, framför allt under kolonialismens tidsålder, har man ansett sig agera enligt en högre moral genom att föra kulturskatter från ställen där de, menade man, betraktades som skräp till platser där upplysta människor förstod att sätta värde på dem. Några föremål är rent stöldgods, men kring många råder det fortfarande delade meningar: ska de återbördas eller inte?

Parthenonsyndromet

Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt vid Stockholms universitet har skrivit boken Parthenonsyndromet – kampen om kulturskatterna. Den diskuterar frågor om var olika arkeologiska fynd som blivit till museiföremål egentligen hör hemma. Tillhör de landet i vars ägo de befinner sig just nu? Eller ska de anses höra till det folk som är ättlingar till de ursprungliga ägarna? Och hur ska man se på värdefulla objekt som har stulits från privatpersoner, senare dykt upp i andra sammanhang, varpå de upphandlats av en köpare i god tro?

Svenska soldater anfaller Prag i juli 1648. Efter att staden intagits fördes bland annat Silverbibeln och Djävulsbibeln till Sverige som krigsbyte. Målning från 1891.

© Universal History Archive/Getty

Boken visar hur ändlöst lång listan är över kulturskatter som har skiftat ägare och senare skapat konflikter och kontroverser av olika slag. Man skulle i princip kunna skriva en världshistoria som utgår från ”vandrande” föremål och deras symboliska betydelse under olika perioder.

Museerna håller emot 

I de kontroverser som pågår världen över kring dessa frågor finns ett tydligt postkolonialt mönster. Enkelt kan detta sammanfattas genom att konstatera att stater som Egypten, Grekland och Irak ställer krav på nationer som Storbritannien, Frankrike och USA om att återlämna viktiga föremål. 

Det samlade förhållningssättet hos institutioner som British Museum i London, Louvren i Paris och Pergamonmuseet i Berlin är att hålla emot så mycket det går. Man ser sig som förvaltare av ett kulturarv i hela mänsklighetens tjänst som historiskt sett har räddat och bevarat de aktuella föremålen för eftervärlden. Ursprungsländerna, däremot, hävdar sin rätt till det egna kulturarvet och kräver repatriering.

Det är uppenbart att det finns en rädsla för att dörren ska slås upp på vid gavel av internationella påtryckningar om man vågar glänta på den genom att lämna tillbaks enstaka objekt. 

Svart marknad för kulturföremål

Vid sidan av dessa principbaserade kontroverser pågår en rent kriminell handel med kulturföremål, så kallad antiquities trafficking. Den internationella polisorganisationen Interpol har en specialavdelning med egen insatsstyrka för kulturegendomsbrott. Vidare ser FN-organet Unesco det som en av sina viktigare uppgifter att förhindra illegal handel med kulturföremål.

Ove Bring fattade intresse för frågorna om kulturskyddsjuridik – cultural property law – i samband med att Livrustkammaren i Stockholm hade en utställning om svenska krigsbyten 2008. Researcharbetet inför skrivandet av boken fick honom att se på historien om föremålen med nya ögon, och nu uppmanar han oss museibesökare att göra detsamma.

Nefertitibysten hittades 1912 under utgrävningarna av den fornegyptiska staden Amarna. Till vänster egyptologen Hermann Ranke.

© Universitätsarchiv Freiburg

– Man ska göra sig medveten om att många av de föremål som finns på museum har hamnat där under tveksamma omständigheter – ibland omoraliska, ibland till och med olagliga. Det gäller att intressera sig för vad som egentligen hände.

Att man rör om i föreställningarna ser Ove Bring som stimulerande. Studier av hur eftervärlden hanterar och förhåller sig till föremålen gjuter liv i historien. När det gäller de stora museernas ovilja att lämna ifrån sig föremål tror han att tiden är mogen för en förändring.

– Jag tror att tiden är förbi när de kategoriskt kan säga nej. Den internationella juridiken och folkopinionen sätter press på dem och eftersom de är rädda om sitt rykte kommer de allt oftare att vara beredda att ge efter.

Nefertitibysten från Amarna

Under arbetet med boken fann Ove Bring nya omständigheter i fallet med den berömda Nefertitibysten som grävdes fram 1912 i resterna av den fornegyptiska staden Amarna av den tyske arkeologen Ludwig Borchardt. Den förvaras nu på Neues Museum i Berlin men har återkrävts av Egypten, där man anser att den hamnade i Tyskland på orätta grunder. 

Eftervärlden har också varit förbryllad över att detta magnifika föremål förbisågs av de tjänstemän som skulle välja ut vilka föremål som tilläts föras ut ur landet. Ove Bring har, efter lite arkivarbete på Archäologische Bibliothek i Berlin, rest frågetecken kring Kairomuseets dåvarande representant Gustave Lefebvre (1879–1957).

– Det finns ett antal tecken som indikerar att Lefebvre har låtit sig övertalas, och att han visste att han gjorde orätt. Hade de en hållhake på honom, eller var han rentav mutad?, frågar sig Ove Bring, som menar att detta definitivt stärker de egyptiska kraven på ett återlämnande. ph

Publicerad i Populär Historia 6/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också