Eketorps fornborg på Öland.

© Kevin Cho

Eketorps borg – unik befästning inspirerad av romarna

Journalisten och arkeologen Kristina Svensson berättar om Eketorps fornborg på Öland, en unik befästning inspirerad av romarna.

8 februari 2008 av Kristina Svensson

Varje säsong söker sig närmare 40 000 turister till Eketorps fornborg på Ölands alvar. Nöjda kan de sedan vända hemåt – något som inte var alla besökare förunnat under järnåldern. En av Eketorps många funktioner må ha varit att skydda be­folkningen från fiender. Men ville borgens folk söka skydd från gudarna krävdes något annat – människooffer.

Av Ölands femton forn­borgar är Eketorp belägen längst söder­ut. Den ligger knappt två kilometer från Östersjöns strand, mitt ute på Stora Alvaret. Källan som går i dagen inom borgen har förmodligen avgjort placeringen, liksom läget vid en stor sankmark. Den kunde både stoppa fiender och fungera som vattenreserv.

När Carl von Linné besökte Eketorp den 8 juni 1741 konstaterade han att ”utan tvivel har dessa borgar varit asyler för invånarna, förrän krut och lod voro upptäckta”. Mer än tvåhundra år senare, 1964–1973, totalundersökte arkeologer borgen. Upptäckten av tre ton djurben och 26 000 fynd kunde modifiera Linnés bild. Borgen hade inte bara tjänat som ”asyl”.

Eketorps fornborg har byggts och bätt­rats på vid tre olika tillfällen. Den första borgen, av arkeologerna kallad Eketorp I, anlades som tillflyktsborg på 300-talet e Kr och revs redan under nästa århundrade. Denna första borg var 57 meter i diameter, med ett tjugotal hus tätt placerade utmed murens insida. Husen verkar ha saknat gavlar och därmed varit öppna mot borgens tomma mitt. Inne i husresterna hittade arkeologerna knappt några fynd – kanske har man sökt skydd här endast under kortare perioder.

Byggmaterialet var kalksten, stenarna hade staplats på varandra utan murbruk. Men inte bara kalksten möjliggjorde Eketorp I. Borgen hade knappast sett ut som den gjorde utan inblandning från romarna. Det tyder bland annat måttenheten på. Borgbyggarna utgick från ett alnmått på 47 centimeter. Förmodligen hade man lärt sig att räkna med längdmåttet under vistelser i det östromerska riket, där alnen var vanlig.

Vem vet vilket yttre hot som fick ölänningarna att på 400-talet riva sin borg och bygga en ny, dubbelt så stor. Nu förvandlades skyddsborgen till en be-fäst by, med bostadshus, fähus och förråd. Sammanlagt levde 160 personer i borgen året om, tillsammans med grisar, får, kor, höns, gäss, hundar och katter.

De 53 husen fördelades på tre kvarter längs insidan av muren, men även borgens mitt bebyggdes. Genom att mäta volymen av rasmassor har arkeologerna räknat ut att murhöjden en gång var 4,8 meter. Troligtvis hade muren, liksom romerska befästningsverk, ett krenelerat bröstvärn. Den romerska influensen syns också i en av de tre portarna. Där finns två urtag, där det en gång suttit ett höj- och sänkbart fällgaller.

Spåren från Eketorp II visar att befolkningen smidde, vävde och tillverkade kammar. Vid sidan av boskapsskötsel ägnade man sig åt åkerbruk, vilket malstenar och löpare tyder på. Det helt dominerande sädesslaget var korn. Grodda sädeskorn är rester från Sveriges äldsta kända öltillverkning!

I mitten av 600-talet övergavs forn­borgen, för att ligga nästan öde i mer än fyrahundra år. En viss bosättning verkar ha funnits bland ruinerna. Kusligt nog har minst tre människor tagits av daga under denna period, och kropparna har lämnats vid murens insida. I ett av likens bröst satt fortfarande mordredskapet, en kniv, kvar när arkeologerna fann kroppen. På borgområdet hittades även hundratals spridda skelettdelar.

Det verkar som att platsen under denna mellanperiod kan ha fyllt en speciell funktion som offer- och tingsplats. Utanför den östra porten grävde arkeologerna på 1980-talet fram ett vattenhål, som innehöll två skalltak och ett vadben från människa, men också ben från häst, ko och får. De sistnämnda verkar vara rester efter rituella måltider.

Tack vare gyttjan har dessutom träföremål bevarats, bland annat en stor mängd hasselkäppar. Hasseln ansågs ha magiska egenskaper under forntiden, och i Egil Skallagrimssons saga kan man läsa att hasselkäppar sattes ned på tingsplatser. Det märkliga är att de äldsta fynden i offerkällan är från tiden för Kristi födelse – alltså innan borgen byggdes. Detta spelade förmodligen roll när man valde var Eketorp skulle anläggas.

Under slutet av 1100-talet till 1200-talets mitt hyste Eketorp sin sista bofasta befolkning, som kanske mestadels bestod av militärer. En stor mängd rester av vapen och hästutrustningar visar att plats­en befolkades av ryttare, vid sidan av de civila. Det var ett inte helt ovanligt förfarande under medeltiden att ”återuppväcka” gamla fornborgar på det här sättet.

Till planlösningen liknade Eketorp III mest en medeltida stad i miniatyr, med stenlagda gator och gränder som ledde fram till ett torg. I det som verkar ha varit en garnison fanns trähus byggda i skiftes­verk. En yttre ringmur uppfördes och vid den placerades borgens eldfarliga smedjor. Nu var det inte jordbruk och boskapsskötsel som dominerade, utan handel och hantverk. Det är mycket möjligt att sill var en viktig inkomstkälla.

Märkligt nog hade bara ett av de hund­ra husen en eldstad. Det har arkeo­logerna tolkat som ett centralkök, från vilket stadens invånare utspisades. Köket låg vid brunnen, och från den leddes avloppet ut från borgen via en stenskodd ränna.

Tack vare rekonstruktioner kan dagens besökare kliva in i både folkvandringstida hus och medeltida byggnader. Mellan maj och september levandegör guider och inhysta djur livet i borgen, och i museet finns ett urval av fynden. Iklädda tidsenliga kläder kan turisterna pröva på smide, matlagning och textilarbete. Dessutom kan man utan risk för eget liv besöka Eketorps offerkälla.

Publicerad i Populär Historia 11/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också