Kejsaren och krisen
Kejsar Valerianus regeringstid 253–260 e Kr inföll mitt under en djup kris för romarriket. Med yttre hot från perser och germaner samt inre maktstrider, försökte han hålla samman imperiet. Detta under en period som dessutom präglades av torka och pest. Det gick väl sådär för kejsaren ...
Mycket har spekulerats kring de strategiska idéer som drev olika romerska kejsare till erövringar. Mycket är akademiska efterhandskonstruktioner. I verkligheten syns männen i purpur ha saknat en övergripande strategi. Planeringshorisonten var snäv. För det mesta reagerade de bara – fick infall, grep tillfällen, parerade hot. Sedan var kejsarna – oavsett bakgrund – sprungna ur en kultur som beskrev världen som något dem tillhörigt, och som hyllade expansion som något i sig självt gott. Om än med skilda argument under skilda perioder. Ibland beskrevs det som ett medel till stärkt säkerhet, som när Trajanus tog Dakien. Ibland som ett medel att hölja sig själv och imperiet i ära, som när Claudius invaderade Britannien. Ibland flöt motiveringarna ihop, som när Septimius Severus gjorde sig till herre över Mesopotamien. Ibland sprang det ur jakt efter rov och materiell vinning, som när Augustus försökte vinna Arabia Felix.
Innehållsöversikt
- Generalernas lockelse till erövringar
- När gränserna sviktade
- Klimatkris och pandemi förvärrade läget
- Maktstrider i imperiets centrum
- Valerianus väg till tronen
- En blodig tid för Romarrikets kejsare
- Rädsla och maktspel i Rom
- Ett imperiums största misstag
- Valerianus efter nederlaget
- Murarna av minnen – så överlevde Romarriket krisen
Generalernas lockelse till erövringar
Erövringar var givetvis lockande för en general som ville göra sig ett namn, vinna sig en ställning, förmera sin kassa – och som fjärran från Rom ibland kunde följa egna infall. Erövringar var även populära bland vanligt folk i det romerska hjärtlandet, särskilt efter Augustus tid, när legionerna nästan uteslutande bemannades av folk från provinserna. Så länge som inte ens eget skinn är i fara, faller sig sådan entusiasm lätt. Romarriket bemäktigade sig nya territorier inte så mycket för att man behövde, utan för att man kunde. Och om man bitterligen misslyckades med någon erövring – som med landen norr om Rhen, efter Publius Quinctilius Varus blodiga fiasko i Teutoburgerskogen år 9 e Kr – avfärdades dessa territorier rönnbärsvist som usla, oanvändbara och omöjliga att styra. Varefter man riktade sin uppmärksamhet åt andra väderstreck. Av lystnad eller tvång.
Imperiets styrka låg bara till dels i dess arméer, som sammantaget var relativt små, av finansiella skäl. Som mest bestod den romerska hären av runt 200 000 legionärer och ungefär lika många hjälptrupper. Detta för att skydda ett imperium som hade mellan 50 och 100 miljoner invånare. Övertaget handlade i minst lika hög grad om kommunikationer, och då i första hand rikets vägar. Dessa gjorde det möjligt att snabbt flytta legioner till den för tillfället hotade punkten. De linjer med olika typer av fort, vallar och befästningar som sattes upp av olika kejsare i utkanten av riket var inte avsedda att hejda direkta anfall av stora arméer, därtill var de för glesa. Deras främsta syfte var att skydda de vägar (och floder) som gjorde det möjligt att dels försörja de egna styrkorna, dels snabbt kunna parera olika fientliga försök till invasion eller infiltration, eller för att själv snabbt kunna gå till anfall.
När gränserna sviktade
Det här systemet fungerade väl fram till mitten av 200-talet e Kr. Vad som hände då var att riket drabbades av flera parallella olyckor. Imperiet utsattes för den ena efter den andra attacken, över Donau, vid Rhen, borta i Mesopotamien, och i viss mån även nere i de nordafrikanska provinserna. Det handlade inte om regelrätta invasioner, utan stora räder av band med aggressiva och tungt beväpnade utkantsfolk.
Det började på 230-talet vid den oroligaste och strategiskt sett farligaste gränsen, områdena runt södra Donau. Goter slog ut attacker mot olika romerska vasaller vid Svartahavskusten, attacker som växte under det följande decenniet och även riktades direkt mot provinser inom romarriket, som Mesien och Dakien. Det går att efter det iaktta en spridningseffekt, oklart exakt varför.
Troligen tvingades romarna försvaga andra gränser för att hantera de många attackerna på Donaufronten, vilket i sig lockade intillboende folk och stammar att också pröva sin lycka som rövare, särskilt som bytet ofta var påfallande rikt, och det fasta försvaret bakom gränserna var förbluffande svagt. Eller så var bytet och det svaga inre försvaret lockelse nog.
Den föregående långa perioden av glans, ett dittills osett välstånd och till synes fasta gränser, hade invaggat både hög och låg romare i den vackra tron att freden skulle vara evig och att de aldrig mer skulle kunna hotas av yttre fiender. Många städer, även Rom, hade i denna anda av naivitet och självförnöjelse låtit sina gamla murar förfalla, samtidigt som inte så få stod helt utan försvarsverk.
Klimatkris och pandemi förvärrade läget
Räderna spred sig, både geografiskt och som fenomen. På 250-talet utförde sarmater räder från mellersta Donau som nådde ända till Raetien, alltså ungefär nuvarande Schweiz, samtidigt som band av alemanner korsade Rhen och härjade runt i Gallien. Etter värre blev det på 260-talet. Bland annat attackerades nuvarande Tarragona i Spanien av franker, den stora staden Efesos i nuvarande Turkiet brändes av goterna (varvid Artemistemplet, ett av antikens sju underverk, raserades), och herulerna tog sig fram ända till Athen som plundrades. Och som det inte var illa nog vaknade även Roms gamla ärkefiende i öster – Persien – åter till liv och buller under sina nya härskare, sasaniderna. Det fanns helt enkelt inte militära medel för romarna att täcka alla dessa gränser samtidigt. Oavsett vägnät. Imperiet hade växt sig för stort. Det nödläge som hade uppstått hade sin grund i den gamla expansionismens skenbara trygghet, och i en självbelåten förlitan på ett system som tidigare hade fungerat väl, kanske alltför väl, och som i återskenet av sina gamla triumfer hade motstått försök till reformering.
Och jag talar inte bara om just gränslinjerna med alla sina vägar och fort och underhållsmagasin, byggda för att motstå på sin höjd två kriser i taget, utan ävenså den gamla och vördade typen av legioner med tungt fotfolk, som under den här tiden fann det allt svårare att hinna ikapp olika alltmer lättrörliga inkräktare. Det fanns även andra orsaker till att romarriket sviktade. Under 200-talet ansattes medelhavsvärlden av en klimatkris, främst i form av långvariga torkperioder, vilket automatiskt ledde till besvär med både försörjning och ekonomi. Och till råga på allt inträffade en ny pandemi, den så kallade cyprianska pesten. Det är känt bland utredare av tekniska haverier, att när ett komplicerat system befinner sig under stark påfrestning, och redan arbetar på marginalen, krävs det mycket lite för att framkalla en plötslig och kraftig förändring av systemets hela beteende. Detta gäller alla komplexa system, även imperier.
Maktstrider i imperiets centrum
Att det inrikespolitiska läget samtidigt blev alltmer kaotiskt, präglat av konfrontationer, maktstrider, kupper och militära revolter, kan ses både som en verkan av krisen, och som en del av dess orsak. Ropen på att något måste göras blev stadigt gällare i takt med att läget skärptes. Alternativen blev också alltmer extrema, lösningarna likaså. Det är inte för inte som detta är soldatkejsarnas tid.
Det inrikespolitiska kaoset, som gång på gång tippar över i lika kortvariga som förvirrade inbördeskrig, är givetvis ytterligt distraherande, bokstavligen talat. Det händer gång på gång att legioner drar bort från någon hotad provins för att delta i ännu en märklig tronstrid. Varvid gränsen lämnas oförsvarad och öppen.
Krisen avspeglas i härskarlängden mellan åren 235 och 285. Kejsarna kommer och går. (År 238 uppnåddes för övrigt ett dystert rekord: då åberopade sex olika personer tronen och värdigheten.) Få blir långlivade. Av de 27 män som bar pupurmanteln under dessa 50 år dog två eller i bästa fall tre av naturliga orsaker. Av de övriga blev de allra flesta mördade – av rivaler eller sina egna soldater – några begick självmord, fyra föll i strid.
Men få kejsare under epoken misslyckades dock så grundligt som Valerianus. Ingen lär heller ha mött ett gräsligare slut – enligt en källa påstås han ha blivit levande flådd.
Valerianus väg till tronen
Publius Licinius Valerianus (cirka 199–264) går ej att passa in i det skräckkabinett av grymma och depraverade härskare som alltför ofta har kommit att dominera den allmänna bilden av kejsartidens Rom. Han var stigen ur en släkt av italienska aristokrater, av allt att döma en energisk, hederlig, välmenande och sansad karl, medlem av senaten och med en lång och lysande ämbetsmannakarriär bakom sig. Men man kan vara energisk, hederlig, välmenande och sansad och ändå ställa till med en katastrof.
Vi vet inte vad som drev Valerianus att låta utropa sig till kejsare. Möjligen var det äran. Troligen spelade slumpen roll, parad med den försiktighet, för att inte säga passivitet, som syns ha varit en del av hans natur. Och som för övrigt säkert bidrog till hans tidigare framgångar som ämbetsman – byråkrater i alla tider vet att anpassa sig, aldrig ta risker, hasta långsamt. Förloppet som ledde till hans oväntade upphöjelse är, som ofta under denna tid, komplicerat. År 253 utmanades den tämligen nytillträdde kejsaren Trebonianus Gallus av ännu en usurpator, Aemilianus, en framgångsrik militärbefälhavare just vid den ofta hotade Donaufronten.
Gallus behövde förstärka sin armé och beordrade Valerianus att föra några legioner från Gallien till honom i Rom. Det var ett udda uppdrag att skänka en ämbetsman utan soldatkunskaper, men som senator uppfyllde Valerianus de formella kraven för att kommendera en legion – sannolikt gjorde även Valerianus ålder och brist på militär erfarenhet honom harmlös i Gallus ögon.
En blodig tid för Romarrikets kejsare
Men innan Valerianus hade hunnit fram (enligt vissa källor på grund av söl, avsiktlig eller ej) hade Gallus blivit mördad av sina egna soldater, som sedan gått över till Aemilianus. Dennes tid på tronen blev dock kort: blott tre månader. För samtidigt utropade soldaterna i en av de legioner som Valerianus hade getts i uppgift att föra till Italien honom till kejsare. Och marscherade söderut.
Tydligen var legionerna som fördes av (eller kanske snarare förde) Valerianus mot Rom så pass överlägsna i styrka, att Aemilianus pragmatiska soldatesk raskt bytte fot och läger – enligt ett lika sorgligt som känt mönster från denna tid. Så de mördade utan större samvetsömt grubblande Aemilianus, nära Spoleto i Umbrien, varefter de (och senare även senaten) hyllade Valerianus som Roms nye härskare. Hans trontillträde väckte hopp, för både hög och låg hade börjat ledas vid lynniga, grova och våldsamma soldatkejsare från provinserna. Dit räknas just Aemilianus samt flera av Gallus företrädare, som Decius, Filip Araben och Maximinus Thrax.
Kanske var det ytterst en känsla av plikt som fick Valerianus att axla det svåra uppdraget i detta läge av svår inre och yttre kris? Kanske ville man hellre ha någon från en gammal och fin romersk ätt än, säg, ytterligare en ny Maximinus Thrax, som hade varit banditledare på Balkan innan han som menig romersk soldat inledde sin remarkabla karriär.
Redan runt de 60 vid trontillträdet 253 var Valerianus ideologiskt sett det förflutnas man. Han var gammal nog för att ha upplevt romarrikets sista, lyckliga brittsommar runt sekelskiftet. Och att bevara det imperium som han en gång hade upplevt var uppenbarligen hans stora mål.
De skriftliga källorna rörande denna tid är glesa och opålitliga, men vi vet genom mynt och inskriptioner på byggnader att Valerianus gav sig i kast med sin nya uppgift med betydande allvar – han reste runt mycket, var sällan i Rom. Detta var ett nytt mönster, inte minst administrativt, som så småningom kom att permanentas i takt med att kriserna vid gränserna blev kroniska. Valerianus insåg tveklöst att riket hade blivit för stort för att styras av en man, så en av hans första åtgärder blev att utnämna sonen Gallienus till medkejsare, med huvudansvar för imperiets västra delar. Själv skulle han söka hantera krisen i öst. Det gick sådär. Valerianus tog sig visserligen till Antiokia, en av imperiets största och viktigaste städer, men först sedan persiska krigarband redan hade plundrat platsen grundligt, och pilat tillbaka mot öster. Både år 255 och 256 utförde skeppsburna rövare förödande räder mot Svarta havskusten, men även i de fallen reagerade han med viss utstuderad långsamhet. Troligen var rövarna goter, även om källorna talar om "skyter". Men detta var en samlingsbeteckning som romarna använde om alla fiender som kom från nordöst.
Rädsla och maktspel i Rom
Valerianus vågade inte delegera skyddet av denna del av riket till någon av sina generaler, eftersom han uppenbarligen var rädd att bli av med makten på samma sätt som han själv hade vunnit den. Istället insisterade han på att föra befälet själv. Men av det kom intet. Kejsarens senfärdighet blir inte lättare att förstå av att han samtidigt lade förvånansvärt mycket energi på att förfölja olika kristna grupper. Vilket kan tolkas som ett uttryck för hans dröm att återupprätta Det Gamla Rom. I sina detaljer avslöjar Valerianus edikt dock en tydlig konformistisk impuls, som var ny i det av så många olika religioner befolkade imperiet, och som därför förbryllade många. Men extrema tider lockar som bekant fram extrema idéer. År 260 korsade de persiska sasaniderna än en gång Eufrat, denna gång med en stor armé, och bröt in i det som nu är Syrien. Persien var den enda stormakt som hade kunnat agera som en verklig konkurrent till Rom, och den enda stat som hade liknande imperialistiska ambitioner. Genom seklerna hade de två rikena, i sina olika skepnader, utkämpat ett antal kostsamma krig, men med märkligt få bestående följder.
Att Rom nu än en gång stod inför ett stort hot i öster var delvis självförvållat. En period av fred hade brutits under Marcus Aurelius tid som kejsare, när en romersk armé utan större provokation hade invaderat Persien och intagit och bränt huvudstaden Ktesifon. (Och dragit sig tillbaka först när någon slags pest hade drabbat hären.)
Några decennier senare upprepades operationen av kejsar Severus, som också han lät förhärja Ktesifon. Även Caracalla attackerade Persien, och även han på ytterligt svaga grunder. De upprepade romerska invasionerna gjorde mycket för att försvaga den gamla parthiska dynastin, och på så vis bereda väg för en utmanare: sasaniderna. Väl vid makten visade de sig vara en både farligare och mer aggressiv motståndare än vad partherna en gång hade varit. Tveklöst överskattade Valerianus i det här läget sina egna förmågor, dels fysiskt (jag har ett slitet kopparmynt från hans tid framför mig när jag skriver detta – åtsidan visar en korpulent man, synbarligen äldre än både hans för- och efterträdare), dels kompetensmässigt. Kejsaren var i själ och hjärta en statstjänsteman, och tveklöst en skicklig sådan. Men som sagt: han var även en man snar till vacklan och beslutsångest, och med bristfällig hum om militär materia. Dessutom underskattade Valerianus sin motståndare, den hänsynslöse men begåvade sasanidiske storkungen Shapur I.
Ett imperiums största misstag
Det är känt från historien att imperier tenderar att göra sina värsta misstag när de försöker göra något radikalt för att avvärja en begynnande nedgång. Den brittiske historikern Edward Gibbon (1737–94) kallar fälttåget "en enda lång serie av misstag, oförsiktigheter och självförvållade olyckor från den romerske kejsarens sida". Och i ett av de moderna standardverken över denna epok benämns Valerianus som "fullständigt inkompetent", pendlande mellan förlamande passivitet och ogenomtänkta infall. I en av de mer pålitliga skriftliga källorna över denna tid, greken Zosimus Historia Nova (skriven i slutet av 400-talet), omtalas Valerianus som "svag och förvekligad av ett bekvämt liv". I rättvisans namn måste även nämnas att hans armé, oturligt nog, inte bara led av en indolent befälhavare utan även kom i vägen för den där cyprianska pesten. Först följde Valerianus sin grundläggande impuls, det vill säga han gjorde ingenting, utan lät sasaniderna härja fritt. När han till sist hade samlat sig till handling framåt försommaren 260, inleddes ett försök att nå Edessa. Med all säkerhet för att undsätta staden, som då var belägrad – möjligen för att därefter ta skydd bakom dess formidabla försvarsverk.
Shapurs här verkar dock ha genskjutit dem, enligt en persisk källa strax söder om Edessa. Den efterföljande bataljen gick illa för de romerska vapnen.
Valerianus gjorde av allt att döma inga försök att slå sig fri eller retirera, utan lät återstoden av sin armé bli innesluten. Varefter Shahpur lugnt kunde vänta på att hunger och pest skulle fullborda förintelseverket. Och efter vad som verkar vara ett misslyckat försök till förhandling gick Valerianus och återstoden av hans här i persisk fångenskap. Nyheten om det skedda väckte chock, vantro och vrede runtom i imperiet. Aldrig tidigare hade det hänt att en romersk kejsare hade låtit sig tillfångatas. Inte bara framstod detta som ett rekord i inkompetens, det satte också systemets legitimitet ifråga. Om kejsardömet inte längre kunde värja vare sig gränser eller inre provinser, eller ens kejsarens egen person, vad var då dess poäng? Sönderfallet accelererade.
Valerianus efter nederlaget
Så vad hände egentligen med Valerianus? En version säger som sagt att han flåddes levande efter tillfångatagandet, på order av kung Shapur. (En variant förlägger hudflåendet till efter Valerianus död – skinnet ska då ha färgats i purpur, stoppats med hö och hängts upp som en grotesk segertrofé i ett tempel.) Ytterligare en version hävdar att ja, Valerianus avrättades, men det skedde på så vis att smält guld hälldes ner i hans hals. Dessa uppgifter är dock sentida, och verkar i de flesta fall härröra från författare ivriga att visa hur gräsligt illa det kunde gå för härskare som ej hade sett ljuset, utan istället förföljde de kristna.
Verkligheten var mer prosaisk. Detta går att se i olika persiska källor. Tillsammans med sina soldater fördes Valerianus till det inre av Persien, där romarnas vetande och kroppar togs i bruk. De fick vara med och anlägga två nya städer, Gundeshapur i norra Khuzestan, och Bishapur i nuvarande Farsprovinsen, och fick sedan befolka dem. Att de bägge orterna verkligen uppfördes av romare bekräftas av att de är de enda i dåvarande Persien som uppvisar en så kallad hippodamisk stadsplan, typisk för grekisk-romersk stadsbyggnadskonst, med gator i symmetriska rutmönster.
Fångarna sattes även att gräva en ny kanal samt bygga två stora dammbroar. De senare uppvisar tydliga romerska stilelement och är – än viktigare – fyllda med opus caementicium, alltså romersk betong. Dammbron i Shushtar, över den stora Karunfloden, var i bruk ända fram till slutet av 1800-talet. Uppgifter finns om att Valerianus personligen var med och styrde över bygget. Det kan vara hur det vill med den saken, men än idag kallas den Band-e Kaisar, "Kejsarens damm". Valerianus avled i fångenskap, troligtvis år 264, som det mesta pekar på av naturliga orsaker, omkring 70 år gammal.
Murarna av minnen – så överlevde Romarriket krisen
Romarriket kunde ha gått under där under det sena 200-talet. Under en tid bröts det mycket riktigt sönder i fyra delar, innan Aurelianus – ännu en av de där kärva soldatkejsarna – med tur, skicklighet och brutalitet förmådde att återförena det söndrade igen, varefter Diocletianus och tetrarkin något senare lyckades stabilisera läget.
Riket var dock illa åtgånget. Ekonomin var i spillror, och den långväga handel som hade byggt så mycket av välståndet runtom i imperiet, hade genomgått en märkbar nedgång. Många städer, särskilt i väst, hade tappat uppåt tre fjärdedelar av sina innevånare. (Några hade till och med övergivits.) Roms befolkning hade minskat till en tredjedel av vad den var i början av 200-talet.
Krisen går att mäta även på annat sätt: det byggdes nästan inga nya stora minnesmärken under denna tid. Istället går det att i många städer finna i hast resta försvarsmurar, byggda delvis med rivna monument.
Kanske kan vi i de där murarna byggda av gamla minnesmärken ana förklaringen till varför romarriket trots allt överlevde 200-talet stora kris. När de gamla systemen fallerade, centralmakten sviktade och kejsaren var osynlig, onåbar eller okänd, tog många på det lokala planet egna initiativ. Man befäste tidigare obefästa städer, ställde upp egna styrkor för försvar, byggde egna platser för tillflykt.
Några av dem som både i samtiden och även av historiker har öknämnts som usurpatorer, verkar i själva verket ha varit regionala befälhavare som gjorde vad de kunde för att rädda någon del av en provins som hade tappat all kontakt med Rom, och istället fann sig ensamma och inringade av kringirrande band med barbarer. (Som Sponsianus. Han har tidigare avfärdats som fiktion, men ny numismatisk forskning har kunnat visa att han var en verklig person som under krisens mörkaste dagar av allt att döma stod i spetsen för ett isolerat men alltjämt kämpande romerskt hörn av Dakien.) Och i detta var de beredda att offra en del av det gamla och invanda, för att säkra det innevarande och framtida.
För att citera den brittiske antikhistorikern Greg Woolf (f 1961): "Imperiet överlevde just när det såg ut att falla sönder, för att dess härskande klasser och många av dess undersåtar valde att delta i dess räddning."
Peter Englund är historiker och författare, samt ledamot av Svenska Akademien (och dess ständige sekreterare 2009–15).
Publicerad i Populär Historia nr 6/2025