Festfixarens gyllene hus

Äntligen kan jag börja bo som en människa!, utbrast kejsar Nero när han invigde sitt nyuppförda palats strax öster om Forum Romanum. Uttalandet var i sanning en underdrift. Palatset täckte större delen av den sänka som i dag upptas av Colosseum och sträckte sig även upp mot tre av Roms sju kullar: Palatinen, Esquilinen och Caelius. Kejsarens residens var så väldigt att Rom, enligt poeten Martialis, efter uppförandet kom att bestå av ett enda hus.

22 juni 2006 av Ida Östenberg

Historieskrivaren Suetonius berättar att bara förhallen hade portiker som löpte 1 500 meter och rymde en 35 meter hög kolossalstaty av Nero själv. I palatsets mitt fanns en sjö, som omgavs av vingårdar och grönskande lundar med tama och vilda djur av alla slag. Suetonius berättar vidare om badanläggningar flödande av havsvatten och om matsalar konstruerade så att blommor och parfym kunde spridas ned över gästerna. Överallt skimrade rummen av guld, elfenben, ädelstenar och pärlemor. Inte för inte kom Nero att kalla sin boning Domus Aurea, ”Det gyllene huset”.

I dag är det inte mycket som minner Rombesökaren om gyllene husets forna prakt. Där sjön med sina grönområden en gång låg står Colosseum, och på Palatinen ligger de nero­nianska resterna väl gömda under Domitianus palats. På Caelius döljs det mesta av Neros byggnad under ett tempel till den gudomlige Claudius, men den som vandrar söderut från Colosseum längs Via Claudia kan ändå se några lämningar. En tegelklädd betongmur, 167 meter lång och 11 meter hög, utgör de massiva men ganska sorgliga resterna av en monumental fontän som försåg palatsets sjö med kaskader av vatten från den akvedukt som Nero lät bygga för just detta ändamål.

Fontänen utgjorde en spektakulär fond för kejsarens middagsgäster, som bjöds till bords i den så kallade Esquilinska flygeln på andra sidan sjön, där också det mesta av palatsets bevarade delar finns att se. Under kejsar Trajanus stora badanläggningar (som använde Neros palats som fundament) gömmer sig ett över 200 meter långt komplex av rum, portiker och gårdar. På grund av stora problem med fuktighet stängdes palatsområdet för besökare 1983 men kunde efter omfattande restaureringsarbeten öppna igen 1999. Låt vara att ganska mycket måste lämnas åt fantasin – guldbeklädnaden, ädelstenarna, statyerna, ljuset som strömmade in och vattnet som porlade – det är i dag åter möjligt att vandra genom rummen som en gång var Neros.

Arkeologerna har kunnat identifiera ungefär 150 rum i den Esquilinska flygeln, varav drygt 30 står öppna för dagens besökare. Mörker och fukt kan göra det ganska svårt att framkalla bilden av forntidens praktmiljö. Dekorationerna har bleknat, och dessutom bryter senare tiders anläggningar ner genom palatset och avdelar utrymmen som under Nero stod öppna. Med viss möda kan man ändå ana rummens rymd och väggmålningarnas motiv, aspekter som gjorde palatset berömt under dess korta levnadstid och som utövat stort inflytande på eftervärldens arkitektur och konst.

Rummen har över tio meter i takhöjd och vetter i grupper mot ljusbringande gårdsrum designade i olika geometriska former. Mest berömt är det så kallade oktagonala rummet som i dag ligger i komplexets östra del, men som troligen en gång utgjorde dess centrum. Fem mindre rum vetter in mot ett åttakantigt större, där tegelklädda betongpelare bär upp en väldig kupol. I kupolens mitt finns en stor öppning, en så kallad oculus, genom vilken solljuset strilar ner mot besökaren. Ingenstans kan man bättre än i det oktagonala rummet få en förnimmelse av antikens palats, och det är också detta rum som gjort störst avtryck i arkitekturhistorien. Nero var den som först började bygga med tegel i stor skala, och kupolen kom att bli stilbildande för både palats, tempel och badhuskonstruktioner i Rom.

När Domus Aurea först upptäcktes väckte väggmålningarna det största intresset. Det var på 1400-talet som en ung romare föll ner genom en klyfta och till sin förvåning plötsligt befann sig i vad som tycktes vara ett grottlandskap med bemålade väggar. Ryktet om de färgstarka och fantasifulla kompositionerna med lekfullt arrangerade mytologiska figurer, naturlandskap och stilleben målade på vit bakgrund spred sig snabbt. I dag har målningarna bleknat, men man kan ändå här och var skönja de framställningar som fick konstnärer att vallfärda till Esquilinen för att låta sig firas ner i ”grottorna” och beundra motiven. På väggarna minner inristade namnteckningar om de celebra besöken. I bästa ”Kilroy was here-stil” finner vi namn som Rafael och Michelangelo, liksom senare autografer av Casanova och Marquis de Sade. För den tidiga renässansens konstnärer kom målningarna från Neros gyllene hus att bli en stark inspirationskälla. Så lät exempelvis Rafael dekorera Vatikanens loggior med så kallade grotesker, en stilart som hämtat sitt namn från de grottliknande rummen i Domus Aurea.

Nero gave the best parties, ever, sade den brittiske antikhistorikern och arkeologen Andrew Wallace-Hadrill under en intervju i samband med återöppnandet av Domus Aurea 1999. Den Esquilinska flygeln tycks också varit helt och hållet ägnad middagsbjudningar. Att hålla storslagna fester var i allra högsta grad karakteristiskt för en kejsare som såg sig själv i första hand som artifex, ”konstnär”, och som var passionerat intresserad av poesi, musik och skådespel. Nero införde flera nya spel i Rom och uppträdde själv med sång och egenkomponerade dikter, vilket ansågs ytterst opassande för en romersk härskare.När den stora branden år 64 ödelade stora delar av Rom spred sig ryktet att Nero inte bara startat eldsvådan utan också bevittnat ”flammornas skönhet” iklädd scenkostym medan han sjöng en sång om Trojas fall. Beskyllningarna var med all sannolikhet grundlösa, men säkert är att Nero nyttjade stadens olycka för egen vinning. Det var den stora brandens utbredning som möjliggjorde uppförandet av det vidsträckta palatset Domus Aurea.

Med bröd och skådespel vann Nero folkets hjärta, men missnöjet växte sig allt starkare i stadens ledande cirklar. Efter det som antikens författare kallar quinquennium Neronis, ”Neros fem goda år vid makten” (54–59), uppträdde kejsaren alltmer maktfullkomligt. Halvbrodern Britannicus hade redan tidigare röjts ur vägen, och nu mördades även modern Agrippina, första hustrun Octavia och senare fru nummer två, Poppaea. Då en större konspiration avslöjades år 65 tvingades Neros förre lärare, filosofen och författaren Seneca till självmord, liksom Petronius och Lucanus, även de välkända romerska skribenter. Tre år senare lyckades kuppmakarna, och Nero tvingades själv till självmord efter ett misslyckat flyktförsök. Endast trettio år gammal yttrade han sina sista ord: ”Vilken konstnär förlorar inte världen i mig!”

Efter Neros död utfärdade senaten ett fördömande av hans minne, så kallat damnatio memoriae. Porträtt föreställande kejsaren förstördes eller höggs om, och ett flertal byggnader resta under Neros tid jämnades med marken. Revs gjorde också Domus Aurea, byggnaden som mer än någon annan symboliserade Neros maktfullkomlighet. Hela det vidsträckta område i Rom som hyst palatset planerades medvetet om av de efterföljande kejsarna, som här i tydlig kontrast till Neros privata boning uppförde byggnader ägnade det romerska folket. Det är alltså ingen slump att just stora offentliga badanläggningar täcker den Esquilinska flygeln eller att Neros konstgjorda sjö dränerades för att ge plats åt folkets största nöjesplats, Colosseum.

Kvar att minna om Neros gyllene hus stod bara kolossalstatyn i förhallen. Istället för att riva den högg efterträdarna på tronen helt pragmatiskt om statyn efterhand för att passa aktuell favoritgud. När Hadrianus på 120-talet skulle bygga sitt tempel till Roma och Venus ära stod statyn i vägen och flyttades med hjälp av 24 elefanter till en plattform mitt emot den byggnad som under antiken kallades ”Amfiteatern” rätt och slätt. Det var under medeltiden som kolossalstatyn och amfiteatern förknippades så nära med varandra att statyn kom att ge teatern dess nuvarande namn – Colosseum. Så lever Neros kolossalt stora palats vidare i namnet på den byggnad som var satt att utplåna det.

Ida Östenberg är fil dr och forskare vid Institutionen för arkeologi och antikens historia, Lunds universitet.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också