Mumierna i Taklamakan

Så beskrev den berömde svenske upptäcktsresanden Sven Hedin sin vision av den mytomspunna ruinstaden Loulan i Taklamakanöknens östra hörn. Han upptäckte den i mars 1901, under sin andra expedition till det terra incognita som den kine­siska delen av Centralasien då var för europeiska resenärer.

Hedin hade tagit sig till denna vindpinade, karga saltöken för att slutgiltigt lösa gåtan om den vandrande sjön Lop Nor, och av en slump, med hjälp av sin uighuriske guide Ördek, hittat ruinerna efter Loulan, huvudstaden i det forna Shanshan-riket, omnämnd i de kinesiska historieböckerna.

Tarimfloden löper i en båge längs Taklamakans norra kant, och mynnade en gång i tiden ut i Lop Nor. Loulan (senare kallad Shanshan), som övergavs några hundra år efter Kristus, låg vid sjöns nordvästra strand. För tvåtusen år sedan var sta­den en viktig hållplats längs Sidenvägen, dit handelskaravanerna från Kina nådde efter en sjutton dagar lång marsch genom öknen från Dunhuang, den västligaste kinesiska utposten.

Under den korta tid som Hedin stannade i Loulan undersökte han flera husruiner, och hittade bland annat en trätavla med kharosthi-skrift, en gammal indisk skrivstil som användes för att skriva prakrit, ett språk som är nära besläktat med sanskrit. Svensken hittade också dokument författade av en kinesisk ämbetsman rörande diverse varuleveranser och uthyrning av arbetsdjur.

I Hedins fotspår följde den ungersk-engelske upptäckts­resanden Aurel Stein, som gjorde utgrävningar i Loulan 1906 och 1914, och den svenske arkeologen Folke Bergman, som 1934 grävde ut den så kallade Ördeks nekropol (gravplats), belägen drygt 17 mil öster om Loulan.

Under de följande decennierna härjades Kina av krig och revolution, och det arkeologiska arbetet kunde inte återupptas förrän i slutet på 1970-talet. 1980 hittade de kinesiska arkeologerna strax norr om den forna Lop Norsjön en frystorkad mumie som fick namnet ”Skönheten från Krorän”, en 3 800 år gammal kvinna som bevarats väl i det torra ökenklimatet, och som med sina europeiska anletsdrag och mörkblonda hår tillhörde de mumier från Taklamakan som skapade sensation i världspressen då fyndet blev känt mer än tio år senare.

Loulan omnämns första gången i historieböckerna under Han-dynastin (206 f Kr–220 e Kr). År 139 f Kr skickade den kinesiske kejsaren Wudi ut sin representant Zhang Qian på en expedition till Centralasien. Under sin tretton år långa resa besökte denne man Loulan, där det enligt hans uppgifter då bodde 14 100 personer, av vilka 2 912 var soldater. Jorden var salt och mager. ”Människorna följer sina djurflockar dit det finns vatten och gräs. De har åsnor, hästar och många kameler”, skrev Zhang Qian.

Zhang Qians expedition öppnade på allvar handeln längs Sidenvägen. Och med sin strategiska position blev Loulan en viktig knutpunkt. Samtidigt hamnade staden mitt i den eviga konflikten mellan kineserna och xiongnu­-­folket, de hästburna nomaderna i norr som kineserna byggde den kinesiska muren för skydda sig emot.

Härskaren i Loulan var tvungen att skicka söner som ”gisslan” både till kineserna och xiongnu-folket. Men det hjälpte inte. År 77 f Kr, vid en festmåltid i Loulan för att välkomna den kinesiske representanten Fu Jiezi, tackade denne för gästfrihe­ten genom att låta mörda Loulan-kungen Chang Gui, och hänga hans avhuggna huvud vid stadens norra port. Några år senare blev Loulan en vasallstat till Kina, under namnet Shanshan.

Från Loulan fortsatte den ursprungliga Sidenvägen längs Taklamakanöknens södra kant, där Hedin och andra upptäcktsresanden hittade ruinstäderna Miran, Charkh­lik, Cherchen, Endere och Niya, som ligger sextio mil från Loulan och som var den västligaste utposten i Shanshanriket. Medan siden och andra dyrbarheter transporterades västerut, spred sig buddhismen från Afghanistan åt motsatta hållet in i Kina längs samma väg. Alla dessa städer längs vägen blev snabbt djupt präglade av buddhismen, och samtida resenärer berättar om stora kloster med tusentals munkar.

Förutom de fåtal prakrit-dokument som funnits i Loulan, hittade Aurel Stein över sjuhundra dokument i Niya, skrivna på prakrit. Prakrit var det administrativa språket för Kushanriket, beläget i det nuvarande Afghanistan och norra Indien. Efter att kushanfolket hade besegrat det indisk-grekiska riket Baktrien och intagit Kabul några decennier efter Kristus, växte det i styrka och nådde sin höjdpunkt på 100-talet. Kushan­rikets inflytelsesfär sträckte sig österut mot Taklamakan, och en del historiker menar att det under en period kontrollerade Shanshanriket.

De flesta prakritdokumenten som återfunnits i Loulan och Niya är skrivna på rektangulära träblock och omfattar kung­liga beslut, officiella rapporter, personliga brev, buddhistiska angelägenheter, kontrakt för land, slavar och djur, domslut och diverse listor. Genom dessa inskriptioner har man kun­nat fastställa namnen på fem av det senare Shanshanrikets kung­ar: Pepiya, Tajaka, Amgvaka, Mahiri och Vasmana. Kanske intressantast är att dessa prakritdokument innehåller element och influenser från det tokhariska språket, ett gammalt indo­euro­peiskt språk. Detta kan vara en viktig ledtråd till gåtan om de mumier med europeiska anletsdrag som hittats i trakterna kring Loulan och på andra platser i östra delen av Taklamakan.

I början på 1900-talet fann tyska arkeologer dokument författade på tokhariska på flera platser norr om Taklamakan. Det rörde sig mest om buddhistiska skrifter, och de har daterats till 500–700 e Kr. När dokumenten undersöktes av lingvister, fann de till sin förvåning att tokhariska var närmare besläktat med de västliga indoeuropeiska språkgrupperna, som de romanska och keltiska språken, än med indoaryanska och iranska, de östliga indoeuropeiska språkgrupperna. Detta har frestat vissa vetenskapsmän till spekulationen att de mumier som hittats runt Loulan och öster om Taklamakan var tokharer.

Vilka var då tokharerna och var kom de ifrån? Det finns tre teorier. Enligt den brittiske lingvisten W B Hennings kommer tokharerna från gutifolket, som intog Babylonien tvåtusen år f Kr, men som senare besegrades av sumererna och drevs öster­ut till Taklamakanöknen. Den irländske arkeologen J P Mallory har framlagt en teori enligt vilken tokharerna flyttade till Taklamakan från Altaibergen i nuvarande Kazachstan. Enligt den tredje teorin migrerade tokharerna västerut från Gansukorridoren i dagens Kina.

Vintern 2002–03 undersökte uiguriska och kinesiska arkeologer återigen Ördeks nekropol, som Folke Bergman först grävt ut 1934. Nekropolen, åtta meter hög, är täckt av 140 upprätta poppelstammar, och många fler stammar som ramlat omkull. Återigen fann arkeologerna en välbevarad, kvinnlig mumie. Hon låg i en båtformad kista utan botten, var svept i en ullfilt och hade mössa på huvudet och läderskor på fötterna. Kroppen var förmultnad, men ansiktet ytterst välbevarat.

Till gravobjekten hörde en fallos i trä, efedrinkvistar, ett armband med en ihålig jadesten, en läderpung och ett ylleförkläde som täckte hennes kön. I kistan bredvid henne låg en människofigur av trä, också den svept i en ullfilt, som arkeologerna tror kan ha lagts i som ersättning för en släkting som försvunnit och inte kunnat begravas.

Det senaste dokumentet som man har hittat i Loulan härrör från 330 e Kr. Någon gång därefter, kanske på 400-talet, övergavs staden. Antingen ändrade Tarimfloden sitt lopp, eller också torkade floden ut, så att allt mindre vatten nådde Lop Nor.

Från dokumenten på kinesiska och prakrit kan vi se hur livsvillkoren i området gradvis försämrades. Folkets tilldelning av säd halverades. De fick börja betala för vatten och missbruk av vattenresurser beivrades. Enligt kanske en av de tidigaste miljölagarna i världen, fick den som olagligt huggit ner ett träd betala en häst i böter. Men mot naturens obändiga krafter stod sig alla dessa kloka åtgärder i slutänden släta, och Loulan övergavs.

När Sven Hedin återvände till Loulan sista gången, år 1928, hade ironiskt nog Lop Nor, under de nästan trettio år som gått sedan sist, flyttat sig tillbaka till sin norra position, så att Loulans ruiner låg nära sjöns strand, precis som när staden levde.

Men efter den kommunistiska revolutionen 1949 intensi­fierades jordbruket, huvudsakligen odling av bomull och vindruvor, och Tarimfloden dämdes upp på flera ställen för bevattning. Allt mindre vatten nådde Lop Nor och för snart fyrtio år sedan försvann sjön helt och hållet från satellitfotografierna.

Att läsa: The Tarim Mummies – Ancient China and the Mystery of the Earliest Peoples from the West (2000) av J P Mallory och Victor H Mair.