Babylons myter lockade arkeologer

Sedan Kuwaitkriget 1991 har det endast pågått ett fåtal utländska utgrävningar i Irak och många arkeologer har flyttat sin verksamhet till Syrien. Det säger Jesper Eidem, assyriolog vid Carsten Niebuhr-institutet, Köpenhamns universitet.

– Tyvärr har den oroliga situationen också betytt att många ruinkullar delvis har plundrats av rövare, som kan sälja fynden till samlare i västvärlden.

Intresset för Mellanösterns arkeologiska lämningar vaknade på allvar i Europa under 1800-talet. Då fanns Babylon, och andra forntida städer i Mellanöstern, i europeiska människors medvetande mer än i dag och förklaringen är att de spelar framträdande roller i Gamla testamentet i Bibeln.

Det mytiska Babylon stod för överdådig lyx, utsvävningar och förfall. Babylonierna hade utmanat den gudomliga makten genom att bygga Babels torn och straffats med språkförbistring. Babylon var liktydigt med synd och det var följdriktigt att profeterna Jesaja och Jeremia förutsade dess undergång. Men den mytiska bilden av staden skulle komma att ersättas av en mer verklighetsförankrad, när några av arkeologins pionjärer inledde sin verksamhet i Mellanöstern.

År 1840 befann sig den forntidsintresserade unge engelsmannen Austen Henry Layard på resa nedför Tigris. Han och en reskamrat färdades på en timmerflotte, vilket var det vanliga transportmedlet för resande söderut. Layard kunde notera att forntiden var helt närvarande i den inhemska befolkningens medvetande. Han frågade flottens skeppare om namnen på de ruinkullar som de passerade, medan flotten under tre dygn gled nedför floden.

De nådde fram till Bagdad och stannade där ett par månader. Under denna tid gjorde de bland annat en utflykt till de ruinkullar som – helt riktigt – ansågs vara resterna efter Babylon.

Det gick att urskilja kilometerlånga stadsmurar i det platta landskapet och ruinkullar tätt intill Eufrat visade var de viktigaste byggnadsverken och kvarteren legat. Nu var trakten hemvist för lejon och andra vilda djur. De babyloniska tegelstenarna höll utmärkt kvalitet och ruinerna hade under århundraden levererat material till nybyggen i området. Layard strövade omkring och letade efter fragment av tegelstenar med inskrifter på.

Missionären Stern som besökte platsen kort efter

Layard såg ruinerna, liksom andra troende kristna gjort före honom, som ett bevis för att Bibeln talade sanning. Att staden var så fullständigt förintad bekräftade profeternas förutsägelser. De strålande portarna, de hängande trädgårdarna, de ståtliga palatsen där lössläppthet och munterhet hade härskat fanns inte mer. ”Här får skeptikern inte ställa några frågor, och den vantrogne törs inte rynka på näsan åt och förlöjliga profetiornas gudomliga källa”, skrev Stern.

I lärda europeiska kretsar var Babylon känt inte bara genom Bibeln utan också genom omnämnanden av grekiska författare. Den grekiske historikern Herodotos besökte Babylon omkring 450 f Kr medan det ännu var en av världens största städer. Han gav en beskrivning av det stora templet och ziqquraten. Kilskriften kunde man ännu inte läsa, men det fanns ett gryende vetenskapligt intresse för Mellanösterns forntida lämningar och Layard var en representant för denna inställning. På honom hade åsynen av ruinkullarna en annan inverkan än på missionären Stern. De eggade hans fantasi och han längtade efter att avslöja deras mysterier. Han ville gräva fram det som fanns kvar av palats och tempel.

Tio år senare, 1850, var han tillbaka med hundra araber som arbetskraft. De började gräva överst på en ruinkulle som kallades Mujelibe. Där fann de grekiska föremål, vilket inte var vad de var ute efter, och Layard lät arbetarna gräva nere vid kullens botten istället. Men efter en månad inställde han arbetet. Det hade gett magert utbyte, mest väldiga massor av tegelstensrester utan vare sig reliefer eller inskrifter.

Layard har gått till historien, inte för sin insats i Babylon, utan för det arkeologiska arbete han utförde på assyriska ruiner, och hans fascinerande liv är skildrat i assyriologen Mogens Trolle Larsens bok Sjunkna palats.

Den förste som på allvar tog sig an en utgrävning av Babylon var den tyske arkitekten och arkeologen Robert Koldewey, född 1855. Han inledde sin bana som fältarkeolog med besök i Assos i västra Turkiet och på den närbelägna grekiska ön Lesbos på 1880-talet. Han besökte också andra arkeologiskt intressanta platser i Mellanöstern och mätte upp lämningar, ritade kartor, tecknade och försökte skaffa sig överblick över områdena. Han deltog i en grundlig studie av grekiska tempel i södra Italien och på Sicilien och han undervisade också i arkitektur i tyska Görlitz 1887–98. Men han tilltalades inte av arbetet bakom lärarpulpeten. Hans dröm hette Babylon.

I januari 1899 stod det klart att Koldewey på uppdrag av ledningen för Kungliga museerna i Berlin skulle få förverkliga sin dröm. I ett brev skriver han: ”Jag skulle kunnat hoppa i taket av glädje … om jag föreställer mig att någon för sexton år sedan sagt att jag skulle göra utgrävningar i Babylon, så skulle jag ha hållit honom för tokig.”

Den sista delen av resan till utgrävningsplatsen färdades Koldewey med karavan. Den strapatsrika ritten tog 26 dagar och det var trettio grader varmt på dagarna och fyra till fem minusgrader på nätterna. Den 23 mars 1899 nådde karavanen ruinerna av Babylon och utgrävningarna påbörjades tre dagar senare. Därefter arbetade Koldewey i Babylon nästan oavbrutet i arton år. Han bodde i närbelägna Kowairesch.

Koldewey sysselsatte omkring tvåhundra arbetare så länge utgrävningarna pågick och de fick röja undan upp till tjugofyra meter tjocka lager av jord och skräp innan de hittade vad de sökte. Svärmar av loppor och de fruktade sandmyggorna gjorde utgrävningarna ytterligt besvärliga. Trots det beslutades att arbetet skulle bedrivas utan sommaruppehåll. Alla fynd togs om hand på plats. De registrerades, numrerades och packades in.

Det visade sig att stadens befästningsverk med drygt sexhundra vakttorn faktiskt var så stort som den grekiske historikern Herodotos hade sagt. En av Koldeweys mest uppseendeväckande upptäckter var fundamentet till Marduks tempel och han lyckades också frilägga Babylons processionsgata. Man gjorde dessutom mängder av fynd av kilskriftstavlor, statyer, minnesstenar, reliefer, glas och smycken.

Utgrävningarna av Babylon och andra platser i Mesopotamien förde utvecklingen av arkeologiska tekniker framåt. Här lärde man sig att analysera fyndorternas lagerföljder. Koldewey bidrog till framstegen inom arkeologin genom att inte bara intressera sig för monumentala palatsmurar och skulpturer, utan också för handels- och bostadskvarter. Men till skillnad från dagens arkeologer brydde han sig inte mycket om keramik, redskap, gravar och skelett.

År 1917 återvände Koldewey 62 år gammal till Tyskland. Åren i Irak hade tagit hårt på honom och den kraft han hade kvar utnyttjade han till att publicera resultaten av utgrävningarna. Redan fyra år tidigare hade hans första redogörelse kommit ut. Han dog den 4 februari 1920 och fick inte uppleva att delar av processionsgatan och Ishtarporten återuppbyggdes i Berlin. De finns i dag att beskåda på det berömda Pergamonmuseet mitt i den tyska huvudstaden.

Den irakiska regeringen påbörjade 1958 ett återuppbyggnadsarbete i Babylon. Bland annat byggdes en modell i halv storlek av Ishtarporten upp vid ingången till ruinområdet.

Jesper Eidem besökte Babylon och andra ruinstäder som Ur, Uruk och Assur för några år sedan. Vetskapen om vad det var för platser gjorde besöken till starka upplevelser.

– Men sanningen att säga finns det inte så mycket att se i dag, eftersom de gamla mesopotamierna huvudsakligen byggde med soltorkat tegel och strukturerna av detta material inte är lätta att bevara efter utgrävning, säger Jesper Eidem.

Den irakiska regeringen har traditionellt varit positiv till arkeologiska undersökningar av landets forntida lämningar, men de ekonomiska möjligheterna att genomföra dem har varit små under de senaste åren.

I dag hotas också många lämningar av förstörelse av moderna utvecklingsprojekt. Till exempel planeras en fördämning av Tigris som kommer att översvämma en lång rad ruinkullar, däribland den gamla assyriska huvudstaden Assur.

– Det är närmast en katastrof för fornforskningen och det görs för närvarande försök att finna en lösning så att åtminstone Assur kan räddas. Om det inte lyckas får man hoppas att den politiska situationen i varje fall tillåter internationella räddningsutgrävningar i Assur och andra hotade ruinkullar innan de översvämmas år 2007, säger Jesper Eidem.

Publicerad i Populär Historia 1/2003