Arkeologi som äventyr

Symbolen för arkeologi som äventyrlig skattjakt är för många av oss den fiktive Harvardprofessorn Henry Jones, mer känd som ”Indiana Jones”.

21 december 2006 av Richard Holmgren

Symbolen för arkeologi som äventyrlig skattjakt är för många av oss den fiktive Harvardprofessorn Henry Jones, mer känd som ”Indiana Jones”. Tillsammans med honom har vi som gick på bio på 1980-talet färdats till jordens alla hörn för att leta reda på och hämta hem de mest fantasieggande konstprodukter vår historia lyckats frambringa. Allt från betydelsefulla religiösa föremål – som förbundsarken – till olika utträngda folkslags mest vördade dyrgripar. Inte sällan får man som arkeolog höra jämförelser mellan Indiana Jones och de egna försöken att slå sig fram inom yrket. Alla upptäcker dock snart att filmernas äventyr tillhör en helt annan era inom arkeologin än dagens utgrävningsprojekt och forskningsexpeditioner.

I de arkeologiska äventyrens glansdagar, från början av 1800-talet till en bit in på förra seklet, var det vanligt att man när utgrävningarna vara klara tog med sig de uppgrävda fynden till hemlandet för att visa upp dem som troféer. Ambitionen var också oftast att behålla dem där. Detta är förklaringen till att mycket av det som till exempel borde finnas på Akropolisklippan i Aten istället möblerar British Museum eller andra institutioner som då det begav sig tillhörde länder med längre arkeologiska forskningstraditioner. Att exempelvis en gammal lerkruka kunde äga ett stort kulturhistoriskt värde för den levande kultur som huserade på dess lämningar, var en fråga som ännu inte hade debatterats eller tagits hänsyn till.

Ett aktuellt ärende av detta slag handlar om en unik stenstod som hämtades till Italien från Etiopien under fascisttiden, 1937. För folket i etiopiska Aksum var den uråldriga stenen en högtidlig klenod från ett gemensamt kulturarv, något som gav dem en identitet. Scenariot skulle kunna jämföras med att montera ned frihetsgudinnan i New York och sätta upp den på en annan ort i annat land. Hur skulle amerikanerna reagera då? (Det var förresten av samma anledning som vår matinéhjälte blev jagad med blåsrör efter att ha lagt beslag på indianernas underjordsgudinna.) Och hur skulle det se ut om en egyptisk expedition till Sverige inte lämnade tillbaka innehållet från Uppsala högar?

Det är i dagsläget få länder som tillåter att någon lägger beslag på deras nationalskatter. Vill arkeologer föra ut fynd från det land där utgrävningarna genomförts krävs år av respekterade studier och fältarbete – för att inte tala om gott rykte, de rätta kontakterna och mängder av ifyllda blanketter med viktiga stämplar. Den stora skillnaden är emellertid att man numera måste återlämna fyndmaterialet när forskningsarbetet har slutförts.

I länder med stor arkeologisk erfarenhet, som Grekland och Egypten, har uppsikten över utländska utgrävningar och kontrollen av framtagna föremål nått en nitiskhet som dessvärre gått så långt att den ibland omöjliggör studiet av forskningsobjekten. Som arkeolog måste man konstatera att detta är en olycklig utveckling, även om man förstår varför det blivit så.

Dagens arkeologer måste ha stort tålamod. Inte i första hand för att klara fältarbetets vedermödor, utan för att hantera myndigheternas pappersexercis och skicka in ansökningar om pengar för att bekosta den arkeologiska forskningen. På flera platser är det även av stor betydelse att man kan visa att det finns möjlighet att bekosta restaurering och underhåll av framtagna lämningar.

De tider är längesedan förbi där arkeo-logen utan att tveka kunde frilägga hela städer i sin framfart. Tankarna går till sir Leonard Woolleys ansenliga utgrävningar av staden Ur på 1920-talet, där de omfattande jordmassorna fraktades bort med godståg! I dag skulle ett liknande företag innebära ett miljardprojekt.

Utgrävningarna i Ur är en av den arkeologiska historiens mäktigaste projekt, men knappast det äventyrligaste. Likheterna med Indiana Jones är större om man går till lämningarna efter en helt annan kultur, kvarlevorna efter de indianstammar som behärskade Mellanamerika innan européerna kom.

I Mexiko räknar man med att det finns tusentals outforskade pyramider. Dessa är egentligen tempel som kröner jättelika socklar som staplats ovanpå varandra. De har bara namnet gemensamt med pyramiderna i Egypten, några egentliga gravkammare finns inte här. Åtminstone trodde man det fram till 1952, då arkeologen Alberto Ruz Lhuillier i ruinstaden Palenque besteg trapporna till den så kallade Inskriptionspyramiden, uppförd av mayaindianerna på 600-talet.

När Lhuillier nådde toppen lyfte han en lucka och råkade på en trappa som ledde tjugofem meter ned under templet. Vid slutet av trappan väntade en triangelformad stenplatta. Denna svängde han upp. Strax därefter befann han sig i en krypta, en hemlig gravkammare med en takhöjd på sju meter. I en sarkofag, under ridåer av stalaktiter, vilade en besmyckad prästkung som bar en ansiktsmask av jade.

Det låter som hämtat ur ett filmäventyr, men detta var på riktigt. En liknande upplevelse fick Howard Carter, mannen som fann farao Tutanchamuns grav på 1920-talet.

Att som arkeolog erkänna att man längtar efter den här typen av magiska ögonblick ses måhända inte med blida ögon av kollegerna. Men är det egentligen konstigt att vi fascineras av vackra föremål, mystiska gravar eller säregen arkitektur i jakten på det förgångna?

Det mesta av en arkeologs tid tillbringas i dag i akademiska kammare, på bibliotek och bland böcker. Men flyttar vi oss tillbaka ett par hundra år så hamnar vi i upptakten till det skede av arkeologin som lite nedlåtande brukar kallas för ”1800-talsarkeologi”.

Pionjären var schweizaren Johann Burckhardt. När han red in i nabatéernas Petra 1812 var han egentligen på väg till Kairo, där han skulle organisera en expedition till Nigers källor. Men återupptäckten av klippstaden i Jordanien var ingen slump. Faktum är att Burckhardt var väl medveten om vad det var för en plats han funnit. Genom att jämföra olika vittnesbörd från antika författare kunde han snabbt slå fast att Wadi Musa måste vara det antika Petras ruiner.

Under 1800-talets senare hälft figurerade ett flertal arkeologiska expeditioner av mer modernt snitt. Många banade väg för den arkeologi som kom att rikta in sig på Mellanöstern. Detta var ett naturligt led i sökandet efter lämningar som kunde kasta ljus över de enigmatiska och fornhistoriska skildringar som redan fanns i västerländska hem – de bibliska berättelserna.

Sir Flinders Petrie var en av flera arkeologer som bildade skola och han införde en arkeologisk tradition som levt kvar fram till i dag. Minutiöst undersökte han utgrävningsplatsernas framgrävda djurben och keramikskärvor. De senare ritades av och presenterades i skriftliga rapporter där de klassificerades enligt olika system för att upprätta relativa kronologier.

Parallellt med Petrie fanns dock fortfarande män som kallade sig arkeologer men som istället för att ta fasta på den fornkunskap som nu började ta form, levde kvar i den tradition som grundlagts under 1700-talet. Till denna kategori måste till exempel Heinrich Schliemann och hans utgrävningar av Troja räknas. Själva staden ansågs länge som en legend. Men år 1870 kunde tysken inleda sina grävningar på den turkiska kullen Hissarlik. Han stötte på boplatsens fem första nivåer av stadens inalles nio. Den mest spektakulära av Schliemanns upptäckter var kung Priamos skatt, en ansenlig mängd dryckeskärl, vaser och allehanda smycken i brons, silver och guld. Problemet var bara att denna skatt återfanns i kullens nivå III, vilken tidsmässigt betyder ungefär tusen år före Priamos egen tidsålder (1200-talet f Kr). Detta var dock inget den ovetande entusiasten Schliemann bekymrade sig om.

Att fel utgrävare befann sig på rätt plats var kanske förödande för förståelsen av Trojas komplicerade stratigrafi (lagerföljd). Men en hel värld skulle snart häpna inför de dyrbarheter som bärgades från den historiskt ganska anonyma nivå III. Enligt Schliemann själv grävdes skatten ut med en stor kniv samtidigt som han på ett högst riskabelt sätt rafsade sig fram under det överhängande hotet från ruinens bastanta murar.

De äventyrliga eskapaderna i fält tenderar emellertid ofta att överdrivas. Många gånger sammansmälter själva upptäckten och upptäckaren med den legendariska lämningen i sig. Hågkomsten av själva tilldragelsen blir till slut återberättelser av berättelser. När Howard Carters öppnade Tutanchamuns grav blev detta ett klimax i en lång och tämligen enformig arkeologisk resa. Den som sneglat i Carters privata dagbok får läsa om dagar som mest fylls av utbetalning av löner och noteringar om åsnor och kameler.

Detsamma gäller de djungelexpeditioner som kryddades med upptäckter av glömda städer och tempel. Historieläraren och upptäckaren Hiram Bingham hann exempelvis tillbringa många år med att dokumentera spanska handelsrutter innan han 1911 stötte på den bortglömda inkastaden Machu Picchu.

Från 1900-talets första hälft känner vi flera snarlika ar-keologiska bedrifter som skriker av upptäckarglädje. I diset av Främre Orientens sandfyllda atmosfär grävde tropikhjälmsprydda arkeologer fram mängder av kulturskatter.Den sällsamma miljön hjälpte till att exotisera tilldragelserna. För moderna arkeologer, verksamma på nordiska breddgrader, är de arkeologiska omgivningarna väsensskilda.

Därför är det inte ovanligt att arkeologi i Mellanöstern fortfarande associeras med planlös skattjakt. Men tvärtom, så har många av Mellanösterns utgrävningar med sina extremt komplicerade stratigrafiska fyndlager, lagt grunden till mycket drivna fältarkeologiska kunskaper. Brittiskan Kathleen Kenyon och israelen Yigael Yadin är två av förgrundsgestalterna i främre Orientens arkeologi. På 1950- och 1960-talen genomförde de uppmärksammade utgrävningar i Jeriko, i Jerusalem och på Masadaklippan.

Att Yadin sedan var en så uppskattad arkeolog att han lär ha erbjudits pengar av israeliska myndigheter för att hitta förbundsarken (den som Indiana Jones i filmens värld fann i Tanis, Egypten), är ett kapitel som skulle kunna ha kastat hans seriösa arbete tillbaka till skattjaktkategorin. Det sägs dock att Yadin använde pengarna till något annat.

Med alla dessa arkeologiska sensationer i tankarna infinner sig naturligtvis frågan om vad framtiden bär i sitt sköte. Vilka storslagna fynd i klassisk anda kommer att figurera i medierna under kommande år?

Det finns en vida spridd uppfattning att de flesta av världens stora upptäckter redan gjorts. Detta hänger samman med en övertro på att den tekniska utvecklingen i form av satelliter och flygbilder redan skulle ha penetrerat det mesta av jordens yta. Men i verkligheten har det visat sig vara mycket svårt att fullt ut utnyttja den nya tekniken, ofta rent omöjligt. Analysen av sådana bilder kräver dessutom mycket tränade ögon.

Ett bland flera spännande presumtiva fynd som är värt hålla koll på är Shi Huangdis grav. Vi känner kejsarens namn från fyndet av de tusentals soldater i terrakotta som vaktar hans grav. Kejsaren var Kinas förste enväldige härskare och den som lät inleda bygget av den kinesiska muren. Hans grav anses ligga i anslutning till de ständigt vakande soldaterna utanför staden Xian, men kullen är ännu inte utgrävd. Det finns en fantastisk beskrivning av graven som författades av historikern Sima Qian något sekel efter kejsarens död 210 f Kr. Där kan man läsa att sjuhundratusen man från olika delar av det väldiga riket arbetade med bygget av graven, att smält koppar göts till den yttre kistan och att gravkammaren fylldes med modeller av paviljonger och palats. I graven ska också finnas mängder av ädelstenar och allehanda redskap. Kinas vattendrag framställdes i kvicksilver, vilka sades strömma genom olika mekaniska anordningar.

Om inte jordbävningar gjort sitt under seklernas lopp, så väntar därtill överraskningar i bästa Indiana Jones-stil för de arkeologer som antar utmaningen att ta sig in i graven. Enligt Sima Qian ska nämligen hantverkare ha installerat mängder av mekaniska armborst för att hålla eventuella plundrare borta!

Inte sällan förekommer det uppgifter om sökandet efter olika kända personers kvarlevor. Alexander den store och Djingis Kahns gravar har nyligen figurerat i olika sammanhang, men det är svårt att avgöra sanningshalten i många av de utbasunerade upptäckterna. Precis som förr finns det i dag ett flertal personer som i första hand söker äventyr och publicitet.

Nyligen sade sig till exempel upptäckaren Robert Sarmast ha funnit det förlorade Atlantis. Om han har rätt, så betyder det att skrivspråkets födelse och de första städerna måste tidigareläggas med uppemot åttatusen år, och att det funnits ett handelsfolk som inte hade någon att handla med. Detta är en större upptäckt än Atlantis självt!

Vid sidan av rapporteringen kring mer eller mindre sensationella upptäckter präglas den arkeologiska mediebevakningen av rubriker om stölder och skumma affärer. Plundrade arkeologiska föremål säljs i dag på en omfattande svart antik-vitetsmarknad. Detta är en bedrövande utveckling som nog ändå finner sin förklaring. Genom olika museer världen över lär vi oss att redan från barnsben förundras över de vördnadsfulla objekten från en svunnen tid.

Att arkeologin alltmer kommit att avlägsna sig från de epoker som ofta sammankopplas med jakten på spektakulära lämningar har både för- och nackdelar. Givetvis ska man inte anamma tidigare sekels hänsynslösa framfart i jakten på forntida föremål. Men det finns ändå anledning att bejaka den äventyrliga charm som förknippas med äldre tiders arkeologi. Att acceptera lockelsen hos spektakulära fynd behöver inte betyda att arbetet med att sätta in dem i ett större sammanhang försummas eller blir mindre vetenskapligt.

Om det folkliga intresset för arkeologi svalnar kommer det heller inte att finnas någon motivation för medborgarna att genom statsanslag bekosta arkeologisk verksamhet. Vi behöver därför de klassiska äventyrens tjuskraft och sökandet efter försvunna kulturskatter. Vår kulturs myter, och de föremål och platser som förknippas med dem, är lika viktiga för oss som stenstoderna är för folket i Aksum.

Richard Holmgren är arkeolog och driver sedan 1992 det egna företaget Arcdoc. Han har medverkat som konsult vid en rad utgrävningar, framförallt i Mellanöstern, och är en av författarna till boken Arkeologer i Bibelns Sodom (2003). Han har också arbetat med att lokalisera Columbus skepp i Västindien.

Cirkusjätte erövrade egyptiska skatter

I början av 1800-talet uppträdde artisten Giovanni Battista Belzoni, eller »den italienske jätten» som han också kallades, på cirkus i London. Framgången var dock måttlig och snart bytte han målsättning i livet. Belzoni började metodiskt bryta sig in i allsköns antika egyptiska monument och han tog med sig ett stort antal grav- och tempelskatter till Europa.

Under min egen första tid som arkeolog kom jag i kontakt med denna italienske äventyrare under spektakulära omständigheter. Jag höll på att skjuta skottkärror åt en ungersk expedition i Al Qurnah i Egypten. Delar av den lilla byn, ett stenkast från Konungarnas dal, är belägna ovanpå ett större antal plundrade och orörda aristokratiska gravar från andra årtusendet före Kristus.

Ungrarna, som just höll på att dokumentera den långa gravgång som ledde ned till själva kryptan, visade mig missmodigt den oreda som rådde i underjorden. Föremål var slängda i en ofattbar oordning, mumier hade dekapiterats och rivits ur sina lindor i sökandet efter dyrbara föremål.

Väl inne i gravkammaren kunde jag se själva sarkofagen vars tunga lock hade skjutits åt sidan. Den var tom. Vid sidan om den egentliga ingången fanns ett stort uppbrutet hål i väggen. När expeditionsledaren lyfte lampan mot kryptans tak fick vi veta varför det såg ut på detta vis. Från sotet av ett ljus hade någon lämnat sin signatur. Där kunde man läsa: »Belzoni».

Publicerad i Populär Historia 1/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också