Exotisk frukt – långväga läckerheter

Text —

24 augusti 2021

De flesta svenskar kan relatera till begreppet fruktstund. Själv minns jag hur föräldrarna rafsade ihop en banan och en clementin ur skålen hemma, stoppade dem i en plastpåse som de tryckte ned i den lilla ryggsäcken innan det bar iväg till skolbussen. På förskolan åkte påsen upp vid fruktstunden och innehållet jämfördes med vad andra hade med sig.

Sedan lekte man fruktsallad, och så sjöngs det "Hej, sa ett äpple" och "Nisse tänker sjöman bli". Den senare sången handlade om en pojke som ville ut i världen och ta med sig bananer från Jamaica, socker från Kuba och apelsiner från Sicilien, hem till mor i stugan. I matteboken räknades citroner, ananas och körsbär. Frukt fanns överallt, som det självklaraste i världen.

Drömde om att få se bananklasar

Men detta är scener ur det sena 1900-talet och tidiga 2000-talet. Sången om Nisse som vill bli sjöman publicerades i barnsångsantologin Nu ska vi sjunga 1943. Texten skrevs av Ester Callersten från Mörlunda i Småland.

Hon föddes 1902 och växte upp i en bygd som ännu präglades av fattigdom och utvandring. Pojkar närde drömmar om att bli sjömän och få se bananklasar, kokosnötter och apelsiner, istället för steniga åkrar och granskog. Det var före kiwifruktens och mangons tidevarv.

Frukt som odlades i fjärran länder, exempelvis banan, mango och papaya, hade länge svårt att ta sig in i de svenska hemmen. Problemet var att transporterna var långsamma, samtidigt som frukt är en färskvara. Kylsystem som kunde fördröja mognadsprocessen, utan att fördärva lasten, fanns ännu inte. Ändå letade sig de söta, exotiska och färgrika frukterna på olika vägar långsamt in i vår kultur, och utbudet ökar numera för varje år.

Hur har det gått till? Låt oss göra en djupdykning i några av våra vanligaste frukters bakgrundshistoria. Vi börjar med apelsinens.

Handelsresande sjöman

Ingen vet hur länge apelsiner har odlats och ätits, men ursprungligen växte de i sydöstra Asien, kanske i Kina. Det var under alla omständigheter där som européer först kom i kontakt med frukten. Handelsresande sjömän från Portugal bekantade sig med apelsiner i slutet av 1400- och början av 1500-talet. De förde med sig frukter hem till Europa och lyckades odla apelsinträd.

Snart förekom träden också i Italien och Spanien. Spanjorerna odlade gärna apelsiner, och de tog traditionen med sig till Amerika redan på 1500-talet. I Florida odlas fortfarande en stor del av världens apelsiner, och frukten uppfattas som en symbol för delstaten i sydöstra USA.

I Sverige kunde man inte odla apelsiner lika enkelt. Svenskarnas möte med frukten dröjde, vilket också avspeglar sig i det namn vi har gett den. I de europeiska länder som först fick kontakt med den, lånades namnet från sanskritens naranga, via persiska och arabiska. Därför heter apelsin naranjo på spanska och orange på franska och engelska.

Kinesiskt äpple

När svenskarna blev bekanta med apelsiner så skedde det genom tyska och nederländska handelsförbindelser. I dessa länder hade man tagit fasta på fruktens kinesiska rötter och kallade den »kinesiskt äpple«. Lågtyskans apfelsine blev apelsin på svenska.

På 1600-talet omtalas apelsiner och andra citrusfrukter i Sverige. Det sägs att Karl XII tyckte om citrus, och på 1700-talet insåg man också att citroner var bra mot skörbjugg – en sjukdom som drabbar personer med C-vitaminbrist. Folk med ekonomiska resurser och en önskan att följa med sin tid anlade orangerier med citrusplanteringar. Det var modernt och fint att äta apelsin, men det var fortfarande inget för flertalet svenskar.

Under 1800-talet dök frukten upp i kokböcker. Apelsinmarmelad och apelsinglass introducerades, men ännu på 1900-talet kunde frukterna vara svåra att få tag på. Under andra världskriget kom ett ordentligt avbräck. Många som var barn då fick äta sin första apelsin efter kriget.

Den citrusvurm som drabbade européerna på 1700-talet var dock ingenting mot den fascination som fanns för ananasen. Den blev känd i Europa nästan lika tidigt som apelsinen.

Christofer Columbus stiftade bekantskap med ananas på ön Guadeloupe år 1493, när en sådan frukt överlämnades som välkomstgåva från lokalbefolkningen. Han tog den omedelbart till sitt hjärta, och förde hem smaksensationen till sina uppdragsgivare i Spanien. Precis som i fallet med apelsinen, förde därefter de fruktälskande spanjorerna ananasen vidare till grannar och kolonier.

Användes som bordsdekoration

Ananasen tog världen med storm. Den hade bara ett problem: den kunde inte fraktas långa sträckor utan att bli dålig. Den som ville ha frukten måste odla den. På många platser var den lättodlad, men i det kyliga Europa kunde man stöta på hinder.

Riktigt hugade personer kompletterade sitt orangeri med ett drivhus för ananas, som krävde mer uppvärmning. Tidigast och bäst lyckades man i 1600-talets Nederländerna. På 1700-talet fanns ananasdrivhus bland annat i London, på Versailles och i Sankt Petersburg. Det var förknippat med enorm status att lyckas odla ananas. Det säger sig självt att en så resurskrävande frukt omöjligtvis kunde bli allmängods. Ofta drog sig till och med de adelsmän och kungligheter som odlade frukten för att äta den. Det normala var i stället att den användes som bordsdekoration.

Hela frukter arrangerades vackert vid större fester, och när festen var över plockades ananaserna undan för att sparas till nästa gång. Blotta anblicken av dem och känslan av att ha varit på kalas med sådana sällsyntheter i rummet räckte för att imponera på omgivningen.

Sedan var det ju detta med formen. En ananas är inget vanligt litet äpple. Den är vidunderlig, stor och svällande, klädd i gyllene, rutmönstrat pansar. Överst tronar en ståtlig krona av kraftiga, dimgröna, vassa blad. Innanmätet, om man någonsin får se det och smaka på det, är solgult, saftigt, sött och väldoftande. Det är en kunglighet bland frukter.

Dök upp i kokböcker

Formen blev en modedetalj. Det mest iögonfallande resultatet av ananasvurmen var earlen av Dunmores sommarhus i Skottland. Det uppfördes 1761 och kröntes av en enorm ananasformad kupol. Byggnaden har fått namnet Dunmore Pineapple. Earlen var en odlare av rang, och han lät samtidigt anlägga en uppvärmd odlingsplats för frukten.

Samtidigt som apelsinen gjorde sitt intåg i recept på 1800-talet, började ananas dyka upp i kok- och bakböcker. Tack vare snabbare transporter kunde frukten för första gången importeras till Europa, och stora odlingar anlades på lagom avstånd. I början av 1900-talet blev Hawaii ananasparadiset framför alla andra, när den amerikanske industrimannen James Dole satsade på frukten. Det visade sig att ananasköttet lämpade sig ovanligt bra för konservering på plåtburk. Därmed kunde den fraktas över hela jorden utan problem, och en jätteindustri växte fram på kort tid.

Ananas och banan i maten

Hawaiipizzan, som toppas med skinka och ananas, anses härstamma från Kanada, där den grekiske immigranten Sam Panopoulos började servera den i början av 1960-talet. Han påstod att inspirationen kom från den kinesiska mat som också lagades på restaurangen, där söta smaker ofta ingick. Hawaiipizzan blev en succé, och förekommer nu över nästan hela världen. I kycklinggratängen Flygande Jakob ingår svenskarnas favoritfrukt, banan. Receptet fanns med i tidningen Allt om Mat 1976, och upphovsmannen lär vara en Ove Jacobsson, verksam inom flygfrakt. Under det följande decenniet blev maträtten populär att samlas kring vid festliga tillfällen.

En betydligt oansenligare frukt går under namnet kiwi. Det finns många kiwisorter, men de varianter vi finner i fruktdiskarna är brunluddiga på ytan och gröna eller gula på insidan. I fruktköttet sitter små svarta kärnor som kan ätas. Kiwin är en senkomling i Europa jämfört med citrusfrukter och ananas.

Kiwin har sitt ursprung i Kina, där den har ätits länge och växer vilt. I början av 1900-talet fick en flickskolerektor från Nya Zeeland, Isabel Fraser, upp ögonen för frukten. Hon var i Kina för att studera missionsskolor, men det bestående intrycket blev i stället den lilla ludna läckerheten.

Isabel Fraser tog den med sig hem och planterade frön år 1904. Redan 1910 fanns det flera odlingar på Nya Zeeland. I början var verksamheten småskalig, men efter några decennier blev fruktodlingarna allt större och allt mer kommersiella.

Kinesiskt krusbär

I Europa och USA kom man i kontakt med kiwi på 1950-talet. Ännu var det dock ingen som använde namnet kiwi. I stället såldes frukten under namnet chinese gooseberry, "kinesiskt krusbär". Avlägset påminner den om krusbär i smak och utseende, men kiwi växer inte på buskar utan i slingrande träd.

Dock var chinese gooseberry ett hopplöst namn om man ville lyckas på den amerikanska marknaden – i USA förknippades "kinesisk" med kommunism. Problemet var likartat i Europa. Misstänksamheten mot Kina och andra länder i östra Asien var utbredd. Delvis var den baserad på rasistiska vanföreställningar och imperialistiska idéer om den "gula faran". Många skrämdes av hur snabbt ett land som Japan hade lyckats modernisera sig. Detta vittnade om en stor potential, och ett tänkbart hot mot västerlandet. Det kinesiska samhället var inte mindre farligt.

Exotiskt och eftersträvansvärt

När den brandgula apelsinen hade fått sitt kinesiskklingande namn några sekler tidigare var det för att det ingav en positiv känsla av något annorlunda, exotiskt och eftersträvansvärt. Andra vindar blåste vid 1900-talets mitt.

När de första kiwi-odlingarna anlades i USA testades därför nya namn på frukten. Ett tag försökte man med melonette, "liten melon". Det gick inte, kanske för att skillnaden mellan en melon och en kiwi är alltför stor. Folk förstod inte vad de köpte – när de trodde att de skulle sätta tänderna i något melonliknande, var de oförberedda på melonettens syrliga smak.

Namnet kiwi föddes genom en namntävling i Nya Zeeland, varifrån nästan all kiwi exporterades vid 1900-talets mitt. För att kunna lägga den amerikanska marknaden under sig måste kiwin tvättas fri från den kinesiska kommuniststämpeln. Fruktexportbolaget Turners and Growers önskade därför namnförslag som kunde passa en amerikansk målgrupp.

Nya Zeeland var känt för en sak: kivifågeln. Det är en brunluddig, ganska rund fågel utan flygkapacitet. Den liknar en stor kiwifrukt, fast med lång näbb och långa ben. Dessutom användes det skämtsamma ordet "kiwis" om personer från Nya Zeeland. Det var alltså ett bra namn på frukten – det utraderade allt som hade med Kina att göra och satte samtidigt önationen i centrum. Sedan 1960-talet har frukten därför kallats kiwi. Det dröjde ytterligare två decennier innan den blev populär att äta i Sverige.

Banan-Kompaniet grundas

Den frukt som älskas mest av svenskarna är dock bananen. När den sjömansdrömmande Nisse i visan tänker sig framtiden, längtar han inte efter ananas eller kiwi, utan efter bananer. Länge var bananbåtarna som anlöpte Bananpiren i Göteborgs hamn ett begrepp som många svenskar kunde relatera till. Lastfartygen började komma 1909, samma år som AB Banan-Kompaniet grundades.

Bananerna anlände inte i lådor utan på stockar. De skulle mognas fram i särskilda lokaler innan de kunde packas om och säljas. Genom Banan-Kompaniet marknadsfördes bananer på ett sätt som ingen annan frukt i Sverige, något som förklarar varför de slog igenom så kraftigt. Kompaniet skaffade snabbt kontor i Stockholm och Malmö.

Numera ligger huvudkontoret i Helsingborg, och företaget är en del av det multinationella Dole Food Company.

Bananens historia påminner om de övriga exotiska frukternas. Den har sina äldsta rötter i sydöstra Asien, men den spreds därifrån redan under antiken. På 1400-talet anlades portugisiska bananplantager på Kanarieöarna. Därifrån kom den på 1500-talet till Syd- och Centralamerika.

Eftersom bananer är känsliga var de länge svåra att importera till Europa. De måste skördas omogna, och de tål inte kyla. Den första lasten som anlände till Göteborg 1909 var sönderfrusen, och endast ett fåtal bananer kunde räddas. Transporterna har alltid varit fruktens värsta fiende, men i och med att dessa ständigt har förbättrats har kvaliteten i svenska butiker höjts. Utbudet har växt, och varje år finner nya former och smaker sin väg till affärernas diskar.

Katarina Harrison Lindbergh är författare med historia som specialområde.

Publicerad i Populär Historia 5/2021

Läs också:

Hygien hälsa

C-vitaminer bidrog starkt till att brittiska flottan tog över världshaven. När fartygen började fylla förråden med citroner och surkål ökade tiden de kunde ligga ute till havs dramatiskt.