Klostret som överlevt allt

Den här berättelsen ska handla om Monte Cassino, ett italienskt kloster vars läge in i minsta detalj stämmer med den givna beskrivningen. Det ligger på en bergstopp som reser sig femhundra meter ur slättlandet vid havet söder om Rom. Inte undra på att Monte Cassino har en lång och dramatisk historia.

Monte Cassinos historia börjar långt före Kristi födelse. De arkeologiska fynden visar att människan tidigt insåg platsens potential och lyskraft.

Ett Apollotempel fanns här runt 300 f Kr, och fyrahundra år senare ett tempel tillägnat Jehova. Romarrikets tilltagande förfall gjorde landet till en öppen arena för angrepp av både västgoter och vandaler, och Monte Cassino skonades inte.

Den fromme Benedetto – eller Benedikt – som redan i unga år gripits av kristendomens bud om renhet och enkelhet, skulle bli den som grundade det världsberömda klostret Monte Cassino. Året var 529.

Vem var då denna fromma person, så framgångsrik i en tid präglad av sönderfall?

Benedikt föddes omkring år 480 i en patricierfamilj i Nursia nära Perugia, och började tidigt studera. När han kom till Rom upprördes han kraftigt av det lastbara livet i staden. Han beslöt att helt sonika ta sin tillflykt till en grotta i närheten av staden Subiaco. (Att bli eremit var inget ovanligt renlevnadsrecept på den tiden.)

Ryktet om den fromme mannen spreds, och snart väckte han en grupp ungdomars beundran och accepterade så småningom att bli deras lärare.

Men den asketiska livsstilen var inte lätt att överföra på and­ra. Benedikts stränga order till eleverna slog tillbaka, till och med i form av ett mordförsök.

Sankt Benedikt var inte enbart from, han var också något av en entreprenör. Han hann grunda ett antal små konvent i Subiacotrakten innan han fastnade för Monte Cassino. Där låg han inte på latsidan. Ora et labora, ”bed och arbeta”, var hans valspråk.

Regola var namnet på Benedikts samlade böner och levnadsregler, och denna skrifts bety­delse för det fromma livets senare utformning och framgång i västvärlden kan knappast överskattas. Regola föreskrev hur munkarnas liv skulle gestalta sig. Läsa, skriva, lyssna – allt detta skulle förknippas med fattigdom, kyskhet och gästfrihet.

Vida känd och berömd dog Benedikt vid mitten av 540-talet.

Påven Gregorius, som skrivit en berömd biografi över Benedikt, beskriver helgonets religiösa ledarskap och berömmer hans missionerande verksamhet på den omgivande landsbygden. Denne ledares starka personlighet gjorde till och med intryck på goternas skräckinjagande kung Totila som besökte Monte Cassino år 546. Totila lär nämligen till allas häpnad ha suttit helt spak när Benedikt läxade upp honom för hans grymma framfart.

Men det nya klostret levde farligt. Läget var kaotiskt på den italienska halvön, och skulle så förbli under många sekler. Både religiösa och profana aktörer gjorde sig tidigt gällande och metoderna kunde vara råa. Redan 577 förstördes klostret av langobarderna, en germansk stam med maktanspråk söder om alperna. Munkarna flydde till Rom men hann ta med sig de viktigaste skrifterna från klostret, bland annat Benedikts Regola. Så startade spridningen av benediktinernas levnadskodex.

Inte förrän år 718 kunde klostret rekonstrueras, och den första glansfulla perioden tog sin början. År 744 fick klostret tillgång till de stora landområdena, Terra Sancti Benedicti, mellan havet och bergstrakterna österut, ett viktigt beslut för klostrets utveckling – och samtidigt fröet till kommande ekonomiska och politiska konflikter.

För ett kloster med detta läge och denna status gällde det att balansera mellan profana och religiösa kraftfält och göra diplomatiska utspel. Ena gången handlade det om att smickra makthavarna, andra gånger behövde klostret markera sin självständighet. Fina besök var vanliga; furstar, abbotar och påvar kom och gick.

Under 700-talet fick klostret axla en politiskt medlande roll mellan påvedömet, langobarderna och frankerna – en minst sagt delikat uppgift. Medicin, farmaci och astronomi började växa i betydelse. På 780-talet låg klostrets sympatier på frankernas sida, och deras kung Karl den store – starkt intresserad av örters läkande förmåga och mindre imponerad av trons helande kraft – kom på besök år 787. Han passade på att bekräfta Monte Cassinos privilegier.

Nu inleddes en tid av arkitektonisk förfining och byggenskap. Nere på slättlandet byggde benediktinerna ut sitt administrativa och juridiska centrum.

Monte Cassinos öde fortsatte att vara starkt beroende av det politiska livets växlingar, påvedömet inkluderat. Krig och maktspel växlade. Munkarna flydde och kom tillbaka. Byggnaderna raserades och återuppbyggdes.

På 800-talet härjade saracenerna och även Monte Cassino drabbades. År 883 stacks klost­ret i brand. Återigen fick munkarna söka sig bort; år 914 flyttade de vidare till klostret i Capua, där de stannade i fyrtio år, till dess att det egna klostret åter byggts upp.

När sedan normanderna hotade påvedömet på 1000-talet trädde abboten Desiderio in i storpolitiken med diplomatiska medlarinsatser. Så skapades grunden till den andra blomstrande perioden i Monte Cassinos historia. År 1071 invigdes den magnifika klosterbasilikan.

På väg in i 1100-talet hade redan åtskilliga benediktiner­kloster upprättats i Europa, och skriftsamlingen Regola hade vunnit stor spridning. Läkekonst och farmaci bedrevs i klostren. Ålderdomliga botemedel samsades med nyare idéer, kulturerna i öst och väst hade länge växlat kunskaper med varandra. Läkekonsten i faraonernas Egypten och Babylon hade inspirerat grekerna och grekiska texter hade sedan översatts till arabiska. Araberna utvecklade i sin tur kunnandet och tog dessutom vara på Kinas och Indiens urgamla traditioner. Bagdads sjukhus och apotek var länge världens förnämsta. En berest och följaktligen språkkunnig läkemedelshandlare vid namn Constantinus Africanus flyttade mot slutet av 1000-talet till Monte Cassino för att där översätta arabiska medicinskrifter. I norr bidrog benediktinernunnan Hildegard av Bingen till läkekonstens spridning.

De medicinska kunskaperna på den italienska halvön kunde närmast härledas till det oberoende langobardiska furstendömet Salerno söder om Neapel. Den så kallade Salernoskolan var en väletablerad medicinsk läroanstalt med tillhörande sjuk­vård. Dess auktoritet stärktes ytterligare sedan den fått ärva ett islamskt medicinbibliotek från norra Afrika och fått en mängd besök av lärda araber. Otaliga läkande örter, salvor, dekokter och plåster beskrevs i rekommendationer och recept, och kunskaperna spreds vida i klostrens nätverk. Komplement till sjukvården var studier i filosofi, uppdelade i etik, fysik och logik.

Många var de läkemedel som kunde förekomma. Kvicksilver ansågs lindra syfilis, försåvitt inte hela patienten strök med. Andra förhoppningar ställdes på saffran (bra för kärlekslivet), maskros (bra för levern) och ingefära (stimulans för hjärna och hjärta) för att bara nämna några. Aloe var en populär ingrediens i preparat mot magont och ögonproblem. Vitlök tilltroddes magiska krafter; det gav visserligen en stinkande andedräkt, men sedan kunde man riskfritt dricka och vistas i osunda lokaler. Många läror föreskrev att diet skulle prövas innan andra medel togs i bruk. Åderlåtning och lavemang tillämpades flitigt, och den gamla kinesiska akupunkturen vann terräng.

År 1349 inträffade en jordbävning i Syditalien som helt och hållet raserade Monte Cassino. Påven Urban V såg till att klostret byggdes upp igen, större och kraftfullare än tidigare. Det kom att omfatta fem innergårdar och dess murar mätte sex meter vid basen. Hundra munkar kunde beredas plats.

I början av 1500-talet hamnade Monte Cassino och hela kungariket Neapel under spanskt styre. Oroliga tider byttes mot ett relativt lugn som kom att vara i 150 år.

Under hela renässansen hade klostret fortsatt att dra till sig konstnärer, diktare och lärde i juridik och vetenskap. Tidens förnämsta målare och skulptörer strömmade till för att försköna de spektakulära barockbyggnaderna. Klostret blev också pilgrimernas favoritmål; ett år i början av 1600-talet kom 80 000 pilgrimer. Munkarnas ödmjuka mottagande innebar allsköns service: de tvättade besökarnas fötter, gav dem middag och passade upp dem vid bordet. Inför natten blev pilgrimerna uppdelade i olika rum beroende på status och hälsotillstånd, och efter frukost och morgonmässa väntade bikten.

Monte Cassinos berömmelse hade nu nått allt längre utanför den italienska halvön. År 1663 instiftades till exempel benediktinerklostret Castro Cassino i det kulturellt framstående Litauen.

Det skulle dröja till 1790-talet innan nästa stora tumult drabbade klostret. Då drog Napoleons här in på den italiens­ka halvön och klostret fick sin beskärda del av kriget. Den 10 maj 1799 anfölls det av tvåtusen franska soldater. De flesta munkarna hade hunnit fly in mot bergen men några äldre bröder och en handfull unga noviser och lärare var kvar. Allra först åt soldaterna upp den framdukade middagen. I tron att de flyende munkarna hunnit förgifta vinet beordrades noviserna att ta första klunkarna. Därefter började förstörelsen – och man gick grundligt tillväga. Pistolskotten genljöd i klostret när soldaterna sköt sönder lås och dörrar, möbler krossades, silver, klockor, porslin och kristall slogs sönder eller kastades ut genom fönstren.

Mellan 1815 och 1848 växte de revolutionära rörelserna på det politiska planet. I mitten av 1800-talet övergick klostret i statlig ägo och blev ett nationalmonument. Innanför de pampiga bysantinska bronsportarna från 1000-talet bevarades en otrolig samling målningar, skulpturer och dyrbara föremål. Biblioteket med cirka 40 000 handskrifter var ett av världens förnämsta, med verk av bland andra Tacitus, Cicero, Horatius, Virgilius och Ovidius. Munkarna fick statens ansvar för att bevara och i viss mån tillhandahålla dessa dyrbarheter för studier. Vetenskapliga ambitioner hade länge förknippats med Monte Cassino. År 1876 fick klostret en meteorologisk station.

Studier var också vad klostret sedan länge månade om, och en strid ström av unga studerande fick undervisning i denna berömda miljö, så också på 1800-talet. Men de samhälleliga omvandlingarna märktes i alla miljöer. Nu hamnade också påvedömet ute i kylan; påvestaten fråntogs 1871 sin politiska makt medan dess andliga ledarskap kunde bestå.

I början av 1900-talet upplevde Monte Cassino en relativt lugn tid. Klostret moderniserades något och fick 1931 en vattenledning. Året före hade staten byggt Syditaliens första linbana från staden Cassino upp för den branta bergväggen.

Så kom kriget. Klostret hamnade mitt i korselden mellan allierade styrkor och tyskar. Slaget om Monte Cassino var ett av andra världskrigets fasansfullaste. Det pågick under fem månader vintern 1943–44 och krävde en kvarts miljon döda och skadade – både militärer och civila.

När de allierade besegrat axelmakterna i Nordafrika beslöt USA och Storbritannien att ta Sicilien för att sedan befria Rom och Italien. Italien övergick till de allierades sida i september 1943. Neapel intogs snabbt. Men det svåraste återstod – att ta sig förbi Monte Cassino där tyskarna barrikaderat sig. Ett fåtal munkar och den gamle abboten Gregorio Diamare var kvar i klostret. Det var fortfarande höst, året var 1943.

Från klostret hade tyskarna fri sikt över låglandet. De kunde lätt följa de allierade styrkornas rörelser och styra sitt artilleri som låg nedgrävt i de branta sluttningarna.

I december 1943 satte den allierade offensiven igång mot Monte Cassino. Det var en brokig samling förband, förutom engelska och amerikanska trupper deltog också nyzeeländska, kanadensiska, indiska, franska, belgiska, sydafrikanska, marockanska, algeriska, tunisiska, polska och italienska soldater. Det tyska motståndet var kraftfullt, vädret var plågsamt vått, kallt och miserabelt. Den första offensiven följdes av en andra och en tredje, alla illa ledda och utan framgång. Små infanteriförband försökte ta sig upp. Antalet skadade och döda var större än antalet överlevande. Mulåsnor och soldater fick fors­la ammunition och proviant uppför bergsidorna – och bära de döda och sårade i motsatt riktning. I februari bombade amerikanerna klostret sönder och samman. Innan bomberna föll hade tyskarna dock fört den åttioårige abboten i säkerhet tillsammans med museets konst, handskrifter och böcker.

Men ockupanterna i klostret gav ändå inte upp. Ett fjärde anfall gjordes i maj 1944. Endast tvåhundra tyska fallskärmssoldater fanns då kvar i det sönderbombade Monte Cassino. Trots vidriga förhållanden försvarade de envist klostret. Den 17 maj gjordes ett polskt anfall, och tyskarna fick order att överge Monte Cassino. Polackerna möttes av den tragiska förödelsen, stanken var fruktansvärd, överallt i ruinerna låg döda och sårade.

Klostret låg i spillror. Människoliv hade offrats bortom allt förnuft. Vägen mot Rom låg öppen.

Monte Cassino skulle än en gång återuppstå. Den italienska staten byggde snabbt upp klostret in i minsta detalj, till och med de berömda bronsportar­na kunde restaureras. Abboten Gregorio Diamare och munkarna återvände. Handskrifterna, böckerna och konsten finns nu åter på plats.

Fortfarande är Monte Cassino en vallfartsort. Tusentals pilgrimer och turister färdas dagligen uppför den slingrande vägen. Väl uppe tas de om hand av femton benediktinermunkar som visar den fantastiska anläggningen. Någon läkekonst bedrivs inte, men viss hjälpverksamhet är kvar. Olyckliga medmänniskor som behöver en tids vila och omvårdnad kan fort­farande söka sig till Monte Cassino för hjälp och tröst. ph

Annagreta Dyring är fil dr, vetenskapsjournalist och författare.

Källor. Montecassino – Un´abbazia nella storia (1999) av Mariano dell´Omo och Monte Cassino – The Story of the Hardest-fought Battle of World War Two (2003) av Matthew Parker.