Nytt liv för Birka

Det var på 800- och 900-talet som här fanns en levande stad. Med familjer, hantverkare, köpmän, husdjur. Med en befästning och hus som trängdes i smala gränder nere vid vattnet.

Men vid övergången till 1 000-talet miste Birka sin betydelse. Allt färre människor valde att leva i vikingastaden på Björkö i Mälaren och till slut föll den i glömska och resterna doldes alltmer av jord.

Där det förr fanns en befolkning på mellan 700 och 1 000 personer arbetar i dag närmare 20 arkeologer och andra specialister för att blottlägga Birkas förflutna. De började redan förra sommaren då man grävde ett schakt på fem gånger tio meter i vad som kallas Svarta jorden (namnet kommer av att det översta markskiktet verkligen är svart av krossat kol).

Utgrävningsplatsen ligger på Birkas norra del, bara ett hundratal meter från vattnet, och är ett eldorado för arkeologer. Mängden fynd har varit större än någon kunnat förvänta sig och det krävs en väl fungerande organisation för att hålla ordning på allt som plockas upp ur jorden.

Massor av besökare

Trots en del problem i början blev förra sommarens grävningar lyckade. Och intresset från allmänheten var dessutom större än man kunnat ana. Över 35 000 personer kom till ön för att följa det spännande arbetet.

I år kommer det rekordet att slås med råge; minst 50 000 personer väntas besöka den bosättning där förr några hundra vikingar trampade gränderna. Till detta ska läggas alla dem som följer arbetet på Birka via de TV-program som återkommer med en viss regelbundenhet.

Sommarens arbete inleddes den andra maj då all utrustning lastades på en färja och fördes över till Birka. Utgrävningen kan närmast liknas vid en kriminalteknisk undersökning där målet är att kartlägga vardagslivet i den gamla handelsstaden Birka. Hur levde och bodde vikingatidens folk? Vilka yrken fanns representerade? Hur byggde man sina hus? Hur stora var de, och har tomterna sett likadana ut under seklernas gång?

För att få svar på arkeologernas många frågor utnyttjar forskarna all tillgänglig teknik. Institut für Geophysik i Kiel har varit på plats och gjort mätningar med markradar, och kvartärgeologer har tagit prover av jorden. Resultaten visar ett mönster i jorden som sammanfaller med de tomter man påträffat i 700-talets Ribe och 1 000-talets Sigtuna.

Med spade och dator

Själva grävningen utförs för hand, även om ny teknik dragit in också i det här sammanhanget. Varje utgrävningsskikt mäts in automatiskt, fynden märks med speciella lappar som kan avläsas med en ljuspenna för att läget ska bli alldeles exakt dokumenterat.

Allt material som skrapas loss fylls sedan i tråg som via ett transportband och sållning hamnar i händerna på arkeologer. Varje föremål registreras på datorerna med hjälp av ett förvalssystem så att uppgifterna hela tiden ska bli så riktiga som möjligt.

En systematisk bearbetning kan sannerligen behövas, för sommaren 1990 innebar en jackpot nästan i överkant när det gäller fyndrikedom. Över 7 000 föremål påträffades. Antalet ben var överväldigande: hela 10 kubikmeter, som vägde tre ton, plockades upp. Allt skulle dessutom katalogiseras och tas om hand.

Under fjolårets grävning hamnade arkeologerna rakt på vad som i grävarkretsar är rena guldgruvan – två avloppsrännor välfyllda med sopor. I dessa finns, bokstavligt talat, de efterlämnade resterna av befolkningens vardagsliv. Mest av allt har det varit fråga om gamla benbitar från djur. Där fanns rester av får, kor, svin, fisk men också en hel del fågel.

Benen hjälper oss att förstå hur folk levde i dåtidens Birka. Hur kom det sig till exempel att man på varje kvadratmeter i genomsnitt fann ben från fyra ejdrar? Jo, säger arkeologerna, det tyder på att det varje år fördes in 3 000 ejdrar till de knappt 1 000 invånarna på Birka. En ypperlig matreserv som hämtades från ytterskärgården under en antagligen systematisk vårjakt.

Pärlor, skridskor och mynt

I lagren av ben och jord fann man under den förra sommarens grävningar en hel del intressanta fynd av annat slag. Bl a 950 pärlor, några vikingatida skridskor av ben, kammar, mynt och vikter.

– Det stora antalet fynd bidrog faktiskt till att vi inte kom så långt som vi hoppats, säger projektledaren Björn Ambrosiani, fil dr och docent i arkeologi.

– Schaktet var avsett att bli 30 meter långt. Vi hann tio meter och lyckades ändå inte nå botten utan tvingades stanna på 1,30 meters djup. Nu går vi ner ytterligare en halv meter tills vi hamnar på blåleran i botten. Sedan utvidgar vi schaktet.

Tur och skicklighet

När schaktet lades ut hade arkeologerna både tur och skicklighet på sin sida. Inte nog med att forskarna påträffade en gränd ner mot sjön och ett tvärdike. Vid sidan av dikena fann man dessutom flera tomter med husgrunder lagrade på varandra.

I åtminstone ett fall har tre hus byggts efter varandra på samma tomt.

– Vi är därför säkra på att det fanns en fast struktur i Birka, säger Björn Ambrosiani.

– Det fanns en stabilitet i systemet som innebär att hus och härdar ligger på varandra i en fast ordning. Arbetet har visat att husen låg i nord-sydlig riktning och var 4,5 meter långa.

– Vårt närmaste mål är nu att komma till klarhet i frågan om tomternas storlek. I sommar ska vi gräva både åt norr och åt söder för att hitta avgränsningar på de tomter man redan kan urskilja.

Mycket tyder på att de var åtta meter breda, vilket är ett mått som förekommer både i Sigtuna och i Ribe, två städer som kan antas ha en stadsplan liknande den i Birka.

Bara i den lilla struktur som nu är frilagd har man funnit spår från de mest skilda verksamheter. Det verkar faktiskt som om arkeologerna hamnat mitt i hantverkarkvarteren.

Där finns gjutrester och halvfabrikat som tyder på att det legat en smedja i kvarteret. Mängden hornavfall leder till slutsatsen att här även bott en kammakare. Dessutom finns det gott om bennålar, vävtyngder och sländtrissor; här fanns alltså även textila hantverkare.

Klövar och skallar från djur visar att de förts levande till Birka för att omedelbart slaktas. En hög kalkhalt på vissa ställen antyder att det även funnits garvare på plats.

– De här fynden glädjer oss mycket. Vi är ju inte i första hand ute efter guld och silver, utan vill veta mer om människornas vardag.

Birka blev knutpunkt

Exakt när folk började leva på Björkö vet man inte. Men omkring år 800 förlades alltmer handel till Birka, som för övrigt antas vara en latinisering av ordet Björkö. Birka etablerade sig som en efterföljare till den äldre marknadsplatsen på Helgö. Kanske genomfördes skiftet när handeln expanderade och det inte längre fanns tillräckligt med plats på Helgö.

Birkas betydelse ökade och staden blev en knutpunkt för handel med både Öst- och Västeuropa. Det var en av de större handelsplatserna i hela Skandinavien. Över Östeuropa gick handelsvägarna till det bysantinska riket och vidare till araberna. På marknaden fick de mest skilda varor nya ägare. Det var vapen, skinn, järnprodukter eller slavar som byttes mot silver, siden och mycket annat.

Samtidigt som Birka fick en allt viktigare roll i handeln växte det även upp andra handelsplatser av betydelse. Hedeby i Danmark gick t ex snabbt mot en storhetstid. En orsak till denna förändring antas vara att araberna under 700-talet försvårat handeln i Medelhavet. Det skapade utrymme för nordiska handelsstäder, även om uppkomsten av en lokal marknad för omlandet hade störst betydelse.

Det var under Birkas blomstring på 800-talet som Ansgar, 28 år gammal, skickades på sin mödosamma resa för att kristna de hedniska folken i norr. Han kom till Birka år 829 efter en lång resa över det svenska fastlandet.

Ansgar stannade två mycket händelserika år i Birka. Sedan återvände han hem och blev biskop av Hamburg, med ansvar för den oftast besvärliga nordiska missionen.

Omkring år 970 var Birkas storhetstid plötsligt över. Sveriges första stad upphörde att vara centrum för handeln i regionen och antalet invånare minskade snabbt. Kanske berodde det på att kungen då flyttade handeln till Sigtuna, som anlades ungefär vid den här tiden.

Under några sekel sjönk Birka in i ett historiskt töcken. Bara en skriftlig källa berättar för eftervärlden om staden och dess invånare. Det är Rimberts berättelse om Ansgars liv och leverne.

Flera utgrävningar

Birka, dess människor och dess öde, har sedan flera hundra år fängslat forskare och det har också genomförts flera utgrävningar på ön, även om experterna ibland tvistat om Birka verkligen låg på Björkö.

Allra först var Johannes Hadorph, riksantikvarien som på 1680-talet satte spaden i marken och undersökte de rika fynden på Björkö. Hadorph följdes av en skotte, brukspatronen Alexander Seton, en snabbgrävare som på 1820-talet jagade föremål i högt tempo och slutligen tillrättavisades för sin okänslighet av Vitterhetsakademin.

Basen för hela Birkaforskningen kom i stället att läggas av Hjalmar Stolpe, en av pionjärerna inom svensk arkeologi. Han var insektsforskare från början och kom till Birka år 1871 i syfte att söka efter bärnsten.

Stolpe blev hänförd

Stolpe blev gripen av Birkas historia och övergav sina ursprungliga planer. Han berättar i ett brev om hänförelsen under detta det första besöket i oktober 1871:

“De företeelser, som dervid mötte mig, syntes mig så märkliga att min uppmärksamhet snart nästan helt och hållet drogs ifrån resans egentliga syftemål.”

1876 upptäckte Stolpe det rika gravfält som finns mellan Borg och Svarta jorden. I cirka 150 kammargravar ligger förmögna köpmän, försedda med svärd, spjut och pilar. I vissa gravar har de till och med fått med sig sin häst. Kammargravarna blev ett bevis för att Birka under sin blomstring verkligen varit ett internationellt handelscentrum – här fanns ju köpmän med främmande seder som till och med begravdes på ett särskilt område, och vars gravar fylldes med importerade lyxvaror.

Även Birkas övriga gravar är i dag väl belysta. Av de totalt närmare 3 000 gravarna har 1 100 blivit analyserade.

Björn Ambrosiani är den kanske främsta nutida kännaren av Birka och han gjorde sin första grävning 1969-70, då man sökte efter en hamnkonstruktion och fann rester av en pir.

1987 väcktes tanken på en ny grävning, men denna gång skulle det vara en undersökning för att få veta mer om stadsplanen och det vardagliga livet. Ambrosiani sökte pengar och fick till slut 15 miljoner kronor i projektstöd av industrimannen Gad Rausing och Tetra Pak. Det ska räcka till fem års arbete.

Dagbok gav ledtråd

– Den svåraste frågan under förberedelsetiden var nog var vi skulle lägga det första schaktet, berättar Ambrosiani. Jag gick igenom Hjalmar Stolpes dagböcker från grävningarna 1874 och fick en del ledtrådar. Det verkade logiskt att lägga schaktet mellan den plats där Stolpe grävde och den brygga vi funnit tidigare.

Hösten 1989 gjordes ett test av kulturlagrets djup i Svarta jorden. Norr om den väg som passerar över området fann man bara tunna lager. Men söder om vägen låg ett två meter djupt kulturlager och bara väntade på att någon skulle sätta spaden i marken.

Allt ska analyseras

I slutet av september är årets grävningar över och då återstår det tålamodsprövande jobbet med att gå igenom hela materialet: sammanställa, bearbeta och analysera det.

En av dem som har en nyckelposition i det sammanhanget är konservatorn Monika Fjaestad. Hon är den sista länken i grävningskedjan och tar emot allt material som lyfts fram ur gömmorna. Beroende på vad föremålen är gjorda av ska de hanteras på olika sätt, för att på så sätt kunna hejda sönderfallet.

– Under sommaren är det ett jobb nästan dygnet runt. Jag granskar ju alla föremål. Ibland kan vädret ställa till problem och sista månaden förra året fick vi faktiskt en del bekymmer eftersom ihållande regn gjorde det svårt att torka allt material.

Men måste man då spara minsta lilla benbit som tas upp? Ja, om detta råder det delade meningar även inom forskarkåren. Det är faktiskt en källa till ständig diskussion.

– Vi vet inte vilket material man behöver titta på om några år. Därför sparar vi allt, säger Monika Fjaestad. Men det går ju även att gräva i magasinen.