Svenska pionjärer fann Cyperns dolda skatter

I september 1927 avreste fyra unga män från Stockholm till Cypern, dit de for för att utforska öns arkeologi. De var inbjudna av Sveriges konsul på Cypern

16 mars 2001 av Marie-Louise Winbladh

I september 1927 avreste fyra unga män från Stockholm till Cypern, dit de for för att utforska öns arkeologi. De var inbjudna av Sveriges konsul på Cypern som ville att just svenska arkeologer skulle bedriva utgrävningar där. Gruppen kom att kalla sig Svenska Cypernexpeditionen och deltagarnas insatser är legendariska.

Expeditionen bestod av fyra unga entusiaster: tre arkeologer och en arkitekt. Ingen av dem var över 30 år. Ledare för gruppen var Einar Gjerstad, som senare blev professor i Lund. Dess övriga medlemmar var arkeologerna Alfred Westholm och Erik Sjöqvist samt arkitekten John Lindros.

Det cypriotiska äventyret varade i fyra år och i mars 1931 återvände arkeologerna till Sverige. Med sig hade de tiotusentals föremål från Cyperns femtusenåriga historia, vilka skulle kunna fylla ett helt museum. De flesta fynden göms faktiskt ännu i Medelhavsmuseets magasin. Genom svenskarnas insatser blev ett stort fyndmaterial vetenskapligt framgrävt och noga dokumenterat, samt tillgängligt för samtida och senare forskare.

Cyklade runt hela ön

Redan år 1923 hade den unge studenten Einar Gjerstad besökt Cypern. Genom långa vandringar gjorde han sig bekant med ön och dess befolkning. Cyprioterna tyckte om honom och kom länge ihåg Gjerstad som ”den unge svenske arkeologen som undersökte hela ön på sin cykel”. (Då jag sommaren 1994 övernattade på ett litet hotell i de cypriotiska bergen blev jag synnerligen väl mottagen eftersom jag är svensk och alltså ”släkt” med Gjerstad. Här mindes man honom ännu!)

Gjerstad studerade i museerna och gjorde en del utgrävningar. I Frenaros upptäckte han en stenålderskultur som tidigare var helt okänd på ön. På andra orter grävde han fram hus och en borg från bronsåldern. Då Gjerstad kom hem sammanställde han resultatet av sina forskningar i avhandlingen Studies in prehistoric Cyprus som kom ut 1926.

Många förberedelser krävdes innan expeditionen kunde fara till Cypern på hösten 1927. Utgifterna täcktes till stor del av medel från privata donatorer. Gjerstad lyckades till och med övertyga finansmannen Ivar Kreuger, som gav ekonomiskt bistånd trots att han var helt ointresserad av arkeologi!

Gjerstad fick även låna en av de första Volvo-bilarna som tillverkats. Bilen var sannolikt nummer tre i den serie som kallades Jacob och levererades år 1927. Volvon fungerade överväldigande bra och kunde framföras på Cyperns knaggliga åsnestigar i en för tiden hisnande hastighet av 60 km/tim.

Automobilen Jacob betydde mycket för effektiviteten i expeditionens arbete. I gamla journalfilmer ser man hur stora statyer i terrakotta skakar och trängs i Volvons baksäte under olika transporter. Inför större expeditioner till olika delar av ön packades bilen så full med förnödenheter att den knappt syntes under tält, kamerautrustning, kartonger med mera. Där inte Volvon räckte, fick kameler och åsnor rycka in.

Grävde på flera ställen samtidigt

Arkeologerna ville genom sina grävningar få ökade kunskaper om boplatser, tempel och gravar från stenålder fram till och med romersk tid – en tidsperiod på drygt 7 000 år. Under mindre än fyra år undersökte svenskarna 30 platser och de var tvungna att gräva på flera ställen samtidigt. För att kunna upprätta en kronologi och avläsa olika kulturlager i materialet grävde svenskarna ut nära 375 gravar från olika perioder. Gravarna innehöll bland annat 10 000 vaser i keramik. Vidare frilades ett tjugotal kultplatser och tempelområden, där man fann tusentals skulpturer i sten och terrakotta.

Arkeologerna undersökte boplatser, ett par befästa borgar, ett kungapalats och en romersk teater. Dessutom utforskade expeditionen Cyperns yngre stenålder och fann flera platser med spår av bebyggelse från neolitisk tid eller yngre stenåldern (4000-talet f Kr), som tidigare varit okänd.

Simmade till fyndplatsen

Av en slump upptäcktes en av de viktigaste platserna från denna tid. Sommaren 1929 grävde man ut ett palats från 400-talet f Kr på Cyperns nordvästra kust. I värmen tog svenskarna en simtur under lunchpausen till den lilla klippön Petra (namnet betyder sten) nära kusten. Där gjorde de en del fynd och bestämde sig för att senare starta utgrävningar på den lilla ön. Det lär vara första gången som arkeologer har simmat till en utgrävningsplats! Senare grävde de här ut en boplats med hyddor, där människor ätit får, svin och fisk och malt mjöl för cirka 6 000 år sedan.

På norra Cypern finns en mycket vackert belägen by som heter Lapithos. Nära denna plats finns en enorm gravplats från bronsåldern (cirka 2000–1800 f Kr) med hundratals gravar, där svenskarna fann mängder av keramik och vapen i koppar och brons.

Den stora staden Enkomi på östra Cypern var en viktig metropol under den sena bronsåldern med kopparverkstäder, hantverkarkvarter och helgedomar. Där fann de svenska arkeologerna rika gravar från den sena bronsåldern (1200-talet f Kr) med föremål av guld, silver och elfenben samt hundratals vaser. Gravarna låg under bostadshusen, som grävdes ut långt senare av cypriotiska och franska arkeologer.

Mot slutet av bronsåldern invandrade mykenska kolonister i flera omgångar till Cypern, vilket för all framtid kom att prägla Cyperns konst och kultur. Under järnåldern med början cirka 1050 f Kr var det grekiska kulturinflytandet starkast på norra och västra Cypern i till exempel Lapithos och Marion.

Cyperns östra delar påverkades starkt av Främre Orientens konst och kultur. Till detta bidrog den feniciska staden Kition som uppfördes på 800-talet f Kr av kolonister från Tyrus. Fenicien motsvarar ungefär dagens Libanon och var en smältdegel för kulturella impulser från andra länder. Även i Stylli på östra Cypern, där dåvarande kronprins Gustaf Adolf deltog i utgrävningarna, bevisade fynden förbindelser med den feniciska kulturen.

Många viktiga fynd gjordes med hjälp av så kallade tjuvgrävare som utvecklat stor känslighet för var fina fynd låg begravda. Tjuvgrävarna var i regel fattiga bönder som fick lite extrainkomster genom att sälja antikviteter de funnit på åkrarna. Men de stora pengarna hamnade alltid hos mellanhänderna eller utomlands. Precis som i dag.

De svenska arkeologerna gjorde ibland en viktig moralisk insats genom att omvända dessa ”utgrävare”. De lockades att arbeta hederligt i svensk regi i utbyte mot god lön och ansvarsfulla arbetsuppgifter.

Svenskarna fick grävningsrätten

En sommardag 1929 fick expeditionen besök av en upprörd präst, Papa Prokopius. Han hade ertappat en tjuvgrävare på sina ägor vid byn Ajia Irini på nordvästra kusten. Prästen bestämde sig för att överlåta grävningsrätten till de svenska arkeologerna. Tjuvgrävarna rasade.

Så började det största äventyret för expeditionen: utgrävningarna av kultplatsen vid Ajia Irini, som ligger på ett öppet fält ett par kilometer från havet. Platsen visade sig vara en orörd helgedom som använts mer eller mindre oavbrutet ända sedan cirka 1200 f Kr. Men den viktigaste perioden och de flesta fynden dateras till cirka 650–500 f Kr.

En armé av terrakottafigurer gömde sig en halvmeter under den sandiga jorden. Det ofattbara var att ingen ännu upptäckt och plundrat den heliga platsen. De 2 000 figurerna låg och stod, grupperade i form av en halvcirkel, ungefär som på en teater. Där fanns präster, krigare och vanliga cyprioter.

De flesta statyetterna är ett par decimeter höga eller mindre. Många bär fram offergåvor, dansar eller spelar på musikinstrument till gudens ära. Men flera statyer är i naturlig storlek. Imponerande är den så kallade offerprästen, iförd lång klädnad och turban. Enligt utgrävarna bör han ha hållit en offerkniv i sin höjda (vänstra) hand. Modeller av stridsvagnar med hästar, tjurar och andra figurer symboliserar gudens (manliga) kraft och fruktbarhet.

Monumentalt kungapalats

Den mest imponerande arkitektoniska anläggningen, som utgrävdes av expeditionen, var ett monumentalt kungapalats i Vouní (vounó betyder berg på grekiska). Palatset låg på en borgklippa 270 meter över havet på Cyperns nordvästra kust med utsikt mot Petra, där svenskarna funnit hyddorna från den yngre stenåldern.

Palatset användes under mer än hundra år och byggdes om flera gånger under 500- och 400-talen f Kr. Arkitekterna var påverkade av både orientalisk och grekisk arkitektur. Det finns varken källor eller färskvatten i Vouní, men mitt på den stora palatsgården stod en stor cistern där regnvatten från taken kunde samlas upp.

Diplomater sålde antikviteter

Cyperns fyndrika jord har alltid attraherat lycksökare och under förra seklet företogs en mängd ”utgrävningar” av högst diskutabel art, eller rättare sagt plundringar, på ön. Utländska diplomater, sändebud eller bara äventyrare försåg sig med cypriotiska antikviteter och utsökta konstföremål, vilka senare såldes på konstmarknaden i Europa och USA. Man tog tillvara det som ansågs säljbart och av högt konstnärligt värde. Resten lämnades kvar.

Dessa ”grävningar” är i stort sett utan vetenskapligt värde. Fyndens härkomst och fyndsammanhang nedtecknades inte och endast de finaste konstföremålen togs tillvara.

Naturligtvis dokumenterades inte fyndomständigheterna, vilka är viktiga för att placera föremålen i ett historiskt sammanhang. Därför finns i dag mängder av föremål från Cypern på flera utländska museer och man vet inte varifrån de kommer. Mest känt är Metropolitan Museum i New York för sina rika samlingar av okänt ursprung.

Den mest berömde av dessa skattgrävare var Luigi Palma di Cesnola som fram till 1876 var amerikansk konsul på Cypern. Enligt egna uppgifter plockade han fram 35 000 föremål ur den cypriotiska myllan. Av detta är endast en bråkdel i dag utställd på museer i USA. Större delen av dessa antikviteter sålde Cesnola till det nygrundade Metropolitan Museum i New York, men innan dess hade han hunnit ge bort och sälja hundratals föremål i Europa. En skeppslast med fynd försvann i havet under transporten.

Började kräva tillstånd

Situationen på Cypern förbättrades 1878 då ön kom under brittiskt styre. Myndigheterna började då kräva grävningstillstånd för att hindra vidare plundring. Runt sekelskiftet administrerades grävningar till exempel av British Museum i London. Majoriteten av fynden fördes till London, medan en tredjedel stannade på Cyprus Museum. I detta perspektiv framstår de svenska grävningarna som ett verkligt pionjärarbete.

Det stora fyndmaterialet blev vetenskapligt framgrävt och noga dokumenterat i text och foto i flera stora volymer. Grunden var lagd till utforskandet av öns tidiga historia.

Det förefaller i dag otroligt att de kunde hinna med så mycket. Förhållandena var primitiva, utrustningen enkel och de ekonomiska medlen begränsade. Det var hårt arbete och ständiga resor. Men man hade också roligt. I sin bok Sekler och Dagar. Med svenskarna på Cypern 1927–31 har Gjerstad skrivit en populärvetenskaplig berättelse om utgrävningarna. Boken är även en mycket humoristisk beskrivning av svenskarnas underbara äventyr på Cypern, deras dagliga liv och de cypriotiska vännerna:

”Expeditionen består alltså ej blott av utgrävningar. Den består också av samtal med skojare och hederligt folk. Och ingalunda blott av samtal om antikviteter. När den arkeologiska undersökningen slutförts och man kommer tillbaka till kafenion (grek. för kafé), då börjas det verkliga samtalet. Det talas om pengar och tomter, om fattigdom och oxar, om kommunalskatt och helgon, om kärleken och lögnen, om döden och det eviga livet. Och detta samtal är icke det minst viktiga resultatet av den arkeologiska inventeringsresan. Det är nämligen genom oupphörligt och långvarigt umgänge med byarnas folk, som man får det psykologiska greppet på utgrävningarnas resultat.

Genom att leva sig in i böndernas liv blir det alltså möjligt att psykologiskt tränga in i förhistoriska företeelser och att förstå tankar, som saknar skriften som uttrycksmedel.”

Sjuttio år efter expeditionens grävningar framstår dessa med en väldig lyskraft. Expeditionens arbetsmetoder väcker ännu beundran, även betraktade i ljuset av dagens moderna tekniska hjälpmedel. De fyra deltagarna har blivit legendariska och lyfts fram som förebilder för generationer av unga arkeologer.

Vårvintern 1931 var grävningarna över och pengarna slut. I enlighet med då gällande lagstiftning delades fynden mellan Cypern och Sverige och mer än hälften av dem tillföll Sverige. Den totala mängden föremål från grävningarna uppgår till cirka 18 000. Av dessa erhöll Sverige cirka 12 000. Förutom detta finns ett enormt skärvmaterial som förvaras i 5 000 skokartonger på Medelhavsmuseet. Därför är museets magasin i dag fyllda med keramik, skulpturer, föremål av metall (koppar, brons, bly, silver och guld) och stora mängder romerskt glas.

Materialet packades i 771 trälådor och fördes till Sverige i mars 1931. (20 av dessa stora trälårar ligger ännu ouppackade i magasinen.) Transporten tog ett år på ett av Svenska Orientlinjens fartyg. De fynd som fördes till Sverige 1931 kom att utgöra grunden i Medelhavsmuseet då detta öppnades 1954.

Då arkeologerna kom hem från Cypern i mars 1931 fick de emellertid ett kyligt mottagande av myndigheterna, vilka mest var besvärade av att landet berikats med en unik och stor samling antikviteter från Cypern. I flera år förvarades cypernsamlingarna i primitiva lagerlokaler. De saknade helt uppvärmning och klimatväxlingarna blev därmed mycket dramatiska. Många unika föremål förstördes. Stenskulpturer och keramik sprack i den stränga kylan.

Mängder av pressklipp från 1930-talet beskriver den svåra situationen. Till exempel rapporterade Nytt Dagligt Allehanda den 9 februari 1939 om missförhållandena under rubriken ”Världens ruskigaste museum. Dyrbarheter och dyrgripar i oeldade förfallna byggnader”.

De ekonomiska anslagen var i det närmaste obefintliga och efter några år skingrades Cypernexpeditionens medlemmar. Trots ofattbara svårigheter lyckades man fullfölja publiceringen av grävningarna och det enorma fyndmaterialet. Arkeologerna arbetade med publikationen i minusgrader och iförda dubbla ytterrockar, halmskor och handskar.

Lockade utländska forskare

Ryktet om den fabulöst rika samlingen spred sig runt världen. Redan då utspann sig en omfattande korrespondens mellan Cypernexpeditionen och utländska forskare. Dessa besökte även samlingarna och förvånades över att svenskarna inte tog bättre hand om sina skatter. Några forskare tvingades vända hem igen, då de inte kunde arbeta under så primitiva omständigheter.

Trots detta kärva bemötande förbättrades situationen så småningom. Cypernsamlingarna hamnade i magasin och förevisades i utställningar. De cypriotiska skatterna väcker ännu förundran världen över och lockar både svenska och utländska forskare att arbeta i Medelhavsmuseets mörka magasin. Cypernsamlingarna är unika, enorma till omfånget och de största i världen näst efter samlingarna på Cyprus Museum i Nicosia.

Marie-Louise Winbladh är arkeolog och intendent vid Medelhavsmuseet i Stockholm, varifrån bilderna i artikeln kommer. Hon har sammanställt den nyligen utkomna boken Arkeologi och äventyr på Cypern. Den Svenska Cypernexpeditionen 1927–1931.

Språngbräda mellan öst och väst

Cyperns historia och kultur upphör aldrig att fascinera och förvåna. Rik på mineral och bördig jord har ön sedan förhistorisk tid stått i centrum för omgivande länders intresse. Många folkslag kom som handelsmän, kolonisatörer och senare – ockupanter. Cypern har genom historien varit en mångkulturell tummelplats. I modern tid blev ön viktig för stormakterna genom sitt strategiska läge och som en språngbräda mellan öst och väst.

Cypriotisk arkeologi har under de senaste decennierna hamnat i fokus för ett alltmer växande intresse hos forskare och allmänhet. Öns läge i korsningen mellan tre världsdelar har alltid präglat den politiska och kulturhistoriska utvecklingen. Cypern är ett litet land – ungefär tre gånger så stort som Gotland – och såsom ö ett avgränsat kulturområde vilket medfört en viss kulturkonservatism.

Människor fanns på Cypern redan cirka 8000 f Kr och kanske ännu tidigare. Arkeologerna har hittat spår av jägare som slaktat och ätit upp hundratals miniflodhästar och kanske utrotat dem. Tretusen år senare var folk bofasta runt hela ön. De bodde i bastanta runda hyddor, samlade i byar. Man levde av fiske, jordbruk och mjölk från tama dovhjortar.

Omkring 2000 f Kr hade människorna lärt sig att bearbeta koppar, som blev ett viktigt komplement till det traditionella åkerbruket. Städer byggdes och hamnar anlades vid kusterna. Cirka 1500 f Kr var utrikeshandeln i full gång med bland annat Grekland och Syrien.

Levde sida vid sida

Invandrare kom för att bo och arbeta i de stora städerna, där till exempel egyptier, mykenska greker och syrier levde sida vid sida med infödda cyprioter. Med sig hade de sin kultur och sin religion. Så småningom fick dessa kontakter en mer fientlig prägel och en lång rad främmande stormakter avlöste varandra på Cypern: det mykenska Grekland, Assyrien, Egypten, Persien, Grekland igen och slutligen Rom.

Cypriotisk keramik var starkt influerad av den grekiska alltsedan 1200-talet f Kr. Då fanns grekiska kolonister på ön, som slagit sig ned i olika städer där de ägnade sig åt handel och konsthantverk.

Cypern var en fri nation under knappt ett sekel på 600-talet f Kr, då konst och kultur blomstrade. På 300-talet f Kr befriades ön från den persiska ockupationsmakten av Alexander den store och hans armé. Men Cypern blev nu istället en del av den hellenistiska kulturen. Den cypriotiska konsten hade sedan länge förlorat kontakten med sina rötter i sin iver att efterlikna den grekiska.

Cypern hade redan under forntiden stor politisk betydelse. Dessutom var ön en viktig handelsled mellan öst och väst och kom därigenom att fungera som en kulturell förmedlare mellan olika länder. I detta sammanhang har Cypern ofta bestått av en västlig del öppen för inflytande från Grekland och sydvästra delen av Anatolien (där Turkiet ligger i dag), samt en östlig del av mer orientalisk karaktär.

Under tidig bysantinsk tid (400–600-talen e Kr) upplevde Cypern en blomstringstid, som fick ett abrupt slut vid mitten av 600-talet då ön flera gånger invaderades av araberna. Ön blev en provins i det bysantinska riket under åren 965–1185 och gynnades av de konstnärliga impulserna därifrån. Kyrkor med sällsamt vackra fresker och mosaiker uppfördes. Från slutet av 1100-talet och fram till 1400-talets slutskede kom Cypern att styras av frankerna under den mest intressanta perioden av medeltiden. Ön blev en mellanstation för korsriddare på väg österut till Palestina och Jerusalem.

Del av det osmanska riket

Från 1489 tog venetianarna över styret tills de själva besegrades av turkarna år 1571. I över 300 år förblev Cypern en del av det osmanska riket.

Turkarna lämnade formellt över styret till britterna år 1878. Britterna tilllämpade därefter medvetet en politik som syftade till att splittra grek- och turkcyprioter. 1960 lämnade engelsmännen Cypern. Sedan juli 1974 är öns norra del ockuperad av Turkiet.

Marie-Louise Winbladh

Publicerad i Populär Historia 1/1998

Kanske är du intresserad av...

Läs också