De kom direkt efter inlandsisen, följde renen i spåren norrut och nådde ett orört land där ingen varit före dem. Ett öppet tundralandskap med sparsam vegetation av mossor, lavar, fjällsippa och dvärgbjörk mötte de små grupperna av storviltjägare. De rörde sig mellan olika trakter, byggde enkla hyddor eller tält. Deras föremål var lätta att bära med sig.

Klimatet skiftade snabbt, isen drog sig tillbaka och den arktiska miljön förändrades och blev alltmer rik på växter och djur. Björk och tallskog tog över tundralandskapet och människorna anpassade sig efter förändringarna.

För omkring 11 000 år sedan passerade de första människorna det som i dag är den lilla skånska byn Tågerup utanför Landskrona. Sedan dess har människorna blivit kvar här invid Saxån genom generationer.

När nu den moderna tidens kommunikationer expanderar – ett nytt spår för Västkustbanan ska anläggas – så dyker det som jägarfolken lämnat efter sig upp ur jorden. Under flera lager av jord har spåren efter stenåldersfolkens bostäder, verktyg, fiskeredskap, vapen och gravar bevarats och i sluttningen ned mot ån gräver arkeologer fram resterna av denna skriftlösa kultur. Och fynden kan berätta historien om hur det var i landet för länge, länge sedan.

– Detta är ett skånskt Pompeji! utropar projektledaren Per Karsten. Här finns lämningar efter ett komplett samhälle med bostäder, gravar och sophögar.

Det är bråttom för arkeologerna; i ryggen har de grävskopor och lastbilar som vill anlägga fundamentet för det nya järnvägsspåret.

Platsen ger en unik inblick i den tidiga stenåldern. Mängder av fynd och strukturer berättar om en tid som länge varit relativt okänd. Här kan man följa ett lokalsamhälles utveckling för omkring 8 000 år sedan och ett par tusen år framåt i tiden.

Området som arkeologerna gräver ut i Tågerup är omkring 20 000 kvadratmeter stort och överallt dyker det upp fynd ur marken – enkla skrapor och pilspetsar i flinta, träslanor och störar som kan ha använts i bryggor, mjärdar som kastats ut från stranden. Så rikt på fynd är det att arkeologerna är tvungna att koncentrera sina insatser till det som anses som allra mest intressant.

Tidigare har man trott att Skåne var ganska glest befolkat under denna tid, mellan 500 och 2 000 personer totalt. Men de rika fynden i Tågerup ger oss en annan bild. Bara här vid sluttningarna kan flera hundra personer ha bott och verkat samtidigt. Tågerup fungerade kanske också som en tillfällig samlingsplats för folk runt omkring i hela dalen under vissa tider av året. Människor kom för att knyta kontakter. Här kan man ha samlats till fest och ritual.

– I slutet av jägarstenåldern, för omkring sju tusen år sedan, var det ett helt annat klimat än i dag. Det var flera grader varmare och exotiska djur och växter fanns det gott om här, till exempel krushuvad pelikan och sköldpadda, berättar Per Karsten. Och när tonfisken gick till samlades kanske hela klanen i Tågerup för att hjälpa till med fångsten.

Undersökningarna vid Tågerup har visat att den etablerade bilden av jägarstenålderns samhälle med små rörliga grupper som rör sig mellan olika miljöer vid olika tider på året behöver förnyas. Arkeologerna har frilagt spåren efter två bostäder som är större än något man tidigare känt till från denna tid – en av dem är en stor kåtaliknande hydda på omkring 60 kvadratmeter som stått vid stranden. Den andra är ett riktigt hus – ett långhus, 15 meter långt och 8 meter brett, med plats för två familjer. Husen tyder på att befolkningen var betydligt mer bofast än man tidigare räknat med. Jägarstenålderns små mobila familjer var i själva verket större hushåll och den materiella kulturens rikedom tyder på etablerade kontaktnät med andra folkgrupper.

Den lilla Saxån som sakta rinner genom Tågerup är den sista resten av en djup havsfjord som skar in i landskapet från det nuvarande Öresund. Precis vid strandkanten byggde folket sina bostäder.

Mycket tid för samvaro

Fjorden skapade en rik miljö som under tusentals år lockade människor att bosätta sig här. Det fanns ett överflöd av mat och resurser att utnyttja och det var förmodligen en bra värld att leva i. Jakten på föda upptog bara ett fåtal av dygnets timmar, det fanns gott om tid för social samvaro och religiösa övningar.

Vid särskilda tidpunkter under året samlades människor från hela fjorddalen till ceremonier. Man dansade och sjöng, berättade goda historier, över elden stekte långsamt köttet från en kraftig kronhjort som fällts under dagen. Människorna levde nära varandra och i enlighet med den tro som deras föräldrar förmedlat till dem – en tro som handlade om att naturen är besjälad, att allting i naturen och i människornas företag har en övernaturlig dimension. Så tror i alla fall dagens arkeologer att livet gestaltade sig för dem som bodde här.

Det är inte bara årtusenden som åtskiljer oss från dem som bodde här då. På många områden levde stenåldersmänniskorna i en annan tillvaro än vår egen. Den materiella kulturen, den sociala samvaron och vardagen, den andliga föreställningsvärlden och kosmologin skiljde sig från vår.

Arkeologerna har gjort mängder med fynd vid Saxån. Per Karsten beräknar att man totalt kommer att ha bärgat flera ton föremål innan grävningen är avslutad. Redan nu är barackerna vid sidan om utgrävningsplatsen fyllda med artefakter – tusentals pilspetsar, flintyxor, slipstenar, mjärdar och korgar.

Dolt meddelande

För två år sedan gjordes ett sensationellt fynd av en dekorerad yxa av horn. Den låg nedanför strandlinjen, på det som under jägarstenåldern var flera meters djup, och den har förmodligen sänkts i djupet som en offergåva.

– Vi analyserar ornamenteringen på hornyxan och misstänker att det finns ett meddelande dolt under de hemlighetsfulla tecknen, berättar Per Karsten. Kanske fungerade den som en kalender.

Uppenbarligen var samhället genomsyrat av ritualer och övernaturliga förhållningsätt. Helt funktionsdugliga föremål och material, som hade kunnat användas till verktygsframställning, har offrats i vattnet.

– Det vardagliga och det övernaturliga har gått hand i hand i samhället och det förhållandet ska vi försöka komma åt och studera.

Arkeologerna är helt utlämnade åt de materiella lämningarna och det sätter givetvis sina begränsningar. Men de har utvecklat allt finare instrument för att läsa av fyndens betydelse och de har alltmer avancerade teoretiska grunder för sina tolkningar.

De ben som man hittar visar tydligt vilken typ av försörjning människorna hade. För omkring 8 000 år sedan, i den äldsta delen av den utgrävda bosättningen vid Tågerup, har människorna ägnat sig åt storviltjakt i hög utsträckning. Det var de stora köttdjuren som fanns på menyn – älg, kronhjort, vildsvin. Men efterhand ändras det arkeologiska materialet. Havsnivån steg under en period och klimatet förändrades samtidigt som den marina miljön blev allt viktigare. Fiskben och fiskeredskap tyder på att tyngdpunkten i försörjningen ändrats. Vid Tågerup har man till exempel hittat flera mjärdar som slängts ut i vattnet och som bevarats i den gyttjiga jorden flera meter under dagens marknivå.

Olika grupperingar

Men den materiella kulturens lämningar kan berätta mycket mer. Lars Larsson, professor i arkeologi vid Lunds universitet, har under 25 år forskat om stenålderns lämningar och under denna tid har mycket förändrats. Under 1970-talet var forskarsamhället, precis som samhället i övrigt, starkt påverkat av ”den gröna vågen”. Naturen, klimatet och miljön sattes i främsta rummet när forntiden skulle tolkas och många arkeologer menade att det var naturen och miljön som satte gränserna för människan, som gav förutsättningarna för kulturen. I dag har man en mer nyanserad syn på samspelet mellan natur och kultur.

– Stenålderns folk har blivit mycket mer ”människor”, säger Lars Larsson. Vi intresserar oss nu allt mer för det sociala samspelet och för mentala processer.

Bilden av jägarstenåldern har komplicerats och blivit intressantare att studera. Tidigare har man menat att det ganska enkelt går att göra sig en bild av det primitiva samhället. Men utgrävningarna de senaste åren har visat att det inte är så. Den materiella kulturens lämningar visar att det fanns olika grupperingar inom samhället – jägarlag, fångstlag, ätt, familj.

– Det verkar kanske omöjligt att få svar på hur samhället var uppdelat i grupper, men jag tror inte det är det, säger Lars Larsson. Bara genom att till exempel studera hur pilspetsar förändrats över tiden och jämföra det med boplatser och gravar kan man komma ganska långt i en rekonstruktion.

Den nya arkeologiska forskningen betonar föremålens symbolvärde. De flintpilspetsar och yxor som hittas i Tågerup och på andra ställen berättar inte bara om jakt och trähantering, utan också om kontakter med andra människor. De ger oss kunskap om att stenålderns samhällen ingick i ett socialt sammanhang där det var viktigt att visa på gemenskap eller främlingskap.

Lars Larsson säger att föreställningsvärlden avspeglar sig i den materiella kulturen. Pilspetsarnas utseende, yxornas speciella slipningsytor, begravningsseder och dekorationen av föremålen kan berätta om sociala kontakter och gruppstorlek.

Det har avfärdats som knappologi – att en pilspets såg si och så ut spelar väl inte så stor roll och har väl inte haft någon betydelse för människor, kan man tycka. Men det visar sig vid studiet av andra kulturer att de där små skillnaderna kan ha ganska stor betydelse. Det är ungefär som i en westernfilm när indianpilen träffar vagnarna. Någon rycker ut pilen och säger: ”Det här är svartfötter.” Hur vet man det? Jo, man ser på pilen att den har särskilda markeringar eller kännetecken. Det är viktigt för gruppen att genom den materiella kulturen markera sin egenart och sitt sammanhang.

Kontakt med kontinenten

De första grupperna som vandrade in i Skåne efter isavsmältningen för omkring 14 000 år sedan var små, rörliga familjegrupper som sökte nya marker för att hitta föda. Men de föremål som grupperna lämnat efter sig visar att det inte var några isolerade enslingar som gett sig iväg. De första kulturerna i Sydskandinavien hade kontakter långt ner på kontinenten: i Rhenområdet, Storbritannien, Östeuropa. Det var inte någon isolerad grupp som vandrade in, utan en utvikning av de kulturer som fanns i Europa och som snabbt tog sig norrut. Föremålens utseende förändrar sig under årtusendena men de har fortfarande stora likheter med föremålen på kontinenten.

Under en period av isavsmältningen förbättrades klimatet plötsligt och det gav en ovanligt god miljö för fångst och insamling. Människorna började förändra sina pilspetsar.

– De blev mer egensinniga och vi antar att man då ville markera sitt oberoende. Människorna hade mat för dagen och de blev mindre rörliga, säger Lars Larsson.

Klimatet svängde återigen i slutet av isavsmältningen och det blev kallare. Då blev samhällena åter mer mobila och skaffade sig nya kontakter inom ett stort område.

– Vi ser att den materiella kulturen vid denna tid blev mer enhetlig över ett stort område. Man kan tänka sig det som en sorts livförsäkring, säger Lars Larsson: om det gick illa på den plats där man bodde så kunde man flytta till ett helt annat område. Då var kontakterna viktiga och ett sätt att upprätthålla dem var ett utbyte av föremål, skinn och mat.

– Det är ungefär som på Kiviks marknad. Där möts man egentligen inte så mycket för att man behöver byta eller handla. Det är mer ett tillfälle att få träffas en gång om året. På ungefär samma sätt fungerade det under stenåldern, tror Lars Larsson.

Viktiga lärdomar

Även om arkeologer numera är försiktiga med att dra paralleller med levande eller etnografiskt kända jägar- och samlarkulturer så finns det viktiga lärdomar att dra, det är de flesta överens om. På Nya Guinea har man till exempel studerat hur folken där förhåller sig till den materiella kulturen. Yxor har ett bruksvärde för skogsavverkning, trädgårdsarbete eller köttstyckning – men de spelar också en viktig roll i rituella sammanhang: i ceremoniellt utbyte, vid brudköp och under krigföring.

Vid stenåldersutgrävningar i Mellansverige har man till exempel hittat många föremål av flinta och eftersom flinta inte förekommer naturligt i området så måste de ha importerats från södra Sverige. De har kommit till området i form av färdiga redskap; man har inte hittat något avfall från stenbearbetning. Redan under mesolitisk tid har det alltså funnits nätverk av handel och utbyte mellan södra Sverige och det som i dag är Mälardalen.

Två kulturer

Vid Tågerup i Skåne har man hittat stora mängder pilspetsar och det har visat sig att man kan använda dem för en mycket noggrann datering. Flintsmederna här har följt sin tids trender och traditioner och en pilspets kan utifrån sina särskilda kännetecken dateras på några hundra år när.

De preliminära studierna av pilspetsarna i Tågerup visar att det finns stora skillnader mellan de äldsta och de yngsta. Pilspetsarna är karaktäristiska för två olika arkeologiska kulturer som bebott stranden vid den forntida fjorden – den äldre Kongemosekulturen och den yngre Erteböllekulturen. I Kongemose har man lagt ned mycket tid på hantverket och flintyxorna och pilarna är mycket vackert tillhuggna och ornamentiken på föremålen omsorgsfullt utförd. Erteböllefolket däremot verkar ha ägnat sin tid åt andra ting – det mesta är slarvigt tillverkat. För arkeologerna återstår att försöka förstå orsaken och diskutera vad dessa förändringar kan säga om samhället.

Utgrävningarna vid Tågerup kommer att fortsätta året ut och förmodligen kommer man att göra nya viktiga fynd. Fler gravar, fler fiskeredskap och många pilspetsar. I ungefär 8 000 år levde människor i Skandinavien i kulturer som hade sin huvudsakliga näring i jakt, fiske och insamling. Vår kunskap om de jägarfolk som dominerat vår historia är knapp, men bilden fylls hela tiden i.

Martin Widman är vetenskapsjournalist.

**Publicerad i Populär Historia 5/1998