Pompeji – ett eldorado för skattletare

Inom arkeologin intar Pompeji och grannstaden Herculaneum en särställning. Genom att de på bara tre dagar i slutet av augusti 79 e Kr begravdes av upp till f

18 april 2002 av Jacob Wiberg

Inom arkeologin intar Pompeji och grannstaden Herculaneum en särställning. Genom att de på bara tre dagar i slutet av augusti 79 e Kr begravdes av upp till femton meter tjocka lager aska, pimpsten och lavavälling, har eftervärlden berikats med ett stycke välförseglat vardagsliv i en välmående syditaliensk stad under kejsar Titus tid.

Människorna fick fly i vild panik och lämna allt. Många, en tiondel av uppskattningsvis 20 000 invånare, dog där de gick och stod av nedfallande vulkaninnanmäte eller heta och giftiga gaser. Förutom de spektakulära ”avtrycken” av offren – både människor och djur – har mängder med föremål bevarats, inte minst mycket organiskt material som undgått nedbrytning genom att det förvandlats till kol. Det har till exempel gjorts fynd av hastigt avbrutna måltider bestående av fisk, ägg, bröd och nötter.

Direkt efter katastrofen tillsatte Titus en undsättningskommission, men den fann det snart lönlöst att försöka återuppbygga Pompeji. När utbrottet kom pågick reparationsarbeten – eventuellt från en jordbävning år 62 e Kr och säkert från en serie kraftiga förskalv. Men nu var staden helt enkelt utraderad och den föll snart i glömska.

Under 1500-talet gjordes en del fynd i katastrofområdet men ingen kopplade dem till de begravda och sedan länge bortglömda städerna.

År 1709 hörde hertigen av Elbouef talas om att det gjorts fynd av bland annat bearbetad marmor i trakterna söder om Vesuvius. Han inledde grävningar med sökschakt och tunnlar och hittade en antik teater i det som senare skulle visa sig vara Herculaneum. Hertigens och andra tidiga pionjärers mödor ska dock inte förväxlas med arkeologi, det handlade mer om skattjakt där de påträffade konstskatterna adderades till de personliga samlingarna utan att något större intresse visades för fyndomständigheter eller byggnadsstrukturer.

Något mer systematiska, men likväl knappast arkeologiska, undersökningar påbörjades 1738. År 1748 upptäcktes Pompeji i samband med grävningar för en underjordisk vattenledning, men det dröjde till 1763 innan det fastställdes vilken stad det rörde sig om i och med att man hittade en inskription med dess namn. Vid 1700-talets mitt genomfördes utgrävningar under överinseende av kungen av Neapel, som även han girigt försåg sig med dyrbarheter utan att allt för mycket bry sig om ifall en eller annan tvåtusenårig husvägg råkade kollapsa i grävivern. Dock upprättades en katalog över de kungliga inventarierna från dessa rovgrävningar. De höga värden som var förknippade med de antika konstföremålen gjorde att utgrävningarna var en angelägenhet enkom för kungligheter och adel samt de forskare som arbetade under dessas beskydd. Dessutom kostade det att gräva – under 1700-talet hyrde traktens markägare ut grävrätten per kubikmeter. Antikvarisk omsorg fick stå tillbaka för pekuniär.

Under 1760-talet inleddes de första egentligt vetenskapliga ansträngningarna när den tyske konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann (1717–68) började arbeta i området, främst i Herculaneum. Han är känd för att ha upprättat periodindelningar för grekiska och romerska skulp-turstilar. När han började skriva om den forna bebyggelsen nedanför Vesuvius rönte det stor internationell uppmärksamhet både i och vid sidan av den akademiska världen. ”Pompejanskt” blev nu på modet och påverkade konstnärer och inredningsarkitekter runtom i Europa. Från Sverige kom bland andra Gustav III på besök och på hans initiativ inredde Louis Masreliez ”Konungens paviljong” på Haga i pompejansk stil.

Riktig arkeologi i betydelsen grundliga, strategiskt upplagda och noggrant dokumenterande utgrävningar tog sin början vid mitten av 1800-talet då den italienske arkeologen Giuseppe Fiorelli (1823–96) övertog ledningen av arbetet i Pompeji. Till Fiorellis förtjänster hör en än i dag använd regionsindelning och hans geniala metod att gjuta gips i de hålrum i asklagren som efterlämnats av föremål och vulkanens offer (se nästa uppslag). Under första halvan av 1900-talet var Amedeo Maiuri drivande i Pompeji och blottlade tidigare faser i stadens historia och identifierade en rad enskilda pompejibor. Nu inleddes även ett omfattande restaureringsarbete av byggnaderna.

I dag är Pompeji en internationell angelägenhet och varje år får forskarlag från en rad länder fram nya och spännande resultat. Genom åren har forskarnas fokus skiftat, men en trend är att man mer och mer intresserar sig för Pompejis sociala och ekonomiska utveckling. Och hela tiden förfinas utgrävningsmetoder och konserveringstekniker – dokumentationen är datoriserad och det finns till och med teknik för att göra genomskinliga avgjutningar i håligheterna efter vulkanoffren: transparent plastmassa används så att skelett och föremål inuti avgjutningarna kan studeras!

Ungefär tre fjärdedelar av staden innanför stadsmurarna är nu utgrävd, de flesta allmänna byggnader är framtagna och det går att få en god uppfattning om stadsplanen. Men ännu återstår oändligt mycket arkeologiskt arbete i Pompeji.

Publicerad i Populär Historia 1/2002

Kanske är du intresserad av...

Läs också