Pitcairn – arkeologer på myteristernas ö
Det berömda myteriet på HMS Bounty den 28 april 1789 var en pinsam historia för Storbritannien, en av världens ledande sjönationer. På hemväg från Tahiti med brödfrukter till kolonierna i Västindien hade besättningen gjort myteri. De hade tvingat kaptenen, den 34-årige William Bligh, ner i en öppen båt tillsammans med några besättningsmän och lämnat sällskapet åt sitt öde. Den pådrivande var styrman Fletcher Christian, som seglade tillbaka till Tahiti med Bounty och där splittrades gruppen ytterligare. Resten är en fantastisk historia, som nu också börjat fånga arkeologernas intresse.
Bligh överlevde. Själv påstod han att seglatsen slutade i Indonesien. I alla händelser var han snart tillbaka i England och säkert skrädde han inte orden när han redogjorde för vad som hänt. I början av 1791 skickade brittiska marinen nämligen ut skeppet HMS Pandora för att söka efter myteristerna. Man letade i flera månder och fick till slut ihop 14 man som försökt gömma sig bland lokalbefolkningen på Tahiti. De arresterades och fördes ombord på Pandora.
Fartyget fortsatte mot Australien med de tillfångatagna myteristerna, där slutet väntade även henne. Pandora gick på grund och sjönk utanför Stora barriärrevet.
Efter att ha blivit oense om vart man egentligen skulle bege sig hade myteristerna seglat Bounty tillbaka till Tahiti. England var ju uteslutet. Bakom återkomsten låg också ett par misslyckade försök att slå sig ner på en avlägsen ö i arkipelagen söder om Tahiti. Nu delade gruppen på sig. Trots risken för upptäckt beslöt sig hälften för att stanna, medan Fletcher Christian seglade iväg med Bounty, ett tiotal egna man och dubbelt så många polyneser – och försvann.
Det skulle dröja nästan tjugo år innan historien fick sitt definitiva slut. Det visade sig att Fletcher Christian och hans besättning hamnat på den lilla obebodda ön Pitcairn. Här hade de slagit sig ner och byggt upp ett nytt samhälle, när de 1808 upptäcktes av ett skepp som ankrade tillfälligt utanför ön. Vid detta tillfälle hade dock England annat att tänka på i och med napoleonkrigen i Europa. Det blev därför aldrig tal om att skicka ut en ny straffexpedition.
Visserligen hade de haft motvind hela tiden, men Fletcher Christian och hans till övervägande delen polynesiska besättning kunde navigera över stora öppna vatten precis som många generationer av sjöfarare före dem. Man kunde läsa på molnen och vågmönstren när man närmade sig land. Moln hopas och skingras på ett speciellt sätt över en atoll eller en ö; är den trädbevuxen är undersidan av molnen mörkare, består den av korallsand är molnen ljusare. Dyningar i närheten av en strand böjer åt sidan eller kastas tillbaka i samma riktning som de kommit, fenomen som ett tränat öga kan upptäcka på nästan tio sjömils avstånd.
Till slut hade Pitcairn rest sig som en toppig siluett ur havet. Ön är bara 4,5 kvadratkilometer stor, terrängen kuperad och stränderna branta med gröna bergstoppar som når en höjd av 350 meter.
Historierna om de första tjugo åren på Pitcairn är minst sagt dramatiska och bygger främst på John Adams berättelser. Adams var den ende manlige överlevande av myteristerna när deras öde blev känt. Sämjan sattes nämligen snart på prov och Fletcher Christian och flera andra sköts till döds i en konflikt mellan några av männen 1793. Man bråkade om vem som skulle ha vilken mark och tävlade om kvinnorna. När de första besökarna på nästan tjugo år träffade John Adams levde han som ledare för ett slags harem med nio kvinnor och deras barn. Han påstås också ha blivit frälst och djupt troende. Om Adams nya trosinriktning är en efterkonstruktion eller ej må vara osagt, men dagens invånare på Pitcairn är djupt religiösa sjundedagsadventister. Den enda byn på ön heter Adamstown.
Myteristerna var dock inte först på Pitcairn. När de anlände till ön upptäckte de statyer som placerats på rektangulära stenplattformar, marae, precis som på Påskön, fast de var mycket mindre. Och någon före dem hade redan hittat sötvattenskällorna, lämpliga platser att bo på och bra tilläggsplatser för kanoter.
Myteristerna och deras polynesiska följeslagare röjde undan det mesta och tjugo år senare fanns bara en staty kvar. Då, vid upptäckten 1808, hade en ny generation vuxit upp som fortfarande kom ihåg sina föräldrars berättelser om jättestora marae med en staty i varje hörn. Statyerna hade varit nästan tre meter höga och uthuggna i röd lava. Några som röjde sten hade hittat en människoskalle i en marae. Den låg på ett stort pärlemorskimrande musselskal, som man inte sett någon annanstans på ön och som måste ha förts dit av folk utifrån.
På väg hem från Påskön 1956 tillbringade den norske upptäcktsresanden Thor Heyerdahl och hans expeditionsmedlemmar några dagar på Pitcairn. I sin bok Aku Aku berättar Heyerdahl att ett par av dem blev visade till en grotta, ett stenbrott där man huggit ut de röda statyerna för länge sedan. Bland avfallet från tillverkningen låg kasserade stenyxor.
I början av 1990-talet gjorde amerikanska arkeologer utgrävningar i Water Valley, en dal på Pitcairn som är speciellt rik på sötvattenskällor. På två olika terrasser hittade man rester av bosättningar som bedömdes vara tusen år gamla och samtida med den äldsta bosättningen på två andra småöar i denna del av Stilla havet, Mangareva och Henderson. På en tredje terrass hade öborna tillverkat stenyxor av en lokal, blåaktig bergart. Till och med de sandpappersliknande röda lavabitar som man slipade yxeggarna med låg kvar på platsen. Pitcairn har alltså flera likheter med Påskön, vars statyer också höggs ut med stenyxor.
Den äldsta kända bosättningen på Pitcairn sammanfaller i tid med en expanderande bebyggelse på Påskön, där stora markområden nu röjdes från skog och de första statyerna restes vid stränderna. Påsköstatyerna är visserligen fler och större än dem som myteristerna fann på Pitcairn, men de vittnar även om en ingående kunskap om vilka sorters bergarter som dög för olika ändamål. Stenbrottet där de tillverkades är en gammal vulkankrater, där berget går i dagen på flera ställen och har varit lätt att komma åt. Varje stenhuggare har haft en uppsättning yxor och många stenyxor ligger kvar i brottet, en del utslitna, andra fortfarande användbara. En mil längre bort finns ett annat stenbrott med en mycket speciell röd lava, där man högg ut cylindriska ”peruker” till statyerna. Detta pågick till mitten av 1400-talet.
Nu är arkeologer ett försiktigt släkte, och ingen vågar ännu föreslå att myteristerna från Bounty kanske röjde undan statyer som en gång tillverkats av nybyggare just från Påskön. Det finns nämligen en lång stenhuggartradition i hela Stilla havet. Men vissa fiskben i hushållsavfallet på tusenåriga boplatser på Påskön vittnar om att man bedrivit djuphavsfiske och alltså haft havsgående kanoter och därmed de praktiska möjligheterna att segla långt under den här tiden.
Det är 200 mil till Påskön och Pitcairn är i dag dess närmaste bebodda granne. Av öns 66 invånare räknar sig 44 stycken som direkta ättlingar till myteristerna på Bounty och deras polynesiska kvinnor.
Så långt historien om Pitcairn och myteristerna själva. Men vad blev det av de båda skeppen? I mitten av 1970-talet lyckades dykare lokalisera Pandora vid Stora barriärrevet på drygt trettio meters djup. Tio år senare inledde Queensland Museum marinarkeologiska utgrävningar av vrakplatsen. De pågår fortfarande och fynden ger en intressant inblick i hur livet till sjöss tedde sig i slutet av 1700-talet. Myteristerna lär ha varit väl inburade och fyra av dem drunknade vid förlisningen utanför Australien.
Bounty brändes av myteristerna på Pitcairn. Men vid klart väder har man kunnat se en kanon och lite av barlasten nere på botten av Bounty Bay på nordsidan av ön, så trots branden och den grova sjön finns föremål kvar där nere. Vid Thor Heyerdahls besök 1956 gick en dykare ner som sedan kunde berätta att själva skeppet låg kvar i form av en rostig hög järnskrot i en klyfta på botten.
I slutet av 1998 inleddes marinarkeologiska undersökningar i Bounty Bay av arkeologer från Australien, delvis samma experter som undersöker Pandora. Förutom att försöka bärga, katalogisera och konservera föremål från Bounty, tänker man också göra utgrävningar på land med de frågor som alla ställer sig: hur såg myteristernas första tid på Pitcairn ut och hur kunde de överleva på denna lilla ö?
Dagens invånare på Pitcairn betonar ofta att de tar avstånd från det syndiga liv som de första nybyggarna förde. Men hur reagerar de på det som händer nu?
”Om någon frågar mig efter det intressantaste på vår ö, skulle jag inte tveka att säga att det är bibeln från Bounty som vi har i kyrkan”, skriver redaktören för månadsbladet Pitcairn Miscellany efter att ha varit på en visning av de viktigaste arkeologiska upptäckterna man hittills gjort.
Det enligt hans mening viktigaste fyndet från Bounty finns alltså redan på Pitcairn – Fletcher Christians bibel. Christian lär ha fått den av sin mor och förvarade den i sin sjömanskista. Enligt sägnen läste han ofta i den och det påstås att han delade den med John Adams, den man som överlevde alla de andra.
Alla på ön följer arkeologernas arbete med nyfiket intresse. Dykningarna har resulterat i bitar av gevär, kanonkulor, kopparspik och diverse bronsskrot. Och i januari i fjol lyckades man bärga fartygets kanon. Arkeologerna har också hittat föremål av polynesiskt ursprung som till exempel ett musselsmycke, en mängd stenyxor och en barktygsklubba, som används som en mortel för att banka ut barkstycken till tunt tyg. Om de tillhörde myteristernas egna polynesiska följeslagare eller de tidigare invånarna får framtida analyser utvisa.
Eva Weiler är arkeolog och verksam vid Göteborgs universitet som lärare och forskare.
Pitcairnprojektet på internet: www.foss.jcu.edu.au/about/Pitcairn/index.cfm#Project
